Det invandringskritiska partiet Sverigedemokraterna har nu för första gången passerat fyraprocentspärren i en Sifomätning. Detta innebär ur ett etniskt medvetet perspektiv både möjligheter och hot.
Möjligheter
SD har ibland jämförts med Ny Demokrati, och man menar då att partiet kan drabbas av samma snabba sönderfall som Bert Karlssons och Ian Wachtmeisters parti gjorde efter inträdet i riksdagen (och den vägen misskreditera alla former av nationalism för lång tid framöver). Upp som en sol, ner som en pannkaka, så att säga. Gissningsvis har SD dock funnits betydligt längre än NyD, och har bättre koll på de individer som de kommer skicka till riksdagen. I kommunerna verkar de i många fall ha haft stollar och latmaskar på sina listor, men de lär ha en kader av någorlunda homogena och disciplinerade politiker till riksdagsnivån.
Ökat stöd för SD kan också ses som en möjlighet eftersom det kan bromsa massinvandringen och den vägen köpa tid, och för att det kommer att bli mer legitimt och rumsrent att kritisera massinvandringen. Andra partier kommer tvingas förhålla sig till den växande gruppen av väljare som tycker att massinvandringen och ”det mångkulturella samhället” gått för långt, och kommer tvingas positionera sig i förhållande till SD. I andra länder har detta lett till att de anpassat sin invandringspolitik till att hamna något mer i linje med vad folket önskar.
Ur ett metapolitisk perspektiv är det hela inte minst av intresse eftersom det öppnar vägen för en mer radikal och genomtänkt kritik av det folkmord svenskarna är utsatta för. Här har en identitär kritik en viktig roll att spela, och inte minst en kulturkamp. SD är ett parti med mycket svag ideologisk grund och tämligen ansiktslösa företrädare. Detta öppnar en möjlighet för driftiga grupper att erbjuda deras väljare olika tjänster, allt från ett svenskvänligt community för ungdomar till en mer ideologiskt gedigen tidskrift eller etniskt svenska förskolor. I sin förlängning kan detta innebära att dessa väljare radikaliseras.
En möjlighet man också kan tänka sig är att delar av SD radikaliseras i takt med att kritik av massinvandringen blir vanligare i samhället i stort. Detta bör man ha i åtanke i kontakter både med individuella sverigedemokrater och med kollektivet ifråga.
Risker
Samtidigt är SD-framgången ett hot, risken är att de invandringskritiska passiviseras och nöjer sig med att ett hjälpligt invandringskritiskt parti röstats in. Risken är också att SD lyckas skapa en tydlig åtskillnad mellan den egna positionen och andra, mer radikala, grupper. Att detta är något de aktivt eftersträvar är uppenbart.
Jag tror dock inte att detta är något de kommer att lyckas med, Sverige skiljer sig från flera länder genom den relativt höga nivån på det utomparlamentariska motståndet och det lär inte förändras ens om SD hamnar i riksdagen. Det finns därför en god möjlighet att vi befinner oss i början på en positiv utveckling, även om en kombination av hårt och kreativt arbete och tålamod och långsiktigt tänkande kommer att vara nödvändigt.
Äldre inlägg om SD:
Integration i Gnosjö (Beska Droppar)
Är kulturnationalismen en globalism light?
Om skribenten: Joakim Andersen
