En av de sagor som kan sägas representera själva essensen i det nordiska krigaridealet är Beowulfkvädet, som följer den geatiske hjälten Beowulf och hans kamp först mot en jätte, sedan mot en drake. Sagan har varit föremål för ett tidigare blogginlägg här: Beowulf.

Beowulf har också filmatiserats ett antal gånger, senast 2007 av Robert Zemeckis. Neil Gaiman har också varit inblandad, och man kan därför misstänka att det rör sig om en bra film med en god känsla för det mytiska innehållet. Efter att ha läst Gaimans American Gods och Sandman kan man även ana att det kommer att ske vissa kreativa omtolkningar av myten.

Den gode kungen

Gaiman återknyter till ett tema från indo-europeisk tradition (och för den delen från all tradition), nämligen kopplingen mellan kung och rike. Detta blir tydligare i filmen. När kungen har tappat sin heder, och hans hov blivit en plats för dryckenskap och hor, ökar risken att hans rike hemsöks av exempelvis en blodtörstig jätte. I traditionella samhällen var detta inte sällan så uttalat att man skyllde pest eller svält på kungen.

Det melusineanska temat

Gaiman och Zemeckis för också in ett centralt tema som den ursprungliga Beowulfmyten saknar, men som varit populärt i många andra sagor. Detta är det som kallas det melusineanska temat, och rör sexuella relationer mellan människor och övernaturliga väsen, och avkomman av detta. I sagorna rör det sig ofta om sjöjungfrur, vattenandar, och liknande, och det har inte nödvändigtvis några negativa undertoner. Tvärtom ansågs det att vissa fursteätter kunde härstamma från sådana incidenter. I den indiska magiska traditionen var det istället vanligt med demoniska älskarinnor som lärde ut ockulta kunskaper, något vi kan ana även i sagorna om jägare som genom sin relation till skogsrået fick ökad jaktlycka. Temat är också populärt i modern fantasy, förutom Gaiman har bland annat Stephen King, Kentaro Miura och Robert E. Howard använt sig av det i sina epos.

För mycket kan inte avslöjas om hur temat förs in i filmen, men det är ett exempel på hur Gaiman omtolkar den ursprungliga sagan.

Samma myt?

En intressant fråga när myter ges en nytolkning är naturligtvis om det rör sig om samma myt, om samma innehåll. Förvisso förändras myters innehåll alltid genom historien. Den historiske Beowulf var sannolikt hedning, men den version av sagan vi känner skrevs av kristna. Zemeckis och Gaiman återvänder här till hedendomen, och låter geaten uttala sig kritiskt om den nya tron flera gånger. Betoningen dels på det melusineanska temat, dels det postmoderna intresset för spelet mellan myt och verklighet, gör dock att jag är kluven när det gäller om det verkligen rör sig om samma myt, om filmens Beowulf till 100% fortfarande är identisk med mytens.

Våra förfäder var inte mycket för att psykologisera, och de beskrev därför sällan vilka tankar som for genom huvudpersonerna i sagorna. Det är möjligt att den geatiske hjälten Beowulf genomfors av vågor av skräck under sin kamp med Grendel och dennes mor, men det som var av intresse i så fall var att han övervann detta, det centrala var hans handlingar. På så vis påminner sagornas berättarstil något om Hemingway.

Gaiman och Zemeckis är däremot moderna berättare, och det som inte minst är av intresse för dem är därför samspelet mellan myt och verklighet, mellan psykologi och handling. Ett återkommande tema blir därför spelet mellan myten och den ofta något sjaskigare verkligheten, och de känslor av livsleda och inre splittring detta väcker hos hjälten.

Detta går dock inte till överdrifter, och man slipper de försök att ”ta ner det upphöjda på jorden” som genomsyrar exempelvis Freud. Beowulf är onekligen skrytsam, och han överdriver kanske sina bedrifter, men när det är dags för handling är han en helgjuten nordisk krigare, dödsföraktande, handlingskraftig och uppfinningsrik. Denna psykologiska realism gör honom därför inte mindre, däremot mer trovärdig för en modern publik. Slutscenerna, där den åldrade Beowulf ställs mot en rasande drake, har också en heroisk och suggestiv anda.

Recension

Beowulf är en bra film. Den fångar upprepade gånger det nordiska krigaridealet, med dess goda och mindre goda sidor. Beowulf är således fullständigt dödsföraktande, och tämligen skrytsam. Huvudpersonerna är överlag trovärdiga och helgjutna, och skådespelarinsatserna är goda. Särskilt Beowulfs utveckling från skrytsam yngling till relativt vis, och plågad, kung skildras väl.

Animeringen fungerar också överlag väl, med några få undantag. Det är alltså en bra actionfilm, och även om myten omtolkats så har detta inte inneburit någon större skada. Beowulf får därför tre stora indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.