Med jämna mellanrum skrivs romaner som fångar olika sidor av det senmoderna samhället, och hur livet i detta kan gestalta sig. En sådan roman är Chuck Palahniuks Fight Club, en annan är Brett Easton Ellis American Psycho. Paradoxalt nog blir sådan romaner inte sällan bästsäljare.
American Psycho följer yuppien Patrick Batemans liv och äventyr. Bateman framstår som en framgångshistoria; han är rik, ser bra ut, tränar, och klär sig mycket representabelt. Ellis har skrivit boken som en medvetandeström, där man följer Batemans tankar mer eller mindre ordagrannt, något som är ett mycket lyckat litterärt grepp. Triviala och vardagliga tankar som rör vad han ska ha på sig för kläder, eller TV-program han sett, varvas med allvarligare. Mycket tid ägnas åt Batemans funderingar kring samtida band, olika modeval och hur olika kläder kan, eller inte kan, kombineras, tjejer han träffat, et cetera. Detta är ett lyckat litterärt ”knep”, för det gör att man kommer huvudpersonen in på livet och att han blir sannolik och trovärdig.
Gradvis visar det sig nämligen att huvupersonen inte bara är yuppie, han är även psykopat. Ellis för skickligt in detta tema gradvis, och låter Batemans perfekta fasad steg för steg rämna inför läsarens ögon. Det börjar med ett intresse för seriemördare, kokain, och mordhot som skriks ut i en nattklubb, och det slutar med genuint obehagliga skildringar av själsligt förfall (alltför mycket av handlingen ska inte avslöjas, men det är inte någon lämplig läsning för den känslige).
Yta och innehåll
Easton Ellis hade samhällskritiska ambitioner när han skrev American Psycho, hans mål var inte minst att skildra yuppien och det samhälle som var besatt av yta, mode och framgång, men lät klassklyftorna växa under den glättiga fasaden. Bateman framstår då som ett extremfall, som en representant för en ytlig människotyp och samhälle. Han kan skära sönder ansiktet på uteliggare utan samvetskval, men bryter närmast ihop när hans bekanta har finare visitkort eller när han inte kan boka bord på rätt restaurang.
Han kan ge läpparnas bekännelse till varenda ”viktig fråga” som finns, men torterar möss på fritiden. Under den flotta ytan finns antingen tomhet, eller ett vanvettigt kaos.
Tja, vi måste få slut på apartheid till exempel. Och sakta ner kärnvapenkapprustningen, hejda terrorismen och världssvälten.
Denna fixering vid saker och yta, denna extrema expansion av konsumtionssamhällets synsätt, får också konsekvenser för Batemans syn på andra människor (och här delar hans bekanta hans inställning). Kvinnor reduceras exempelvis till ”hårdsubbor”, förutsatt att de har fin kropp (i annat fall är de ointressanta). Människor reduceras till utbytbara konsumtionsvaror, en tendens som sannolikt gått än längre idag än när Ellis skrev sin bok.
Psykopaten som förebild?
Det fanns inte en enda tydlig och klar, identifierbar känsla i mig, utom girighet och, möjligen, total avsmak. Jag hade alla en mänsklig varelses karakteristika – kött, blod, hud, hår – men mitt avmänskligande var så intensivt, hade gått så djupt, att den normala förmågan till medkänsla utplånats, offer för ett långsamt, målmedvetet utsuddande. Jag helt enkelt imiterade verkligheten, liknade i stora drag en mänsklig varelse, medan bara ett dunkelt hörn av mitt förstånd fungerade.
