Att de baltiska, slaviska, och germanska folken delar ett gemensamt indo-europeiskt ursprung är förmodligen välkänt. Intressant är också de många historiska förbindelserna mellan skandinaviska och baltiska hedningar, och att Baltikum hörde till de sista hedniska fästena i norra Europa.

I antologin The Indo-Europeanization of Northern Europe, som även är en hyllningsskrift till den framlidna Marija Gimbutas, tas de baltiska pruserna upp. Det är förövrigt en värdefull antologi, även om den utgår från Gimbutas’ omstridda hypotes om en indo-europeisk invasion in i ett mer matriarkaliskt och fredligt Old Europe. Antologin illustrerar även att de baltiska akademikerna har ett stort intresse för sitt ursprung, och inslaget av politisk korrekthet är i sammanhanget begränsat. Det är dock en artikelsamling som är teoretiskt och språkligt ganska tung, som introduktion till ämnet indo-europeana finns det därför bättre böcker.

Pruserna

De historiska pruserna var ett baltiskt folk som gett namn åt Preussen. De var hedningar, och utsattes därför likt andra baltiska och slaviska folk för invasionsförsök från tyska korsfarare. Prusernas land erövrades 1283. En del förslavades, andra utplånades, några flydde till Litauen. Deras språk och religion utplånades därför, men deras tro hade dels beskrivits i historiska dokument, dels överlevt i form av vidskepelse och folktro in i modern tid.

Prusernas gudar

Elvyra Usaciovaite beskriver i artikeln Customs of the Old Prussians in German prusernas tre övergudar. Dessa var den bleke Patulas, åskguden Perkunas, och den unge Patrimpas. Tre bilder av dessa gudar stod i en väldig ek i prusernas heliga plats, Romovè, där man offrade till dem.

Dessa tre gudar överensstämmer väl med den trifunktionella ideologi som Georges Dumezil beskrivit som central för de indo-europeiska folken. Patulas påminner då om den nordiske Oden eller den indiske Varuna, en gud för den första funktionen, för suveränitet, lag, inte sällan rentav för dödsriket. Även utseendet påminner om Oden, Patulas var en gammal man med blekt ansikte och grått skägg. Även om prusernas viktigaste gud var Perkunas, så var de mer rädda för Patulas, och gav honom rikare offer. I likhet med andra förstafunktionsgudar var Patulas också en dödsgud. Till honom offrades oxar och getter, och prästernas eget blod.

Perkunas påminner om Tor eller Indra, den andra funktionens gudar, krisgudarna. Han var till det yttre en medelålders man, med argt rött ansikte, svart, lockigt skägg, och en krona av eld runt huvudet. I likhet med många andra andrafunktionsgudar var Perkunas även en åskgud. Till Perkunas offrades getter och grisar (Tors getter känns här igen).

Patrimpas har då fler likheter med tredjefunktionsgudar (gudar för fertilitet, sexualitet, och liknande) som den nordiske Frej. Han var en ung, leende man utan skägg. Talande för hans roll som fertilitetsgud var att han bar ”a wreath of grains on his head”, men även att hans favoritoffer var barn. Patrimpas var också en vattengud. Till honom offrades gäss och grisar (Frejs djur, vildsvinet, känns här igen).

Till alla de tre prusiska gudarna offrades även människor. Till Patulas människohuvuden, till Perkunas fullt utrustade krigsfångar till häst (och bara de främsta av dessa), till Patrimpas som sagt barn. Detta kan tyckas barbariskt, men människooffer har förekommit hos de flesta folk som inte passerat det statslösa tillståndet.

Pruserna hade också fler gudar.

Prusernas prästerskap

Vid eken i Romovè levde präster, överprästen kallades krivis. Denne vördades av alla baltiska hedningar, och hade även politiskt inflytande. När det åskade menade man att han talade med gudarna, han var även den högste domaren. Prästerna ledde till och med militära aktioner.

Trots denna höga status och makt levde prästerna i en fattigdom, och omgivna av restriktioner, som påminner oss om de italiska flamines eller de indiska brahminerna. De ägde ingen egendom, och var därför tiggare eller fåraherdar (tiggare har vördats i de baltiska länderna in i modern tid, då det hos dem sannolikt varit en arketyp som påmint om de forna visa prästerna). De fastade, levde i celibat, och stympade sig själva (bland annat förekom rituellt självblindande, en vanlig tanke i traditionella samhällen var att den som miste synen i den här världen istället fick en annan syn och alltså blev synsk).

Prästerna var också siare och spåmän, och kunde spå i allt från stjärnorna och fåglarnas flykt, till offerinälvor och rök. De var, som hos många indo-europeiska folk, också professionella offrare och förrättare av riter. Förutom prästerna vid Romovè levde de i gläntor och vid floder.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.