Att förklara identitarismen i ord kan framstå som tämligen enkelt. Några ord om överlappande identiteter (lokala, etniska och europeiska), det intellektuella arvet från den Nya Högern, kulturkamp och metapolitik, och en ståndpunkt som varken är nyliberal eller kommunistisk. Det finns dock gränser för hur långt man kommer med ord, när det även är en känsla och en vision man vill förmedla.

Den keltiska renässansen

Historiska förebilder och källor till inspiration kan då vara användbara. En sådan förebild är det som kallas den keltiska renässansen, och som sedan flera år fängslat många nordeuropéer från både höger och vänster. De keltiska folken, som för inte så länge sedan tycktes ha få andra framtidsutsikter än ett långsamt borttynande, har sakta men säkert återfunnit sin självkänsla och stolthet över den egna identiteten och historien. De unga har åter börjat lära sig sina modersmål (till och med den för inte så lång tid sedan utdöda corniskan har idag åter en handfull talare). Keltisk musik och keltisk andlighet (ofta med stora inslag av new age, dock) upplever en renässans, detsamma gäller keltisk konst.

Denna renässans är något man som nordisk identitär också önskar de egna folken, samtidigt som man är medveten om de skilda förutsättningarna. De keltiska folken har en historia av brutal underordning, som innebär att många saker är självklara för dem (bisarra påståenden som ”det finns inga irländare” skulle ha betydligt svårare att vinna genklang än duktiga masochisters ”det finns inga svenskar” till exempel). De keltiska folkens själva existens har befunnit sig i vågskålen, och de vet det (att jämföra med svenskarna, som ofta ännu ser på massinvandringen från ett något naivt ”vi kan avbryta det hela när vi vill, och dom kommer ändå att bli svenskar allihop”-perspektiv).

Att de stått mot det mäktiga brittiska väldet innebär också att den annars anti-europeiska vänstern sett mellan fingrarna med olika former av keltisk nationalism (man kan jämföra med motsvarande musikformer i Sverige, bland annat vikingarocken, som trots stor popularitet mötte ett mycket hårdare gensvar från överheten än sin keltiska motsvarighet). Det finns förvisso en del som antyder att vänsterns och den keltiska stolthetens smekmånad närmar sig sitt slut i samma takt som de keltiska folken lär känna ”mångkulturen”, men det är en annan historia. Dagens inlägg ägnas istället det skotsk-gaeliska bandet Runrig, och deras lokalpatriotiska hyllning till ön Skye:

Runrig – Skye

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.