Dagens samhälle är uppbyggt kring individen med stort I, och dennes ”fria val”. Genom sina många val anses individen ha möjlighet att ”vara sig själv”. Intressanta är då de tänkare som från olika utgångspunkter analyserat och problematiserat denna individualism, som vi många gånger ser som så självklar att vi inte ens ifrågasätter den. ”Individens eget val” är nämligen inte en förklaring på någonting, det är bara början på en förklaring. Det som borde intressera oss när vi går lite mer på djupet är nämligen varför individen väljer just si och inte så, och hur och varför detta förändras historiskt.
Detta påminner om nationalekonomins eviga ältande av ”utbud och efterfrågan” som förklaring på sociala fenomen, när det som egentligen för historikern är av intresse är de faktorer som styrt de ”preferenser” som ligger bakom en viss efterfrågan. Den som styr dessa preferenser styr nämligen världen, lika säkert som den som kontrollerar det förflutna även kontrollerar framtiden.
Individualismen och ”individen” blir då de medium genom vilket dolda strukturer och dessas makthavare verkar, och vi får den paradoxala situation där stora mängder människor är så lika att de nästan inte går att se skillnad på, men ändå anser sig vara både individualister och rebeller. Det är dessa dolda strukturer som för samhällsanalytikern och -kritikern är intressanta.
Kort om individ och stat
Individbegreppet i sin nuvarande form går att spåra åtminstone tillbaka till liberalismens barndom. Vi kan redan tidigt se hur det användes som ett politiskt vapen för att bryta ner de äldre former av gemenskap och hierarki som byggde upp det medeltida ”korporativa” samhället (som skrån/gillen, kyrka, bygemenskap, et cetera).
Den fågelfria individen är dock en ganska hjälplös varelse, och med äldre institutioners nedmontering var man därför tvungen (?) att förstärka staten alltmer. I normalfallet finns det rentav en koppling mellan individualism och omfattande stat. Redan Stirner noterade hur staten kom att försvara ”individen” mot exempelvis familjen. Man kan här också föra in storkapitalet som en av de nya makthavarna, men som både Bakunin och Wallerstein visat är det tveksamt om man i normalfallet kan skilja storkapital och stat åt. Det är inte bara Sovjet som kan kallas ”statskapitalism”.
För oss kan detta nedmonterande av äldre institutioner och normer framstå som mer eller mindre neutralt, individer måste naturligtvis kunna välja i vad mån de vill vara beroende av sin familj. Vad vi då missar är ekvationens andra sida. För att människor ska kunna vara oberoende av sin familj, måste man genomföra politiska beslut och ekonomiska omfördelningar som är minst lika omfattande som den historiska familjen. Kvotering och skattesatser på tiotals procent kan knappast ses som särskilt ”neutralt”, ens om målet är att betala ut barnbidrag till ensamstående föräldrar (att det sedan i dagens samhälle är nödvändigt är en annan sak).
Liberalismens individualism lider här av samma brister som Marx’ historieteori, nämligen abstraherande. Marx skalade bort allt som inte var ekonomi från historien och samhället, för att få en klarare bild av hur ekonomin fungerade. Men detta innebar också att marxister saknar en teori kring sådant som etnicitet. På samma vis har liberaler skalat bort/abstraherat det mesta som är av intresse från ”individen”, sådant som innebär att individen ingår i olika typer av gemenskaper, är bärare av unika etniska drag, et cetera.
På denna abstraktion har man sedan byggt ett system, och med det som utgångspunkt har man fört en politik. Att denna politik lett till att de faktorer som man valde att blunda för, gradvis undermineras och försvinner, borde inte förvåna någon (alternativt att de återkommer på ett rent explosivt sätt, exempelvis när en ”färgblind” politik leder till ökade etniska konflikter).
För att parafrasera Nietzsche kan man hävda att ”den liberala föresatsen att finna individen isolerad och utan karaktäristiska, har gjort individen isolerad och utan karaktäristika”.
