I dagens Sverige, och Västerlandet i stort, har arvet från 1968 kommit att skapa ett samhälle av kränkta offer. Detta beror på att 1968 års idéer bygger på en kombination av strukturellt tänkande och starkt emotionell nihilism. Strukturellt tänkande som man ärvt från marxismen, där man identifierar större strukturer som ”kapitalismen”, ”patriarkatet”, ”rasismen” och så vidare. Dessa strukturer kan i olika sammanhang påverka individer negativt, och de ses då som offer för strukturerna ifråga. Det finns givetvis en sanning i detta, även om 68-generationen gärna överdriver den.

1968 års giftbrygd

Kombinerat med den emotionella nihilism som präglar 1968 års idéer blir dock detta strukturella tänkande en giftbrygd. Med emotionell nihilism avses här en inställning till världen som dels präglas av att man egentligen inte tror på rätt och fel. Ändamålen helgar medlen, inga handlingar är egentligen fel, och så vidare. Hos 1968-generationen, och hela det svenska samhället, kombineras denna nihilism med en känslomässig barnslighet, som innebär att man inte tål att se ledsna människor. Detta innebär att man har svårt att väga en ledsen persons lidande mot en annans. En person kanske är ledsen för att den blivit nerslagen, och en annan person är minst lika ledsen för att han slagit ner någon och nu kommer att frihetsberövas under ett antal år. Nihilismen gör att många har svårt att inse att den ena personens högljudda tjutande är en fullt rättmätig följd av att han begått något felaktigt, men att den andre personen, som är för väluppfostrad för att tjuta högt, faktiskt utsatts för en oprovocerad kränkning. Detta innebär att man i vårt samhälle inte sällan tycker mer synd om brottslingen än offret.

Många faktorer spelar in här, men min teori är att det är ett samspel av nihilism, strukturellt tänkande, och emotionell barnslighet, som gör att Sverige är ett land där det är effektivt att förklara sig ”kränkt” eller gråta ut i media efter ett negativt myndighetsbeslut.

Detta beror på att svenskarna, under 1968 års inflytande och konsumtionssamhällets formande av deras känslomässiga reaktioner, har lätt att tycka synd om den som kan göra det troligt att han/hon är ett offer för ”strukturer” och dessutom använder sig av ett utagerande känslospel (tårar eller vrede). Det finns en etnisk och gruppevolutionär aspekt här, nordfolken tycks nämligen inte vara så utagerande känslomässigt. Detta innebär att de har svårt att ifrågasätta den som gråter eller blir upprörd, trots att man i många andra kulturer inser att en människas motiv inte behöver vara hederliga bara för att han/hon skriker ut motsatsen. ”På sig själv känner man dock andra”, och många nordbor har svårt att föreställa sig att man exempelvis skulle kunna skälla ut någon offentligt utan att verkligen mena det. Detta innebär att en agressiv, ”kränkt” person ofta har en medial fördel.

Svensk massflykt från ansvar

I dagens SvD tas dessa frågor upp av etikforskaren Ann Heberlein, i artikeln Svensk massflykt från ansvar. Heberleins artikel är en del av en större trend som antyder att svenskarna börjat tröttna på fenomenet med ”kränkta” människor i alla sammanhang, detta är i så fall mycket lovande och bådar gott för framtiden.

Heberlein tar upp sådant som epidemin med ”kränkta” människor i media, och att många ogärna tar ansvar för sina handlingar. Intressant är också att hon tar upp att det är på reciprocitet, ömsesidighet, som ett samhälle byggs. Inte på känslomässiga reaktioner på arga eller gråtande människor på TV, sådant kan nämligen aldrig skapa ett samhälle av jämlikar.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.