I etablerade media kan man ibland läsa att det skulle finnas likheter mellan 1930-talets totalitära rörelser och 1968-rörelserna. Analysen rör sig sällan bortom ytliga likheter som att båda var "antidemokratiska", och det kan därför vara intressant att göra en djupare jämförelse. En sådan kommer att visa både på en del likheter, och olikheter, men också belysa en tragisk aspekt av Europas samtidshistoria.
Definitioner
Idéhistoriker, inte minst knutna till den Nya Högern, beskriver ibland 1920- och 30-talets olika rörelser som en revolutionär våg, jämförbar med 1968. Tidiga inslag var de sydeuropeiska "fascismerna", senare tillkom liknande nordeuropeiska motsvarigheter med ett större inslag av rasbiologi och blodsmystik. Man kan också spåra hur denna revolutionära våg påverkade kommunistiska och anarkistiska individer och grupper, många av de ledande hade rentav ett förflutet i den miljön.
Centrala inslag i denna revolutionära våg var tron på palingenesis, alltså folklig återfödelse, samt en radikal populism med folket i centrum. Udden var normalt riktad mot global och ansiktslös kapitalism, samt materialismen, egalitarianismen och parlamentarismen. Det fanns sedan i varje enskilt land och rörelse andra inslag, en del av dem osunda (hit får exempelvis räknas patologisk antisemitism och sådan överdriven nationalism som ledde till konflikter med brödrafolk).
1930 års våg kom dock att dels förverkligas genom mer eller mindre totalitära stater, dels dränkas i blod efter ett inomeuropeiskt brödrakrig. Därefter har de flesta uttryck för denna strömning setts med stor misstänksamhet, och man kan därför med rätta tala om en avbruten revolution.
Kopplingar
Studerar man 1968 års rörelser närmare finner man inte sällan kopplingar till 1930 års rörelser. Den italienske marxisten Antonio Gramsci återupptäcktes i samband med 1968, och hans teorier står i betydande skuld till sådana konservativa revolutionärer, vitalister och idealister som Sorel, Croce och Bergson. På samma sätt kan postmodernismens rötter delvis spåras till Paul De Man, Foucault hade en tid Dumezil som beskyddare och vän, Schumpeters ”small is beautiful” påstås ha en perifer koppling till traditionalisterna, och Jean Genet hade ett kluvet förhållande till nationalsocialismens estetik. Beroendet av Nietzsche behöver man kanske inte ens gå in på, inte heller hippierörelsens rötter i Völkischrörelsen.
Överlag är dessa kopplingar dock inte så dominerande, även om det kan vara intressant att känna till dem.
Antiborgerligt etos
Båda de historiska rörelserna drevs av ett antiborgerligt etos. Mot borgarklassens behov av trygghet ställde man äventyr och kamp, mot dess egoism ställde man gruppsolidaritet och idealism, och dess materialism ägnades en hel del spott och spe. Vi inser idag sällan hur många av 1930-talets ledande män som kom från mer eller mindre marginella och icke-borgerliga bakgrunder, men det hela sammanfattades av Grundel när han skrev att det nya centret uppstod i det gamla samhällets periferi.
Ett liknande antiborgerligt etos återfanns 1968, när man aktivt sökte efter de grupper som var som mest oberoende av borgerskapets världsbild och system (inspirerade bland annat av Marcuse). Man fann då delvis grupper som också var viktiga på 30-talet, såsom studenter och arbetslösa, men ofta handlade det om drop-outs, trasproletärer, och etniska minoriteter. Den etniska minoriteten par excellence var naturligtvis Tredje Världens massor.
Tredje Världen spelade en viss roll även på 30-talet, det fanns återkommande exempel på att man strävade efter en allians mellan de "proletära nationerna" (Italien) eller en allians mellan Tyskland och Sovjet mot de anglo-saxiska imperierna. Detta återspeglades inte minst i sammansättningen av stridande, vi har nog alla sett bilderna på frivilliga araber, indier och afrikaner i tysk uniform (vissa av oss har rentav stött på den judiska Sternligan och deras planer på en allians med axelmakterna mot England). Denna antiimperialism kom aldrig att förverkligas till fullo, men det är uppenbart att man i delar av Tredje Världen inte glömt den.
