Som elitist och traditionalist gör man ofta misstaget att man identifierar sig fullständigt med forna tiders överklasser. Till en del är det begripligt, men det innebär också att man missar att dessa överklasser till en avgörande del ofta var ansvariga för det traditionella Europas död, genom passivitet eller rent medlöperi. Man missar även hur de folkliga klasserna ofta försvarade traditionen. Ett exempel är hur de monarkistiska och regionalistiska bönderna i franska Vendee kämpade för kung och andlighet under franska revolutionen, eller hur de tyska bönderna slogs för den gamla rätten (att jaga och plocka bär exempelvis) i en tid när överklasserna började exploatera dem allt hårdare.
Få traditionalister i Evolas och Guenons skola har intresserat sig för denna folkligt traditionella kamp, och man är därför hänvisad till en gammal marxistisk historiker som E.J. Hobsbawm. Hobsbawm vill i sin lilla behändiga bok Bandits tolka det som omedveten klasskamp, men för den som kan läsa mellan raderna och tänka själv är boken ändå en liten guldgruva. Den ger bland annat en inblick i synen på politisk legitimitet i traditionella samhällen.
Ädla rövare, hämnare och haiduks
Hobsbawm indelar forna tiders banditer i olika kategorier. Den viktigaste skillnaden är mellan sociala och kriminella banditer. En social bandit sågs som en del av det lokala samhället och delade dess värderingar och världsbild. En sådan bandit kunde vara en granne, en svåger eller en kamrat, och även om han (det var nästan alltid en han, även om Hobsbawm också tar upp exempel på kvinnliga banditer) fördrivits av jordägarna eller jagades av adeln var det ändå en bandit som kunde räkna med betydande stöd och skydd av lokalsamhället. Ofta sågs han även som en hjälte.
De kriminella banditerna var däremot det lokala samhällets fiender. De var inte en del av det, de delade inte dess värderingar, och ofta betraktade de det dessutom med förakt och hat. Dessa banditer var ofta etniska främlingar, i Europa främst med ursprung i judenheten eller olika resandefolk. De hade tillgång till underjordiska nätverk i städerna och bland andra kriminella grupper och subkulturer, och var sällan lika lokalt bundna som de sociala banditerna. Hobsbawms bok behandlar inte denna grupp närmare.
Sociala banditer indelar han i tre kategorier. Ädla rövare är den mest primitiva typen, det rör sig om en ledare för en liten grupp män som betraktas som herrarnas fiende och därför som folkets vän. Urtypen är Robin Hood, Jesse James eller den dagestanska Zelim Khan. Ett krav från folket var att de skulle skona oskyldiga, och att de skulle dela med sig av sina byten till folket. Ofta var inte rövare så väldigt ädla, framgångsrika, generösa eller modiga, men som Hobsbawm skriver så var folkets längtan efter att de skulle vara det så stark att man ändå ofta beskrev mindre nobla personer som ädla hjältar. För de nedtrampade bönderna var det helt enkelt för bittert att världen skulle vara så helt utan rättvisa, och i sina gemensamma berättelser skapade de därför de hjältar som måste finnas för att världen skulle vara uthärdlig. Genom sitt exempel bevisade de att fattiga människor inte behöver vara maktlösa, svaga och fega. För att passa in deras handlingar i den traditionella världsbilden tillskrev man dem gärna även övernaturliga egenskaper, såsom osynlighet, och när de dog ryktades det länge att de i själva verket snart skulle återvända.
Hämnaren är nästa typ. Här rör det sig inte längre i första hand om rövare som ”ger till de fattiga”, utan om band av väpnade män som utkräver hämnd, som skipar rättvisa. Det må sedan vara att de bestraffar någon av herrarna för en personlig oförrätt, att de hugger tulltjänstemän i stycken, eller rakar av skökor allt hår, men på ett ofta mycket brutalt sätt försvarar de den kosmiska, sociala och sexuella ordningen. De brasilianska cangaceiros är kanske den mest kända varianten av detta. Den sociala aspekten här är total hämnd, total förintelse av en orättfärdig social ordning (något vi som traditionalister känner väl igen). ”Their social justice was destruction”, skriver Hobsbawm om de syditalienska gerillabanditer som förstörde både skuldbrev och onödiga rikedomar. Eller, som banditkaptenen Oleksa Dovbus uttryckte sig när han 1744 intog adelsmannen Zlotnickys gods och brände honom och hela hans familj: ”Jag har inte kommit för lösensummor. Jag har kommit för din själ, för du har plågat folket länge nog”.
