Ett spännande område är det som kallas genetisk arkeologi. Detta utförs av genetikern Bryan Sykes i Saxons, Vikings and Celts, där han spårar de brittiska folkens rötter och släktskap.
mtDNA och Y-kromosomer
Sykes studerar denna genetiska arkeologi genom att följa det som kallas mitokondriell DNA (mtDNA). Detta är en form av DNA som ärvs från modern till hennes barn, och man kan därför följa den bakåt i tiden. Om man känner till hur snabbt den muterar så kan man också studera släktskap mellan moderna människor och deras ”förmödrar”, och man kan identifiera vilka kvinnor en given befolkning härstammar från.
Genom detta har Sykes identifierat sju förhistoriska kvinnor, som nästan alla nutida européer härstammar från. Han kallar dem klanmödrar, och studerar dem närmare i The Seven Daughters of Eve. Värt att komma ihåg här är att han följer här en liten del av vår genetiska uppsättning, så det rör sig inte om några raser. Man kan till exempel ha mtDNA som är afrikansk, trots att man inte framstår som afrikansk överhuvudtaget. Detta beror då på att ens mormors mormors mormors mormorms mor bar på sådan mtDNA, men alla ens övriga förfäder och -mödrar kan ha burit på helt annan mtDNA. Sykes har också funnit en del sådana exotiska fall, bland annat fiskare från norra Skottland som bär på typiskt koreansk mtDNA och som inte har en aning om vad detta kan bero på. Detta är dock mycket ovanligt.
Sykes har gett dessa klanmödrar olika namn (och även identifierat ett antal utomeuropeiska klanmödrar). Den äldsta, Ursula, levde således för 45,000 år sedan i det som idag är Grekland, och hennes ättlingar spreds sedan över det Europa där neanderthalarna dittills levt ostörda. 11% av dagens infödda européer bär på Ursulas mtDNA, de är vanligast i västra Storbritannien och Skandinavien.
Sykes studerar också Y-kromosomer, som istället ärvs från far till son. Även här identifierar han ett antal ”urfäder” som han ger namn som Oisin, Wodan och Sigurd. I vissa fall kan mtDNA och Y-kromosomer för en befolkning skilja sig åt markant, detta är exempelvis fallet när ett invaderande folk slaktat alla infödda män och tagit deras kvinnor. Ättlingarna av detta kommer då att bära på den infödda mtDNA men den invaderande gruppens Y-kromosomer (jag kan till exempel tänka mig att dagens afro-amerikaner bär på huvudsakligen afrikansk mtDNA men att deras Y-kromosomer till 20-25% är europeiska, detta på grund av förbindelser mellan manliga slavägare och kvinnliga slavar).
Jägarfolk eller jordbrukare?
Intressant är att Sykes genom sin genetiska arkeologi avgjort en stridsfråga som tidigare rasade inom historieskrivningen. Denna avser européernas ursprung, närmare bestämt vad som egentligen hände i samband med jordbrukets spridning över Europa. Var det de infödda jägarna och samlarna som övertog denna nya teknologi, eller ersattes de av jordbrukskunniga immigranter från Mellanöstern?
Sykes finner att dagens européer huvudsakligen härstammar från inhemska klanmödrar, som Ursula. Jägarfolken blev alltså jordbrukare. 17% av dagens européer bär på mtDNA från klanmodern Jasmine, som levde för ungefär tiotusen år sedan i dagens Syrien.
Irland
Sykes finner att dagens irländare har djupa rötter på den gröna ön. Intressant är att den stora skillnaden, genetiskt, inte går mellan protestantiska ulsterbor och katoliker, utan det rör sig istället om befolkningen i sydost, där mtDNA som kan härröras till anglo-normanderna är mer frekvent.
Vad gäller Y-kromosomen är det den ”keltiska” klanen Oisin som dominerar. mtDNA återfinns från alla de sju klanmödrarna, Sykes identifierar också en förhistorisk koppling mellan Irland och den iberiska halvön (klanmödrarna Tara och Jasmine är således väl representerade).