Det som förmodligen är obehagligast med American Psycho är att man under läsningen gradvis märker att man flera gånger är på väg att identifiera sig med Bateman. Det är ju trots allt viktigt att klä sig rätt, det finns ju ändå en viss lockelse i att reducera andra människor till konsumtionsartiklar, och det är ju ändå inspirerande att likt ett rovdjur walk among you. Det är detta som gör Ellis bok så effektiv som samhällskritik, för han skildrar också den inre tomhet och meningslöshet som driver huvudpersonen:
Lukten av kött och blod ligger tjock i lägenheten men snart märker jag den inte längre. Och senare surnar min makabra glädje och jag gråter för mig själv, oförmögen att finna någon tröst i allt detta, och ropar snyftande: ”Jag vill bara vara älskad”, svär över jorden och allt jag fått lära mig: principer, distinktioner, val, moral, kompromisser, kunskaper, endräkt, bön – alltsammans var fel, utan någon slutlig mening. Allt det gick ut på var: dö eller anpassa dig.
Trots detta tycks den människotyp Bateman representerar vara relativt väl anpassad till det senmoderna samhället. Man kan med jämna mellanrum läsa att psykopater är överrepresenterade som politiker och chefer (även om det då knappast alltid rör sig om något särskilt vetenskapligt stringent användande av begreppet). De flesta människor som verkligen har en psykopatisk diagnos blir sannolikt inte chefer, då det hela ofta har bieffekter som kan skada eller skämma ut dem, men sannolikt är chefer utan medkänsla och känsla för socialt ansvar inte helt ointressanta i dagens företagshierarkier.
Detta är samtidigt inte någon helt ny situation, liknande sociala miljöer har bland annat förekommit i en del europeiska hov historiskt (1600-talets franska hovmiljö var exempelvis direkt socialdarwinistisk, med inslag av allt från giftmord till satanistisk ockultism som led i intrigerna).
Psykopaten som samhällsrepresentant
… det finns en idé om en Patrick Bateman, något slags abstraktion, men det finns inget verkligt jag, bara ett väsen, något illusoriskt, och fast jag kan dölja min kalla blick och du kan trycka min hand och känna kött som tar tag om ditt, och kanske kan du till och med ana att våra livsstilar antagligen är jämförbara: Men jag är helt enkelt inte där. Det är svårt för mig att vara begriplig på någon tänkbar nivå. Mitt jag är fabricerat, en illusion. Jag är en osammanhängande mänsklig varelse. Min personlighet är skissartad och formlös, min hjärtlöshet ligger djupt och är orubblig.
Den senmoderna kapitalismen har två sidor som gör ”den psykopatiska erfarenheten” begriplig för de flesta av oss, om än mer extrem än våra egna liv. Dels präglas livet i den världsomfattande, sociala fabriken av konkurrens, ett socialt krig där var och en måste klättra så högt som möjligt på egen hand eller gå under. Vi måste därför alla, i någon mån, utveckla egenskaper som påminner om psykopatens känslolöshet. Gissningsvis är detta en delförklaring till den osunda fixering vid seriemördarfilmer som är så vanlig i USA, och som spridit sig till Europa. Hannibal Lecter och Dexter blir då det sista, gravt förvridna, ekot av Nietzsches övermänniska, som sätter sig över den moral vi andra lever under (detta trots att seriemördare i verkligheten inte sällan snarare drivs av tvångsbeteenden, som är väldigt svåra att romantisera).
Den sociala fabriken präglas också av ständig föränderlighet. ”Allt som är fast förflyktigas”. De identiteter och de traditioner vi växte upp med förändras hela tiden, och påstås gång på gång vara utdaterade. Detta gör att förutsättningarna att utveckla en genuin och autentisk personlighet är sämre än de varit historiskt. Våra identiteter och våra värderingar är flyktigare än de varit tidigare, och även här kan vi känna igen oss i Batemans ”jag är en osammanhängande mänsklig varelse”.
Det som skiljer oss från honom är då att vi är medvetna om detta, och att det är ett problem och ett hot mot vår möjlighet att leva de värdiga liv vi önskar. När man läst klart Ellis inser man därför att varken psykopater eller yuppies är några egentliga förebilder, utan att den som söker ett människoideal kan hitta ett mer hållbart och långsiktigt sådant i vårt folks traditioner och historia.
Om skribenten: Joakim Andersen
