Framtidsstudier är något som både är av rent intellektuellt och praktiskt intresse. Den som har kunskap om vart samhället är på väg kan nämligen anpassa sina strategier därefter, och öka sina chanser att påverka det hela. Det finns ett flertal sådana framtidsforskare som är av intresse, personligen uppskattar jag som bekant identitären Guillaume Faye och marxisten Immanuel Wallerstein (om man bortser från att Wallerstein är den intellektuellt tyngre av dem, så för de dessutom fram ungefär samma analys). Andra värdefulla framtidsforskare är bland annat Manuel Castells och Antonio Negri, som dock rör sig inom en materialistisk tradition. Varje framtidsteori bör därför kompletteras med de insikter om historia och människans natur som utvecklats i olika traditioner (från nordafrikanen Ibn-Khaldun och italienaren Machiavelli, via indo-europeisk historieteori, till mer samtida förmedlare som Oswald Spengler och Julius Evola).
Från kapitalism till informationalism
Svenskarna Alexander Bard och Jan Söderqvist gav för några år sedan ut boken Nätokraterna – Boken om det elektroniska klassamhället. Det är en på många vis intressant studie, även om beroendet av utländska teoretiker som Castells, Deleuze, Foucault, och Marx är så starkt att det blir något av ett tankens fängelse. Samtidigt fyller den dock sitt syfte, dels genom att den presenterar ett antal nya begrepp och teorier, dels genom att man kan vässa sin egen intellektuella vapenarsenal mot Bards och Söderqvists framtidsbeskrivning.
Huvudtanken i boken är den klassiskt historiematerialistiska, närmare bestämt att med nya produktionskrafter så förändras också samhället. Man återger mer eller mindre ordagrant Marx’ beskrivning av hur kapitalismen av detta skäl ersatte feodalismen, och hur detta påverkade allt från överklassens sammansättning (från adel och prästerskap till kapitalister och politiker) till den ”ideologiska överbyggnaden” (från kristendom till den liberala tron på Mänskligheten och Individen). Marx menar dock att inget samhällssystem varar för evigt, och nu har också kapitalismen börjat nå sitt slut. Skillnaden mot Marx’ analys är dock att man ingalunda tror att detta kommer att ersättas av det klasslösa samhället, utan tvärtom av en ny typ av klassamhälle. Ett system av dominans och underordning som många inledningsvis inte ens kommer att vara medvetna om, och vars herrar därför kommer att kunna presentera sig som befriare i kampen mot äldre system (på samma sätt som liberalerna till en början kunde framstå som de undertrycktas förkämpar i kampen mot adel och kyrka, ända tills de befäst sin egen makt).
Författarna kallar detta system informationalismen. Här är inte längre kapital, utan information, det centrala. På samma vis som feodalherrarna en tid samlevde med bourgeoisien, så betyder detta inte att kapitalisterna plötsligt försvinner, men de blir relativt sett mindre betydelsefulla.
Mängden av information i dagens samhälle gör att de individer och grupper som kan hantera den blir de reella makthavarna. Dessa kallas i boken nätokrater, och är de som kan gallra information, identifiera nya trender, skapa nätverk, hantera netikett, och så vidare. Författarna skriver:
I den attentionalistiska kultur som tar över efter kapitalismen är det således tillgången på relevant och exklusiv information, i mycket högre grad än tillgången på pengar, som är avgörande för tilldelningen av status och makt.
Detta förändrar hela samhället. Konsumtionssamhället breder ut sig, och passiviserar den nya (och den gamla) underklassen med idiotunderhållning, den gamla nationalstaten och därtill knutna politiker förlorar relativt sett i inflytande medan media tar över makten (och använder denna makt till att sparka på den gamla maktens företrädare, under en övergångsperiod ivrigt påhejade av delar av ett folk som inte insett att rollerna nu är ombytta och att det ingalunda är David som angriper Goliath längre). Istället för demokratin och det civila samhällets offentliga samtal träder dessutom plurarkin in.