Motståndet mot den borgerliga världsbilden kom dock att ta delvis olika former. På 1930-talet var målet att bli något högre än en borgare, alltså ett aristokratiskt ideal. 1968 års rörelser hade här även betydligt lägre inslag. På 1930-talet tog man exempelvis ofta avstånd från en puritansk och moraliserande sexualmoral, men man gjorde det med fortsatt respekt för både kvinnan och mannen, och med en känsla för det estetiska. 1968 slutade man raka sig under armarna, hyllade pornografi som något progressivt, och började idka en slapp kompispromiskuitet.
Heroism
Både 1930-talets och 1968 års rörelser hade ett starkt inslag av heroism. Intressant är dock skillnaden. 1930-talets medverkande hade normalt deltagit i Första Världskriget, och för dem var heroismen något som gällde dem själva och deras folk. 1968 års heroism var däremot projicerad till Tredje Världens motståndsrörelser, som man idealiserade på avstånd. Det förekom dock även att man försökte förverkliga deras revolutionära aktivism på hemmaplan, ”i bestens buk” som tyska RAF uttryckte det.
Denna projicerade heroism och antiimperialism är förövrigt ett av de tydligare exemplen på kopplingen mellan Europas ofullbordade 30-talsrevolution och 1968. För många av Tredje Världens nationalistiska rörelser fick djupgående inspiration från 30-talets rörelser (detta gäller bland annat den libanesiska falangismen, de sydamerikanska populismerna, den syriska socialnationalismen, och Jabotinskys sionister som en tid var öppet lierade med Mussolini).
Antimaterialism
I det antiborgerliga idealet finns också en antimaterialistisk ådra. Olika former av mysticism var tämligen vanliga på 1920-talet, man kan nämna sådant som völkischrörelsens nyhedniska strömningar och naturmystik, ariosofernas rasmystik, och Evolas traditionalism.
Denna mysticism återkom 1968, även om det inte främst var kommunister som ägnade sig åt det. En skillnad är däremot att man nu hellre sökte sin inspiration bortom det europeiska arvet, och blandade inslag från vitt skilda traditioner på ett sätt som skulle gjort en traditionalist betänksam. Den new age-miljö som blivit resultatet av detta är normalt också mindre krävande och elitistisk än 1930-talets motsvarigheter, även om det naturligtvis alltid finns undantag.
Man får också konstatera att marxismens historiematerialism och freudianismen var dominerande 1968, även om man kan hävda att nationalsocialismen å sin sida var rasmaterialistisk. Så ett starkt inslag av materialism fanns i båda de revolutionära vågorna, inte minst i deras praktik.
Antikapitalism
På det ekonomiska planet var både 1930-talets och 1968 års revolutioner antikapitalistiska. I den mån de gripit makten har däremot ingen av dem egentligen avskaffat de kapitalistiska kategorierna (såsom lönearbete), utan främst ställt dem under statlig kontroll. Det fanns särskilt i de sydeuropeiska fascismerna planer på att skapa det självägande företaget (exempelvis Ugo Spiritos aktualism), alltså en mer radikal form av korporatism, men detta omöjliggjordes av kriget. Även 1968 års rörelser var normalt starkt antikapitalistiska, men deltagarna kom på sikt att samexistera utan större problem med kapitalismen.
Även här kan man dock ana skillnader, mellan en mer aristokratisk och en mer kollektivistisk ådra. Den tyska nationalsocialismen hade exempelvis planer på att införa ett system av bondekrigare som skulle kolonisera Östeuropa, och här kan man alltså ana inslag av det medeltida tänkandet kring Stånd snarare än 1968 års mer kollektivistiska och egalitära antikapitalism. Man hade också planer på att göra Nordafrika till gemensam europeisk koloni i det framtida Neuropa (planer som förövrigt gick stick i stäv med det antiimperialistiska inslaget). Värt att notera är i varje fall att man kan göra uppror mot marknaden både för att den skapar oordning i den ”naturliga” balansen mellan olika Stånd, dels för att den är ”ojämlik” (ett aristokratiskt inslag kan dock anas även i 1968 års idéer och deras avkomlingar, exempelvis hos situationisten Vaneigem och den autonome teoretikern Deleuze).