Konsumtionssamhället
Everybody’s freeee, to feel good
– Rozalla, Everybody’s free
Individualismen är också redan från början en självmotsägelse. Människan är rent biologiskt ett flockdjur, och människor kommer därför alltid att imitera varandra (detta kan nedlåtande och något orättvist uttryckas som att massan är ”får”, det har också getts mer akademiska beskrivningar av sociobiologer, Rene Girard, Thorstein Veblein, et cetera). Det enda som varierar historiskt är vilka institutioner som bestämmer vilka beteenden och ideal de imiterar.
Med detta synsätt börjar vi närma oss individbegreppets kärna, och dess funktion.
Vi finner då att i det mer traditionella Europa spelade familj, stat och kyrka denna dominerande roll. Vi överdriver heller inte om vi konstaterar att för de flesta var det även då en fråga om val när man anammade de ideal och beteenden som dessa tre institutioner erbjöd. Valmöjligheter fanns också alltid, man kunde både bli präst och bonde, liksom man idag erbjuds valet att bli antingen punkare eller hiphopare. Mer eller mindre radikala möjligheter till avvikande beteenden fanns alltid, i normalfallet utan större ”straff” än omgivningens ogillande, men majoriteten valde inte dessa beteenden. Enstaka personer som valt att överskrida samhällets normer har däremot alltid funnits, ulvar i fårakläder, och de har historiskt inte behövt stöd av ideologier om ”individer” eller ”fria val” för att förverkliga sig själva.
De ideal och beteendemönster familj, stat och kyrka stod för har dock i vår tid kommit under attack. Det vapen som används i detta angrepp är reellt konsumtionssamhället, och på ett ideologiskt plan individualismen och det fria valet.
Individualismens frihet är kort sagt friheten att imitera beteenden från TV. Det moderna samhällets uppror är möjligheten att imitera fraser och beteenden man sett på MTV.
Samtidigt ligger det inbyggt i individbegreppet att man som individ måste vara ”sig själv”. Detta är de allra flesta människor oförmögna till, och därför blir de beroende av konsumtionssamhälle och media som kan berätta för dem vilka de egentligen är, och inte minst hur de ska bete sig för att kunna vara ”sig själva”. Autenticitetsidealet leder alltså paradoxalt nog till konformism.
Systemets monolog
Fuck you, I won’t do what you tell me
– Rage against the machine
Systemets möjligheter att ostört påverka dessa miljoner ”individer” beror på två faktorer. Främst av dessa är samhällets de facto atomisering. I det klassiska samhället spelade grannar, släkt, arbetskamrater, et cetera en viktig roll i formerandet av individens värderingar, vilket hade en rent materiell grund i den myckna tid man spenderade tillsammans med dessa.
Den moderna människan spenderar däremot alltmer tid ensam, framför sin TV eller sin dator. Detta innebär att han eller hon ständigt är mottagare av de olika budskap som konsumtionssamhället förmedlar. För miljoner västerlänningar är TV:n ”the significant other”.
Wääää, the bells of freedom, they gonna be ringing
– BWO, The bells of freedom
Den andra faktorn är denna monologs osynlighet. Den beskrivs sällan som en makthavare, eller ens som ett budskap, i nivå med traditionella makthavare som politiker eller präster. Tvärtom kan den ikläda sig en emancipatorisk, frigörande, skepnad, och göra gällande att den spelar en viktig roll i kampen mot förtryckande auktoriteter som föräldrar och politiker. Journalister ”avslöjar” till exempel politiker eller privatpersoner, alternativt presenterar den numera 30-åriga punken som en sorts uppror och inte som en ofarlig subkultur. Sannolikt beror svårigheterna att identifiera media som en maktfaktor på att det här är svårare än i den politiska sfären att hitta en ansvarig med en uttalad och medveten agenda, makten inom media är istället mer diffus.
Att media inte i media beskrivs som en makthavare torde förövrigt vara ganska självklart, men dettas konsekvenser i ett samhälle vars offentliga ”debatt” förs i och medieras genom just media är omfattande.