Konsumtariat och nätokrati
Bard och Söderqvist menar att den nya klasskampen i det informationella samhället står mellan de människor som främst konsumerar redan föråldrade trender, och den nätokrati som skapar nya trender och fördelar uppmärksamhet i en attentionalistisk ekonomi. Man menar även att klasskampen i detta nya samhälle blir ineffektiv och våldsam, eftersom nätokratin snabbt suger upp alla talanger från konsumtariatet och därmed berövar det dess potentiella ledarskap. Här kan man återigen ifrågasätta deras analys, historien är full av exempel på framgångsrika människor som valt att solidarisera sig med sitt ursprung.
Inledningsvis kommer motståndet mot den informationella överklassen att vara instinktiv, eftersom det för många är svårt att sätta ord på att de faktiskt domineras av en ny överklass (som nu finns i media och på internet snarare än i de gamla vanliga formerna). De många domedagskulterna, som fullständigt vänder konsumtionssamhället ryggen, nämns som exempel, liksom de rena våldsutbrotten (som beskrivs som en neo-luddism). Man kan kanske här nämna det ökade våldet och hoten mot journalister, som kan tyda på att många instinktivt anar att media är en makthavare.
På sikt uppstår dock en spricka i nätokratin enligt Bard och Söderqvist, då delar av nätokratin allierar sig med delar av konsumtärerna i kampen mot copyrightlagstiftningen och ägande av immateriella tillgångar (och alltså för fildelning och liknande). Att detta skulle bli någon mer betydelsefull klasskamp, jämförbar med 1800- och 1900-talens, kan dock milt sagt ifrågasättas. Vår tids ödesfråga rör snarare kampen för unika, historiska identiteter mot en globaliserande konsumtionskultur, det är till skillnad från copyright en fråga människor är villiga att dö för.
Svagheter i analysen
Bard och Söderqvist är som sagt mycket beroende av sina utländska förebilder, vilket inte minst märks i historiematerialismens och oundviklighetens centrala roll i deras beskrivning. Samtidigt märker man snabbt, trots talet om att boken är en saklig beskrivning snarare än sådant ”tyckande” som det enligt författarna finns alldeles för mycket av, att informationalismen hyllas som något positivt. Adjektiv som ”djärva”, eller ordval som ”fjättrad vid sin identitet som vore den en tung ryggsäck”, et cetera, är inte värdeneutrala. Den som har läst boken frågar sig också flera gånger om detta verkligen inte är ”totalism” i sin mer renodlade form, då det både ger en helhetlig beskrivning av precis allt som händer och dessutom en moralisk värdering av det, men det är mer en personlig reflektion.
Analysen saknar nästan helt en etnisk dimension, och avfärdar ganska svepande nationalstaten och dess identitet som produkter av kapitalismen och den moderna staten. Informationalismen innebär enligt författarna att nationalismen kommer att hamna på historiens soptipp i likhet med demokratin och individen. I dess ställe kommer nya spännande subkulturella identiteter, och ”tribala” gemenskaper att dominera. Delvis kan man instämma med detta, den moderna nationalismen är till en del ett barn av den kapitalistiska moderniteten (som bland annat gjorde ett folk av svear, götar och en del andra). Samtidigt bör man vara medveten om att den konstruerade dessa nationella gemenskaper på grundvalen av äldre, högst reella, gemenskaper, och det är ingen slump att det exempelvis inte gick att få särskilt många algerier att tro att de var fransmän. Nationalismen är alltså snarare en mediering av reellt existerande identitet och likhet, och inte enbart en konstruktion av sådan. Det går att konstruera nationer, men det finns gränser för det hela. Här är Bard och Söderqvist som synes fångar under den dekonstruktionism som deras förebilder står för, och som saknar förankring i verkligheten. Någon teori om människan som biologisk och territoriell varelse har de heller inte, och det gör att de också saknar förståelse för etnisk konflikt. Etniska konflikter som för övrigt mycket väl kan inverka mycket märkbart på de trender som de båda herrarna beskriver.
