I Den ensamme bowlaren beskriver samhällsvetaren Robert Putnam hur graden av deltagande och tillit i det amerikanska samhället gradvis sjunkit. Han använder bowlaren som en illustration, förr bowlade människor i grupp, idag är ensamma bowlare en vanligare syn.
I dagens SvD tar krönikören Lars Berge upp detta fenomen, i en betraktelse betitlad Ett folk som slutat tala om sin ensamhet. Berges huvudpoäng är att dagens svenskar finner det skamligt att erkänna att de är ensamma, samtidigt som de de facto förmodligen är den mest isolerade generationen någonsin. Berge hänvisar till Putnams klassiska studie i sin text.
Socialt kapital
Putnam kallar de nätverk och förbindelser som finns mellan individerna i ett samhälle för socialt kapital. Deras effekt är att skapa förtroende och medborgerligt engagemang, Putnam tycks rentav mena att det är en förutsättning för en fungerande demokrati.
Mindre positivt är då att han upptäckt att det sociala kapitalet faller sönder i dagens USA. Medlemskapet i föreningar av alla slag minskar, människor är mindre engagerade i politiska och fackliga förbund, och folk blir snarare betraktare än deltagare i samhället (detta förhindrar inte att de kan vara väldigt gnälliga betraktare, och rikta sitt ressentimenthat mot snart sagt allt och alla som virvlar förbi på deras TV-apparater).
Putnam spårar ett antal orsaker till denna nedgång. Han finner att brist på tid och pengar ligger bakom kanske 10% av nedgången (inte minst avseende familjer där båda makarna arbetar). Förändrad stadsbild står för ytterligare kanske 10% (inte minst ökade avstånd mellan bostadsområden och stadskärna, och längre pendlingsavstånd). Den elektroniska underhållningen, främst TV, står för kanske 25% (tidigare umgicks man med vänner, nu tittar man i sin ensamhet på TV istället). Den viktigaste orsaken som Putnam finner, som står för kanske 50% av nedgången, är dock en annan. Han menar att den generation som tog del i Världskriget blev naturligt samhällsengagerad (detta starka engagemang, och känslan av broderskap, hos de återvändande soldaterna förklarar exempelvis en stor del av fascismen och folkgemenskapstanken). Denna generation faller nu gradvis bort, och ersätts av mindre engagerade generationer.
I en senare studie har Putnam också, högst motvilligt, upptäckt att ”mångkultur” är en faktor som minskar graden av tillit och gemenskap i ett bostadsområde. I vad mån detta är en bidragande förklaring till det sociala kapitalets underminering får dock vara osagt. Oavsett vilket är Putnam definitivt ingen politiskt inkorrekt forskare, och han kallar exempelvis amerikanska Ku Klux Klans syften för ”illvilliga” och ”antisociala”. Hans slutsats avseende mångkulturen får därför ses som trovärdig, då han helst hade låtit bli att dra den.
Den förändring Putnam beskriver överensstämmer relativt väl med den dystopiska beskrivning av samhället som situationisterna Vaneigem och Debord gav i Revolution of Everyday Life och Society of the Spectacle. Där beskrev de hur ett samhälle präglat av deltagande och, faktiskt, dialog, ersattes av ett samhälle präglat av konsumtion/betraktande och (Systemets) monolog.
När medborgare reduceras till konsumenter som isolerade framför sina TV-apparater tar del av Systemets monologer, kan man ana att demokratins dagar egentligen är räknade. Känslan av ödesgemenskap är försvunnen. Om man kombinerar Putnams tankar om den samhällsengagerade krigsgenerationen med det cykliska tänkandet kan man dock misstänka att en framtida storkonflikt på nytt kommer att ge upphov till en generation som vet att deras öden är sammantvinnade eftersom de har reella erfarenheter av det.
Om skribenten: Joakim Andersen
