Ett fenomen som länge förbryllat de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei är blondinskämten, och därtill hörande stereotyp av blonda kvinnor som dumma och översexuella. I försöken att förstå detta fenomen har vi vänt oss både till feministiska genusteorier (detta då det sällan sprids liknande ”lustiga” historier om blonda män), Nietzsches begrepp ressentiment (då det sannolikt finns utbredd avundsjuka mot det som av många ses som skönhetsidealet, nämligen den blonda kvinnan), och till den historiska stereotypen av nordeuropén som ganska naiv (som avspeglar sig i talesätt som ”die dumme Schweden” och ”blåögd”, i vilket en viss sanning kan finnas eftersom nordfolken präglas av en betydande altruism. Att de blonda folkens IQ skulle vara lägre än andra folks är däremot inte överensstämmande med tillgänglig statistik).

I artikeln Blond makt i Svenska Dagbladet, tar Maria Carling upp fenomenet, och de stereotyper som omväver blondinen i vårt samhälle. Artikeln är av intresse då den tar upp sådant som alltmer kommer att bli en del av den ”blonda erfarenheten” i det samhälle som nu växer fram, de stereotyper och diskurser som kommer att påverka hur det blir att leva som nordeuropé i ett mångetniskt ”samhälle”. Detta är intressant både politiskt och ur ett mer samhälleligt eller kulturellt perspektiv (på samma sätt som man i ”african studies” studerar hur det är att vara afro-amerikan kan vi sannolikt förvänta oss att se ”european studies” i den akademiska världen inom ett par decennier). Intressant är inte minst den historiska bakgrunden Carling ger:

Men fascinationen inför det ljusa håret är gammal. Ljust hår har alltid ansetts lite speciellt.

Det ljusa skandinaviska håret har kopplats till såväl renhet och oskuld som sexualitet.

Hon tar också upp vilka mekanismer som ligger bakom nedvärderingen av blonda kvinnors intellekt:

Det blonda har varit ett ideal i sexualiserade sammanhang. Fenomenet blev riktigt stort när filmen kom. Blondinen nummer ett, Marilyn Monroe, var inte äkta, men hon kunde göras till och framställde sig som en blond sexsymbol.

Det blonda kopplades samman med frispråkighet och frimodighet med kvinnor som inte uppträdde så passivt. Deras sexualitet ansågs hotande och de gjordes till imbecilla våp ständigt underordnade och samtidigt hotande tilldragande i sitt ljusa hår.

Nietzsches ressentimentbegrepp som förklaring till stereotypen tycks alltså inte ligga så långt ifrån verkligheten i detta sammanhang. Att den kommer att leva kvar tycks också troligt, det nämns flera gånger i artikeln att ”blondinen” idag säljer bättre än någonsin. Om det finns ett inslag av avund/ressentiment bakom stereotypen, så kommer detta alltså även fortsatt att finna grogrund.

Artikeln ingår förövrigt i en artikelserie om hårets roll i samhället, där SvD också tar upp skallighetens politiska ekonomi, afrohårets roll i afrikansk identitet, och annat.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.