I viss mån närmar sig dock deras analys verkligheten, när de skriver att det är rasradikala vit maktgrupperingar som har bäst förutsättningar att skapa den typ av internetbaserade, internationella, ”stammar” och subkulturer som tillhör framtiden, snarare än nationalstatens försvarare.
Men det finns många brister i analysen, vilket beror på att de saknar en antropologi, en teori om människans natur. Att denna till en del är historiskt föränderlig ifrågasätter förmodligen ingen, men om man inte har en bild av det som trots allt är konstant och som återkommer, så kommer man att få en ytlig filosofi som resultat. Störande är också de många överdrifter och förenklingar som fyller boken, men det är möjligt att detta är svårt att undvika när man har begränsat utrymme att röra sig på.
Strategi
Vad kan man då dra för slutsatser av Nätokraterna? Att den rent politiska makten är underordnad den kulturella makten, makten över människors tänkande, är redan känt sedan länge. Att nationalstaten delvis är överspelad likaså. Även om man som identitär här inser att detta ingalunda innebär att den etniska gruppen är överspelad, snarare tvärtom (däremot har spelets regler i viss mån förändrats).
På det rent personliga planet kan man också dra slutsatsen att Bard och Söderqvist identifierar nätverk och nätokrati som framtidsområden, och att man redan nu därför bör skaffa sig kunskaper och kontakter på området för att maximera sina livsmöjligheter.
Faktum är annars att boken ger få reella råd. Att det blir viktigt för politiska rörelser att befinna sig på internet, och att där bygga ”tribala identiteter”, torde redan vara känt. Förvisso rör det sig för identitären om identiteter som är tribala på riktigt, vilket bör göra det hela lättare, men det är en annan sak.
Mer intressant är då frågan om en antiliberal och identitär sfärs relation till de gamla och nya grupperna i det framväxande informationalistiska samhället (för även om Bard och Söderqvist överdriver ordentligt, så rör sig samhället i den riktningen). Går det för identitärer att ta del i, eller nätverka med, de olika nätverk som växer fram, och i så fall vilka? Kan man rentav tänka sig att antiliberala idéer kan visa sig attraktiva för delar av nätokratin? Kan man tänka sig att forna dagars härskar- och medelklasser kan attraheras av antiliberala idéer? Och är detta i så fall av intresse? Viktigast bör dock vara att det växer fram en identitär nätokrati, med åtminstone fungerande relationer till några andra nätverk. Detta ser vi förövrigt redan flera tecken på.
Detta underlättas av att det finns likheter mellan informationell antiliberalism och traditionell antiliberalism. Traditionalismen är också tveksam till de liberala avgudarna Individen och Mänskligheten, men sätter i deras ställe alternativ som fungerar ur ett livsperspektiv (medan man snabbt tröttnar på Deleuzes och Guattaris alternativ). Traditionalismen är också tveksam till den totalitära moderna staten, och sätter i dess ställe flera olika gemenskaper (från den lokala till den kontinentala eller kastbaserade till den spirituella). Dessa gemenskaper är dessutom betydligt mer reella än postmodernismens efemära vurmande för ”tribala gemenskaper” byggda på delade perversioner eller musiksmak. Presenterade på rätt sätt borde alltså traditionalism och identitär antiliberalism ha goda möjligheter att vinna delar av den informationella eliten för sin sak. I längden kommer politisk korrekthet och etnomasochistisk egalitarianism inte heller att falla alla dessa i smaken.
Lika viktigt bör dock vara att ge ett alternativ till den ”hyperverklighet” som Bard och Söderqvist beskriver, genom att återknyta till den verkliga världen. Kort sagt att erbjuda något verkligt som alternativ till den informationella hyperverkligheten, samtidigt som man knyter band med de mest avancerade av nätokraterna. Att kombinera domedagskulternas vägran att underkasta sig konsumtionssamhället med fildelningsrörelsens förmåga att vända delar av nätokratin mot den egna klassen. Detta bör vara något den antiliberala strömningen har goda förutsättningar för, inte minst genom det rika arv vi har både vad gäller teoretiker och inspirerande handlingens män.
Om skribenten: Joakim Andersen