Planerad ekonomi
Av historiska skäl kom 1930 och 1968 års revolutionärer att inta olika förhållanden till den planerade ekonomin (den sociala staten, välfärdsstaten, New Deal, et cetera). 1930 års rörelser var i många fall bland de första som i regeringsställning införde denna ekonomi, 1968 års generation hade fötts in i den och såg den som en självklarhet. De gjorde därför uppror även mot den, och mot nödvändigheten av arbete överhuvudtaget (exempelvis situationisterna och Gorz). I praktiken lyckades man främst utsträcka välfärdsstaten till att omfatta nya grupper som tidigare inte ingått i den (fångar, immigranter, och dylikt).
Antiparlamentarism
Både 1930-talets och 1968 års revolutionärer vände sig mot parlamentarismen. Man menade att den var ett redskap genom vilket plutokratin/kapitalisterna med lätthet kunde manipulera väljarna till att föra den önskade politiken. Båda rörelserna hade här inslag av elitism och representationstankar. Enligt 1930-talets Ledarprincip skulle folkets vilja uttryckas genom en Ledare, Duce eller Führer, för 1968 års kommunister skulle arbetarklassens intressen istället uttryckas genom ett avantgardistiskt parti.
I båda fallen fanns det dock även inslag av mer direktdemokratiska småskalighetsvisioner, kanske främst i 1968 års olika mer eller mindre anarkistiska grupperingar. Man ska dock heller inte underskatta det direktdemokratiska inslaget i 1930-talets korporativa ideal, som kunde vara mer eller mindre dominerande.
Inslag av en vision av Imperium Europa, någon form av europeisk samverkan som motgift mot de återkommande brödrakrigen mellan de små nationalstaterna, kan också identifieras redan på 1930-talet. Det var dock inte sällan en svår balans mellan nationalistisk egoism och paneuropeisk idealism, och det förra tog då överhanden.
Även 1968 års rörelsers förhållande till nationalstaten får beskrivas som komplicerat.
Flykten från sig själv
De centrala skillnaderna mellan de båda revolutionära vågorna blir alltså dels 1968 års egalitära jämlikhetsvision, dels dess inslag av en flykt från sig själv. Man svärmade för revolutionärer från andra länder och med annan hudfärg, och man intresserade sig mer för främmande andlighet än inhemska traditioner. Att detta på sikt ledde till etnomasochism torde inte förvåna någon, inte heller att man förvred Nietzsches aristokratiska vision till att handla om en kollektivistisk ”multitud”. Detta är tragiskt, då det fanns mycket av värde även i 1968 års brokiga grupperingar, exempelvis rådssocialismen, ”small is beautful”-trenden med företrädare som Schumpeter och Illich, och den existentiella strävan efter äventyr, frihet, nya medvetandetillstånd, närhet till naturen, och liknande som uttrycktes av många beatnikar och hippies.
Man kan alltså slå fast att Europa stod inför möjligheten till en radikal återfödelse på 30-talet, och ett brott från materialism och kapitalism, men att egna misstag och andras motstånd ledde till att det avbröts. 1968 gjorde de unga åter uppror mot materialismen, men då i former som omöjliggjorde det hela och på sikt ledde till att Europa idag står inför sin undergång. Om man antar att denna typ av revolutioner återkommer med jämna mellanrum behöver man dock bara räkna ut vad som skiljer 1920-talet från 1968, och sedan lägga det antalet år till 1968. Då anar man att en ny revolutionär våg mycket väl kan stå för dörren…
Om skribenten: Joakim Andersen