Skottland
Spår av vikingarnas kolonisation står att finna lite varstans på de brittiska öarna, men tydligast är det på öarna norr om Skottland. Shetlandsöarna och Orkneyöarna, där man också gärna identifierar sig som vikingarnas ättlingar. Intressant är att han finner både mtDNA och Y-kromosomer som kan kopplas till Norden, vilket innebär att vikingarna ofta tog med sig kvinnor hemifrån. Det rörde sig alltså sällan om den typ av våldtäkter och kombinerade kidnappningar och äktenskap som vi gärna tror idag.
Det finns dock ett starkt infött arv även på de nordliga ögrupperna, och än mer så på det skotska fastlandet. Genetiskt är det också svårt att skilja Skottland från Irland, då stora delar av Skottland invaderades av det iriska kungadömet Dal Riadha under historisk tid.
England
Vad gäller England finner Sykes spår både av de romerska, saxiska, danska och normandiska erövringarna, spår som överensstämmer väl med de politiska gränser de etablerade. Samtidigt härstammar de flesta av dagens invånare på de brittiska öarna från den ”keltiska” gruppen, så även engelsmännen. Normanderna lämnade exempelvis efter sig ett genetiskt arv i form av Y-kromosomer på kanske 2%, och även romarna lämnade efter sig ett begränsat arv. Sykes har även funnit enstaka infödda britter som bär på typiskt afrikansk och syrisk mtDNA, han misstänker att detta är de svaga spåren av slavar och immigranter under den romerska eran. Det rör sig dock återigen om mycket svaga spår.
Myter
Intressant är att Sykes har en tvärvetenskaplig infallsvinkel, och alltså rör sig utanför det genetiska specialområdet. Han tar bland annat upp myter, och menar att det ofta finns sanning i dessa. Så menar hazarerna i dagens Afghanistan att de härstammar från Genghis Khan, något Sykes menar att moderna genetiska studier styrker. Detsamma gäller de polynesiska folkens myt om urhemmet Havaiki, som Sykes lokaliserar till Asien.
Sykes går också igenom olika historiska myter om hur de brittiska öarna först befolkades, och finner att en del av dem överensstämmer med vad de genetiska spåren tyder på.
Det finns dock även myter som Sykes menar att genetiken punkterar. En av dessa är att vi skulle vara, helt eller delvis, ättlingar till neanderthalarna. Genetiska spår av förbindelser mellan Cro Magnon och neanderthalare finns inte, och de får därför ses som helt utdöda. En annan myt rör pikterna som en gång levde i Skottland. I många versioner anses dessa ha varit ett väsensfrämmande folkslag, en urbefolkning helt skild från de indo-europeiska senkomlingarna (detta har också gett upphov till mycken fantastisk litteratur, mest känd är kanske Robert E. Howards noveller om den siste piktiske storkonungen Bran Mak Morn). Sykes menar dock att genetiken inte stödjer denna teori, det finns inga spår av en sådan väsensskild folkgrupp i Skottland.
Sykes menar också att den moderna genetiken är ett avgörande argument mot tidigare former av vetenskapliga rasteorier, här får man dock konstatera att hans kritik inte berör exempelvis den moderna etnopluralismen eller identitarismen.
Identitet
Intressant är att man genom de genetiska tester Sykes ägnar sig åt kan få en bild av var ens förfäder kom ifrån. Detta kan ses som ett komplement till släktforskningen, och fyller sannolikt samma psykologiska funktion. Sykes återger till exempel historien om en jamaicanskättad kvinna som saknade kunskap om sitt ursprung. När han kunde visa att hennes mtDNA var vanlig i en viss stam i Västafrika var detta en närmast religiös upplevelse för kvinnan, som därigenom fick kunskap om sin identitet.
Ett problem med Sykes är förövrigt att hans böcker ofta upprepar samma saker, och avsnitten om blodgrupper är till exempel nästan identiska i Seven Daughters of Eve och Saxons, Vikings and Celts. Vad man saknar är också mer information om Norden. Men bortsett från det är det spännande och intressant läsning, som ger ytterligare bidrag till bilden av våra förfäder.
Om skribenten: Joakim Andersen