Rekupering
I kissed a girl, and I liked it… It felt so wrong, it felt so right… It’s not what, good girls do, not how they should behave
– Kate Perry, I kissed a girl
Detta för oss över till det situationisterna kallade rekupering (något snarlikt har beskrivits med termen kooptering). Med detta avses att det som från början var en revolt mot systemet inordnas i det, blir en del av systemet. Problemet här är att det tar lång tid innan detta inses av de breda massorna, och då har nästa fenomen redan hunnit rekuperas. Särskilt problematiskt är det när samhällets redskap för att kollektivt diskutera och komma fram till saker är just media, och denna media avlägsnat sig fundamentalt från det ideal som de tidiga liberala tänkarna beskrev.
Media och konsumtionssamhället är idag makthavare, som passerat politiker, familj och kyrka på de flesta områden. Individualismen, och individens revolt, är det medium genom vilket de kan påverka sina mål. Exempelvis beskrivs, och upplevs, det som en form av ”revolt” när barn anammar konsumtionssamhällets ideal snarare än ”mossiga” föräldrars och lärares. Även vuxna är ofta offer för detta, som när Natascha Bedingfield i en infantil liten låt utbrister ”you can´t control me!”, eller när Kate Perry antyder att bisexualitet i dagens samhälle på något sätt inte är ”what good girls do”.
Era kändisar är era ledare.
– Myggan
Denna rekupering, i kombination med människors strävan efter att ändå göra uppror ”på riktigt” innebär att gränserna hela tiden förskjuts. Inser man inte detta är risken stor att man en vacker dag sitter med piercade genitalier framför The Hostel 4 och frågar sig vad som egentligen gick fel.
Individens revolt som det medium genom vilket nya maktstrukturer agerar, kan också illustreras genom fenomen som ”antirasism”. Även där rör det sig om en ny ideologi som det globalkapitalistiska systemet anammat, som trots detta presenteras som en ”revolt mot systemet”. Antalet individer som tror att George Bush är en ”rasist” eller rentav ”nazist” är således förbluffande stort, trots att det motsägs av hans val av medarbetare. Man skulle kanske kunna säga att både för Bush och för världskapitalismen är den enda färg som är av intresse färgen på dina sedlar. Men bakom alla dessa individer som ”genomskådat” Bushs rasism, finner vi ett otal journalister och artister som ”upplyst” dem.
Som maktsystem betraktat är detta naturligtvis imponerande, då man genom individualismen både kan styra människors reaktioner och få dem att tro att detta är den yttersta formen av individualitet.
Motstrategier
Jag är i Stockholm. Du måste gömma mig.
– Mange Schmidt
Frågan är som vanligt det klassiska ”vad bör göras?”. Något bra svar på detta finns inte, men några utkast kan ändå ges. För det första bör individualismen analyseras och avslöjas som den maktfunktion den faktiskt är, ihop med de nya makthavare vi ser i bland annat media. Här finns det redan en livaktig forskning inom den akademiska världen, och man kan då popularisera verk av bland annat Foucault, Gottfried, Bard, Houellebecq, Putnam et cetera. Oavsett vilket bör media ständigt kritiseras, ”avslöjarna” ständigt avslöjas. Man kan förövrigt redan nu ana en växande trötthet och insikt bland vanliga människor i denna fråga, alltfler börjar inse att media knappast är så objektivt som media självt ger sken av.
Här kan man också vända individualismens behov av att vara en ”rebell” mot systemet, för vad kan idag vara mer ”rebelliskt” än att genomskåda och skratta åt både media och konsumtionssamhällets infantilt likartade fraser och poser (några sådana infantila fraser återfinns som underrubriker i denna text).
För det andra bör reella gemenskaper stärkas. Människor bör så lite som möjligt spendera sin tid ensamma framför Skådespelet, och levande gemenskaper som familj, lokalsamhälle och kyrka bör därför försvaras när stat, kapital eller media angriper dem. Att skapa alternativa media är också av betydelse.
Om skribenten: Joakim Andersen
