Dagens text skrevs ursprungligen som ett stycke i en längre recension av Pat Buchanans råd om strategier och byggandet av folkrörelser. När det kom till kritan hörde det dock inte riktigt ihop med Buchanan, och glömdes därför bort. Det kan dock vara av visst intresse eftersom önskemål om ”väpnad kamp” i nuläget tycks ha fått ett visst uppsving.
Kort om revolutionär kamp
När man diskuterar frågan om strategier är det förmodligen oundvikligt att frågan om revolution, gerillakrig och statskupp dyker upp förr eller senare. Det kan då vara värt att i någon mån studera den revolutionära vänsterns erfarenheter från detta område, eftersom dessa varit talrika under 1900-talet (inte minst har framgångsrika sådana ofta haft ett etniskt inslag i sin kamp, och därför påmint något om nationalister). Man finner då de tre användbara begreppen revolutionär situation, basområde och adventurism.
Den revolutionära vänstern har nämligen lärt sig den hårda vägen att det bara är meningsfullt att ta till vapen i en revolutionär situation. En sådan situation kan för en marxist utgöras av bland annat följande:
…en förtroendekris för den härskande klassen och dess institutioner; arbetarklassens vilja att kämpa; radikalisering inom medelklassen och öppna klyftor inom den härskande klassen.
Om man översätter detta till identitära förhållanden bör det alltså finnas en förtroendekris för den härskande klassen och dess institutioner som är så stor att folket är redo att aktivt kämpa mot den, och ett samhälleligt kaos. Någon sådan situation finns det för närvarande definitivt inte i Sverige eller Västeuropa.
Med begreppet basområde menas att en revolutionär rörelse som för en väpnad kamp mot makthavarna behöver ett tillräckligt antal anhängare som kan ge dem stöd, gömställen, finansiering och rekryter. Dessa kan vara geografiskt samlade, eller utgöra en betydande del av en social grupp, eller liknande. Uppenbarligen finns det inga sådana i en situation som inte är revolutionär, utan då kommer väpnade grupper att betraktas som kriminella av folket.
Att gripa till vapen trots att det inte finns en revolutionär situation, eftersom man hoppas att det egna föredömet ska få massorna att följa en i kampen, kallas inom den marxistiska traditionen för adventurism. De flesta adventurister är idag döda, den mest kända är kanske Che Guevara men även Röda Arméfraktionen kan nog räknas till dem. Adventuristerna har också det gemensamt att deras kamp inte lyckats med annat än att sälja tröjor, oavsett vad man kan ha för tankar om deras personliga mod.
Besläktat med adventuristbegreppet är begreppet ultravänsterism. Detta används inom den marxistiska idétraditionen för att beteckna grupperingar som är så dogmatiska, små, eller sekteristiska att de i praktiken saknar all politisk relevans. För att förstå tanken bakom detta måste man sätta sig in i det dialektiska tänkandet, och idén om dialektik mellan parti och klass. Förenklat kan detta uttryckas som att partiet lär av klassen, och att klassen lär av partiet. Om partiets ståndpunkt är identisk med klassens, och klassens rena fördomar och borgerligt färgade världsbild, sker dock inget lärande alls, och ingen utveckling (denna överdrivna anpassning till klassens ideologier är populism, eller reformism). Om partiet istället ställer sig väldigt långt från klassen, och använder termer som är obegripliga för klassen och mål som det inte ens förstår, så sker heller inget lärande. Att man som nationalist här byter ut ordet ”klassen” mot ”folket” förändrar inget i sak. Ett sådant parti, som inte vill anpassa sig efter klassen, placerar sig i ett självvalt utanförskap, och kallas inom den marxistiska idétraditionen för ultravänsterister.
Detta utanförskap innebär att man förr eller senare förtvivlar vad gäller chanserna att påverka folket, eftersom ens kamp aldrig visar några resultat trots de ofta extrema ansträngningar och uppoffringar man gör, och då ligger de revolutionära fantasierna nära tillhands. Alternativet är att man tror att man kommer att få sin chans att leda folket när systemet drabbas av en större kris eller konflikt, problemet är dock att historiskt har det i sådana lägen varit betydligt vanligare att redan existerande större rörelser radikaliserats något och sedan fått den ledande rollen. Ultravänsterismens strategier är kort sagt en kostsam återvändsgränd, oavsett om dess företrädare kallar sig kommunister, nationalister, eller något annat.
Av detta lär vi oss att man inte nödvändigtvis är mer ”radikal” för att man har en bild på sig själv med ett vapen upplagd på internet, utan att radikalism också kräver en viss realism för att kunna omsättas i verkliga resultat. Man bör också inse att väpnad kamp är ett medel bland många, inte ett självändamål. Och då vi för tillfället inte befinner oss i en revolutionär situation, innebär detta att Buchanans råd kring skapandet av en folkrörelse, och bekämpandet av den politiskt korrekta maktens legitimitet, blir av större intresse. Radikalism måste förenas med förmågan att analysera den situation man befinner sig i, och att utnyttja den till fullo. Allt annat är frasradikalism.
Om skribenten: Joakim Andersen
