Dagens inlägg publicerades ursprungligen i Nysvenska Rörelsens Nonkonform, och tar upp kriminalpolitiken ur tre perspektiv. Dels Carl Schmitt om statens ansvar, dels Guillaume Faye om etniska aspekter på det hela, dels en skiss till korporativistisk kriminalpolitik.
Brott och straff
Det politiskas begrepp
De senaste åren har man dagligen kunnat läsa om kriminella nätverk och det som eufemistiskt kallas "ungdomsgäng", och deras framfart (skillnaden är dock illusorisk. Dagens "ungdomsrånare" är ofta morgondagens bankrånare, och dagens "ungdom" är inte sällan bankrånarens kusin). Krogar sprängs, krögare hotas, ungdomar "bötas", och stora penningsummor och makt omfördelas genom bankrån, utpressning, knarkhandel och liknande till det växande "svarta kapitalet" (och då syftar jag inte i första hand på hudfärg, utan på att det rör sig om illegala former av kapitalism). Detta är naturligtvis både obehagligt och anstötligt, men det är även ett tecken på de etablerade partiernas gigantiska misslyckande vad gäller det politiska.
Enligt statsvetaren Carl Schmitt har det politiska sina egna lagar och sina egna begrepp, precis som moralen har sina begrepp Gott och Ont, konsten har Skönt och Fult, och ekonomin har Vinst och Förlust. Det politiskas begrepp är Vän och Fiende, det är skillnaden mellan dem som är politikens själva kärna. Den politiska gruppen består av Vänner, människor som är beredda att dö för att försvara det de är, och mot dem står Fienderna, med vilka en öppen konflikt alltid är en möjlighet. Man kan, och bör vanligtvis, respektera sin Fiende, men man kan också när som helst vara tvungen att möta honom i strid för att försvara den man är. Schmitts synsätt har därmed en både existentialistisk och decisionistisk kärna. En politisk grupp har även något Schmitt kallar en suverän, alltså en yttersta kärna, en central vilja. Det är suveränen som i tider av kris och hot avgör vem som är vän och vem som är fiende. Det är också suveränen som kan sätta lagarna ur spel i den yttersta krissituationen, för att försvara gruppens själva existens. Suveränen kan vara en monark, en president, eller kanske en generalissimo.
Schmitts teoretiska verktyg pekar på att en suverän som inte klarar av att identifiera vänner och fiender är en misslyckad sådan, och en vars dagar sannolikt är räknade. När de franska och ryska monarkerna strax innan slutet sade saker i stil med "mitt folk skadar inte mig" var det visserligen godhjärtat, men även ett exempel på att de tappat kontakten med verkligheten och med det politiska. På samma sätt har de svenska politikerna tappat kontakten med det politiska, och lever i en drömvärld av sin egen retorik. Det är därför de inte är kapabla att identifiera kriminella nätverk och "ungdomsgäng" som Fiender, som parallella makthavare, och som konkurrenter, utan lägger desto mer energi på att demonisera svenska nationalister och oppositionella när dessa försöker motverka och uppmärksamma på det svarta kapitalets frammarsch och hotet mot den egna gruppens själva existens.
Kolonisering
Schmitts synsätt kompletteras bäst med den franske samhällsfilosofen Guillaume Faye när man ska förstå brottslighetens nya karaktär i det forna folkhemmet. Faye betraktar det nämligen som en form av kolonisering, som ett sätt för nya etniska grupper att på gatunivå flytta fram sina positioner och tillskansa sig makt, respekt, kvinnor och pengar. Det är svårt att tolka det som sker i svenska förorter och skolor som något annat än just detta. När svenska barn lever i fruktan för Ahmed eller Ali, som dessutom kan "böta" dem, så är det inget annat än kolonisering, och framväxten av nya maktstrukturer. Att barnen ofta är mer rädda för dessa parallella makthavare än för staten och dess representanter, illustrerar återigen Carl Schmitts betydelse. Det verkligt patologiska är att när de svenska ungdomarna reagerar på detta genom att försöka bilda sammanslutningar för sitt eget försvar, på samma sätt som de andra etniska grupperna, så uppmärksammar staten dem som "rasister" och därigenom som Fiender som med alla medel skall motarbetas. Och på så vis understödjer staten de nya maktstrukturernas framväxt, genom att av ideologiska skäl förtiga och blunda för diverse maffiors framväxt så länge dessa inte är etniskt svenska, och genom att motarbeta varje motreaktion.
En korporativ kriminalpolitik
Den svenska staten sviker alltså statens första och allra mest grundläggande uppgift, nämligen att garantera de egnas trygghet och säkerhet. Det är långt mellan Mussolinis relativt framgångsrika krig mot maffian och socialdemokratins förtigande av det maffiaproblem man genom en misslyckad politik på ett otal områden i detta nu låter växa fram i Sverige. Intressant är att makthavarna även misslyckas med att hantera de brottslingar som de trots allt får tag på. Allt som oftast sitter de av ett antal år, och kommer sedan ut för att därefter återfalla. Frågan man därför ställer sig är om ett korporativt samhälle skulle ha en annan fångvårdspolitik, och om det skulle lyckas rehabilitera brottslingar bättre. Det är troligt att så är fallet, och anledningen är att tanken om människans självförverkligande och värdighet genom arbete och medlemskap i korporativa grupper skulle genomsyra även fängelserna i ett sådant samhälle.
De kriminella som inte rakt av repatrierades eller som begått så antimänskliga brott att avrättning bedömdes vara nödvändigt, skulle nämligen redan under fängelsetiden återföras till samhällsgemenskapen. Detta skulle lösas genom ett samarbete med fängelserna och korporationerna, som skulle ha en central representation inne på anstalterna. På samma sätt som man kan vara studerandemedlem i ett fackförbund i dagens samhälle, skulle man kunna vara "fångmedlem" i en korporation i morgondagens samhälle. Korporationerna skulle organisera både studier och arbete på anstalterna, vilket skulle ha som mål att man hade ett arbete som väntade på en även när man kom ut. De individer som inte skulle vilja arbeta under sin fängelsevistelse skulle heller inte få någon lön, och därmed vare sig kunna se på TV eller köpa cigaretter.
På så vis skulle ett samhälle byggt på den korporativa tanken både vara kapabelt att beskydda de sina från brott, men också återföra dem som hamnat snett till folkgemenskapen under värdiga och humana former.
Om skribenten: Joakim Andersen
