Den fascistiska ideologin, och dess systerideologier, tillhör vår tids mest misstolkade. Jag är personligen inte fascist, eftersom det är en historisk ideologi som uppstod anpassad till de förutsättningar som rådde i södra Europa i början av förra seklet, och som en lösning på de särskilda utmaningar man där ställdes inför. Det är dock olyckligt att en hel ideologi förvandlas till ett skällsord, då det finns en hel del inspiration att hämta även i de historiska fascismerna (inte minst det korporativa samhällsidealet, som uppdaterat till vår tid fortfarande kan vara värdefullt). Dagens inlägg kommer därför att närmare betrakta den historiska fascismens syn på det politiska våldet, då det är ett område där missförstånden tycks vara särskilt talrika.
Sorel och politiskt våld
Det påstås ofta bland mindre insatta människor att den fascistiska idétraditionen bygger på ett urskiljningslöst hyllande av våldet och den starkes rätt. Detta är dock, som vanligt när Andra Världskrigets segrarmakter fått skriva historien, en direkt lögn. Vi ser lätt detta om vi går tillbaka till källorna, till ”fascismens gudfader”, Georges Sorel. Sorel skrev en bok som heter Tankar om våld, och den titeln har förlett många politiskt korrekta som inte orkat läsa den till att dra förhastade slutsatser. Sorels bok har tidigare sammanfattats på bloggen här:
Georges Sorel – Tankar om våld
Det centrala i Sorels hyllning till det politiska våldet är att det ska leda till en bättre, ädlare, mer moralisk människotyp. Sorel återknyter alltså till en mer traditionellt indo-europeisk världsbild, som förvisso är anti-borgerlig (men där anti-borgerligheten är ett uttryck för en heroisk snarare än en egalitär grundinställning). Detta innebär att många former av politiskt våld går bort direkt, eftersom de istället leder till en fegare och sämre människotyp. Vi kan som exempel ta när en fullvuxen man, eller en grupp sådana, trakasserar en 15-årig kille på en spårvagn eftersom han har en torshammare eller en Ultima Thuletröja, alternativt ”ser ut som en röding/bög/jude”. Det är uppenbart att detta inte leder till att den fullvuxne mannen ifråga blir vare sig ädlare eller mer moralisk. Istället kan man ofta identifiera drivkrafterna till ett sådant handlande som en vilja till att känna maktberusning och/eller rent hat, kanske i kombination med att man är för feg för att öppet konfrontera andra fullvuxna män. Faller man för sådana drivkrafter så blir man alltså snarare en hatisk översittare på sikt. Detta kan säkert ha sina psykologiska och känslomässiga belöningar, men det har väldigt lite med Sorel att göra.
Sorel skriver följande, och särskilt det sista stycket är intressant när det gäller inställningen till ”civilister”:
Proletära våldshandlingar har ingen likhet med dessa fördömanden; de är rena och enkla krigshandlingar; de har samma värde som militära bedrifter, och syftar till att markera klasseparationen. Allting i krig utförs utan hat och utan hämndkänslor; i krig blir inte de besegrade dödade; icke-stridförande får inte ta konsekvenserna av de besvikelser som arméerna kan ha upplevt på slagfältet.
Vilka typer av politiskt våld kan då i dagens situation ha förmågan att skapa en mer heroisk och ädel människotyp? Det är svårt att veta vad Sorel skulle ha sagt om dagens samhälle, men personligen kan jag tänka mig att det är det rättfärdiga, och riskabla, självförsvaret som fyller denna funktion idag, något som inte är okänt för de nationalister som försvarar sin rätt till det offentliga rummet.
Fas har sammanfattat den nordiska ståndpunkten till våld som fenomen i När våld bör användas, och jag instämmer överlag i hans beskrivning. Våld är alltså normalt något som inom ett samhälle endast är legitimt i självförsvar, och detta gäller även det politiska våldet (när man har att göra med politiska motståndare som saknar heder kan däremot definitionen av ”självförsvar” att med nödvändighet bli mer omfattande än normalt). När det gäller relationen mellan samhällen är frågan en annan, och där finns det redan en omfattande litteratur kring begreppen ius ad bellum och ius in bello, det rättfärdiga kriget, liksom Carl Schmitts begrepp det politiska.
Om skribenten: Joakim Andersen
