För på dagen tre år sedan såg en blogg som i sitt första inlägg ondgjorde sig över könskvotering dagens ljus. Sedan dess har det hänt en hel del, men fokus har konstant legat på modernitetens problematik och då inte minst den etniska frågan. Något av en tradition har det även blivit att i samband med jubileum och nyår försöka sia om framtiden.

En ny klasskampsvåg och en social nationalisms möjligheter

Det som då tornar upp sig tydligast i den annalkande framtiden är vad vissa socialhistoriker kallar en klasskampsvåg. Studerar man den moderna historien visar det sig att perioder med mer aktiva konflikter mellan grupper av arbetare och grupper av företagare nästan rytmiskt avlöses av lugnare perioder. Det finns flera tecken på att vi är på väg in i en sådan mer turbulent social period (främst den annalkande lågkonjunkturen, men även vårdstrejken och regeringens olika förslag på arbetslöshetskassans och sjukförsäkringens områden).

Som etniskt medveten bör man fråga sig vad en sådan period innehåller för risker och möjligheter. Den främsta risken är att etniskt medvetande kommer att framstå som irrelevant under en period då istället klass och socio-ekonomisk tillhörighet flyttar fram sina positioner i människors medvetanden. Detta innebär även att vänstern kan bli mer aktiv, och att de mer extrema grupper som rör sig i vänsterns skugga också gör det. Risken är betydande att vi får en socialdemokratisk regering efter nästa val.

Samtidigt innebär en sådan mer turbulent period möjligheter för etniskt medvetna individer och grupper att flytta fram sina positioner, om de kan formulera en kritik av det ekonomiska systemet som människor i gemen känner igen sig i, och i idealfallet även visa sin solidaritet med både de svagare och de mer missnöjda medlemmarna av det egna folket. På det området lämnar dagens praktik en del att önska (inklusive denna blogg, kan tilläggas), det räcker inte att måla upp väldigt vaga utopier om ”folksyndikalism” eller ”folkgemenskap” utan man måste i varje konkret fråga erbjuda alternativ till och kritik av både regeringens politik och den socialistiska oppositionens. Man måste konkret visa vad folkgemenskap betyder exempelvis i frågan om a-kassan eller de borttagna plusjobben. Det finns dock en betydande potential här, då man kan se en mognad i stora delar av den etniskt medvetna miljön, och även då det finns flera historiska exempel att inspireras av.

Avslutningsvis tar herrarna bakom webblogg Oskorei tillfället i akt att tacka de läsare, bloggarkollegor, Motpolare, och många andra, som gjort de senaste tre årens bloggande till ett rent nöje. Vad gäller det kommande året kommer det inte minst att ägnas åt våra indo-europeiska förfäder.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.