Hajduks är den mest avancerade typen av bandit. Här är det ett permanent fenomen, banditerna har egna territorier som vilken missnöjd eller fattig bonde som vill kan ansluta sig till. Kosackerna är en typ av detta, som dessutom ligger på gränsen till att vara en egen etnisk grupp, men namnet har de fått från Balkan där hajduks var namnet på kristna banditer som bekämpade ottomanerna. En del hajduks svor sin trohet till tsaren eller någon annan kristen furste, men det fanns de som var helt oberoende. Och som många liknande krigarsamhällen (”military strata sprung from the free peasantry”) såg de sig alla som jämbördiga med vilken adelsman som helst. Hobsbawm betonar även deras demokratiska och jämlika ideal inom gruppen. De grekiska klephterna såg exempelvis med stolthet på sin status som jämlika med kungar, och avstod från en del beteende eftersom det var ”okungligt”. Kosackerna bildade ofta kärnan i uppror mot tsaren (även om det normalt var traditionella uppror, där man kämpade för den ”äkta tsaren/folkets tsar” mot en ”falsk tsar”).
Sociala banditer som historia
Den sociala banditen hör till jordbrukssamhället. I ett oländigt bergsområde, och innan den starka statens epok, kan sådana män hålla sig undan makthavarna länge och ha ett ständigt stöd från en stor bondeklass med traditionella värderingar. Men efter att landsbygden avfolkas, och efter att den starka staten uppstått, blir de gradvis något som hör till det förflutna. I Tredje Världen kan de däremot fortfarande finnas, och man kan kanske välja att se de sudanesiska janjaweedkrigarna eller de ugandiska Lords Resistance Army som, ocharmiga, men ändå ett uttryck för denna typ. En del av ijawrebellerna i Nigeria, som stjäl från oljebolagen, kan nog också räknas hit. I stadsområden är det däremot svårare, och jag har svårt att se exempelvis Bloods, Nazi Lowriders eller Maras som sociala banditer. Detta eftersom deras verksamhet så totalt måste rikta sig mot det egna lokalsamhället för att gå med vinst (beskyddarverksamhet och droghandel). Kanske att man med god vilja kan se en del av de kriminella nätverk som rånar värdetransporter och ofta hyllas av sina lokalsamhällen som sentida sociala banditer (men det ska då tilläggas att de ju inte är etniska svenskar, och alltså ganska ointressanta för oss).
Flagellum Dei et commisarius missus a Deo contra usurarios et detinentes pecunias otiosas
(Guds Gissel och utsände mot ockrare och mot dem som äger improduktiv rikedom)
– Marco Sciarras självbeskrivning, neapolitansk bandit på 1590-talet
Banditer och tradition
Hobsbawm är väl medveten om att banditerna inte var kommunister. De var en del av det lokala samhället, och som sådana delade de omgivningens världsbild. De var inte emot kungen eller tsaren som sådan, utan på sin höjd mot en dålig tsar som stödde överheten mot folket. Att det måste finnas en tsar som mellanled mellan Gud och folket var de övertygade om, likväl som att tsaren måste ordna staten. Den organiska statens idé var alltså naturlig för dem. Likaså hade de svårt för stadsfolk som kom och predikade om ateism, särskilt om dessa var etniska främlingar (antisemitism var vanligt bland dem). Ett ideal de däremot ofta hade lätt att ansluta sig till var nationell frigörelse, att kämpa för folket mot främmande herrar. Men även för social och politisk revolution kunde de kämpa, såsom exempelvis Pancho Villa och hans män som gick från att vara banditer till att bli framträdande deltagare i mexikanska inbördeskriget. Även Maos tidiga Röda Arme bestod till stor del av deklasserade element som banditer och prostituerade et cetera.
Andra inlägg på temat:
Om skribenten: Joakim Andersen
