Europa har ett flertal intressanta och fascinerande mytiska gestalter och väsen, som på olika vis ger en inblick i vårt lynne och arv. Vi har tidigare på webblogg Oskorei tagit en närmare titt på odöda i fornnordisk myt, och även den världsbild och antropologi som låg bakom tron på så vitt skilda ting som vampyrer, varulvar, häxor och älvfolk, liksom vi har gjort en kortare studie av den indo-europeiska drakdödarmyten. Idag ska vi ge oss i kast med ett lika fascinerande sagoväsen, nämligen den europeiska enhörningen.

Ursprung

Mig veterligen härrör enhörningen ursprungligen från Österlandet, och det tycks inte ha funnits något sådant väsen i den inhemska, europeiska mytologin. Dock kom enhörningen att undergå en fundamental förändring i Europa.

Vi finner tron på djur med ett horn i Indien, Japan, Iran, den semitiska världen, och Kina. Här rörde det sig dock ofta om en tjur med ett horn, eller en kimera (den kinesiska qilin har ett lejonhuvud). Störst likheter med den europeiska enhörningen har då den japanska kirin och den persiska shadhavar (båda dessa är dock hjortliknande väsen). Redan här finner vi dock tron på att det rörde sig om övernaturliga väsen, den kinesiska enhörningen ansågs exempelvis ha förutspått Konfucius födelse och död.

Från Österlandet kom tron på enhornade väsen dels genom grekiska naturfilosofer, resenärer och geografer, som förde uppgifterna vidare, dels genom bibliska källor. Redan under romersk tid beskrev kristna som Tertullian enhörningen som en symbol för Kristus. Det kunde då fortfarande lika gärna röra sig om en get eller åsna som om en häst.

I Europa kom dock bilden av enhörningen att förändras, och dels bli ett mer gracilt och hästliknande djur, dels få en koppling till den unika form av romantisk monogami som hör till vår del av världen.

Under medeltiden beskrevs enhörningen i bestiarier normalt som en vit häst med en getabocks skägg, ett lejons svans och kluvna hovar. Eftersom den hade en särskild relation till jungfrur, likt Jungfru Maria, fick den ofta en viktig position i den kristna symboliken.

Enhörningen ansågs ha övernaturliga krafter, och kunde bland annat motverka gifter med sitt horn. Det förekom därför en livlig handel med enhörningshorn, sentida analyser har visat att det ofta rörde sig om horn från narvalar eller antiloper.

Koppling till det romantiska idealet?

Ett relativt unikt drag hos européerna är den roll som den romantiska kärleken, och monogamin, uppnått hos dem. En tidig form av detta var det medeltida höviska idealet. Idag känner vi kanske främst igen detta från riddarfilmer, där huvudpersonerna svärmar och kämpar för sin ”dam” och liknande, men det fanns också en intressant andlighet knutet till detta.

Julius Evola och Otto Rahn har beskrivit den esoteriska kultur som uppstod i Europa under medeltiden, med fenomen som trubadurer, Minnesingers, ”Courts of love”, och liknande. I denna fascinerande andliga ”subkultur”(/suprakultur?) spelade enhörningen en viss roll, och trubadurer som Thibaut av Champagne och Richard av Fournival använde den som en symbol. Vilket inte är så märkligt då dess dragning till jungfrur har flera likheter med det höviska idealet. Både den höviske riddaren och enhörningen hade en koppling till den kristna tron, och försvarade ”sin” jungfru bortom gränserna både för sunt förnuft och självbevarelsedrift. Enhörningen har därför kommit att bli en symbol för några av de finaste dragen i den europeiska kulturen.

Enhörningar kom också att användas i den europeiska heraldiken, bland annat i det skotska vapnet. I modern tid är det ett av de mytiska väsen som gjort en tämligen framgångsrik återkomst, vilket uttrycks både av filmer som den vackra och stämningsfulla The Last Unicorn, och den kopiösa mängd enhörningsbilder man kan hitta på internet. Förändringen av det mytiska väsendet har dock fortsatt, och idag är det inte vanligt med vare sig lejonsvans eller getabockskägg, det finns också ofta tydliga New Age-inslag i estetiken. Däremot kan man fortfarande ofta ana samma innebörd som i den medeltida myten, och tydligen talar denna tusenåriga europeiska myt ännu till nya generationer.

Indo-européerna och hästen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.