Under sommaren 2007 fördes en debatt mellan å ena sidan de båda identitära bloggarna Oskorei och Fas/Identidem och å den andra västmarxisten dialektiken. Det var en i det stora hela givande och balanserad debatt, som återges här: dialektiken II. Sedan dess har det hänt en hel del, bland annat har dialektiken alltmer influerats av Deleuze och Guattari, ett par av den autonoma vänsterns ideologer. I dagarna har detta lett till en fortsättning på den gamla debatten, men nu alltså ur ett mer autonomt än västmarxistiskt perspektiv: ”Vargmannen” – en eller flera?
Dagens inlägg kommer att bemöta detta inlägg, och då först de rena missförståenden och felaktigheterna. Dessa är tyvärr ganska många till antalet.
dialektiken påstår uttryckligen att ”…det är ingen slump att när den nya högern diskuterar kultur, är det alltid på något sätt sydstatsflaggor, "snus"förnuftighet och uteslutande två av asagudarna som är inblandade, nämligen Oden och Tor – patriarkerna. Men var finns Frö och Freja, livet, uppbyggelsen?”
Redan detta är en märklig anklagelse. Jag kan inte påminna mig att sydstatsflaggor figurerat särskilt frekvent vare sig på webblogg Oskorei eller Motpol överhuvudtaget, och vad gäller Frö och Freja har de dykt upp flera gånger. Som hedning har man ofta en djupare relation till någon av asatrons olika gudar, och för min del är det Oden som står i centrum, men om dialektiken gjort sin hemläxa innan han kommer med diverse påståenden hade han kunnat påminna sig sådana gamla texter som recensionen av Kama Sutra, eller Varganords artikel om
Nordisk hedendom, europeisk världsåskådning och dess aktualitet i vår samtid ( Del 1), där Freja dyker upp (eller varför inte Kvinnan i Nordens forntid). Det är alltså inte alls ”uteslutande” två av asagudarna som är inblandade. När jag refererat Dumezils teori om de tre funktionerna i indo-europeisk mytologi, så brukar jag också beskriva den tredje funktionen, som är just livets funktion (helande, sexualitet, växande, och liknande).
dialektiken påstår även att jag skulle hata “den andre", vilket inte heller är sant (citat: “det kommer blogginlägg varje vecka om hur mycket han hatar den andre"). Om man läser vad jag faktiskt skriver, med någorlunda öppna ögon, inser man snart att jag respekterar autentiska traditioner (från islam till buddhism), tycker det är intressant med andra kulturer, och kan citera både afro-amerikaner och judar när det finns skäl för det.
Att jag skulle identifiera löneslaveriet med den fornnordiska kulturen framstår också som en bisarr anklagelse. Och hur bemöter man en sådan? Med ett “Nej. Så är det inte alls"? Varpå dialektiken förslagsvis kan svara ”Jo. Så är det visst”. Det kan sannolikt bli en givande diskussion dialektiken här initierat.
Det finns fler sådana märkligheter i dialektikens text, vilket ger intryck av att debatten inte förs mot de reellt existerande identitärerna utan mot ett privat fantasifoster. Detta är visserligen typiskt för den moderna vänstern, där man i psykoanalysens efterföljd hellre ägnar sig åt att försöka analysera varför meningsmotståndare skriver olika saker, än åt att bemöta det de faktiskt skriver. Men det är ändå olyckligt, detta särskilt då dialektiken varken länkar till föremålet för sin kritik eller uppmärksammat mig på att en debatt inletts. Det kan förhoppningsvis finnas flera skäl till detta, och jag tänker därför inte anklaga någon för att vara intellektuellt ohederlig.
En eller flera?
Mer fruktbar är då dialektikens kritik av det han kallar de ”nationalkonservativa” för att de reducerar tillvarons många möjligheter och identiteter till en enda, och för att traditionen blir ett livsfientligt fängelse. dialektiken skriver:
Den negativa befrielsen av livet ur totaliteten, tilldrar sig i historien för att mutationer i samhällslivet kommer i konflikt med traditionen, för att den kulturella enfalden kommer i konflikt med mångfalden inom människan. Ur detta föds en verklig revolution, en människa i blivande, det liv i vardande som ger henne en verklig identitet. Det är genom att hon alltid är något annat än sin historia, som hon blir historiskt subjekt, skaparen av sin egen historia. Bunden till traditionen uträttar hon inte mycket, eftersom traditionen gör allt för att bekämpa den hon faktiskt är och vill bli genom sitt projekt, sin tillvaro i världen, sin teleologiska historia. Att kontemplera till traditionen som många högermän i vårt land är däremot inte att vara ett sådant historiskt subjekt.
Det finns givetvis många exempel på att identitet och tradition kan bli stelnade och döda fängelser. Problemet här är att de människor som hamnar i den fällan lika lite som dialektiken förstått vad den nya högern menar med identitet, och vad traditionalisterna menar med Tradition. När Benoist och de andra identitära tänkarna beskriver kultur och identitet, så är det som något levande. En kultur som inte förnyas, kommer att dö. Kulturen behöver därför alltid genier och konstnärer som kan tolka dess kärna i nya historiska situationer. Vi kan nämna Völkischrörelsen som en sådan nytolkning av gamla teman i en kultur (att sedan Völkischrörelsen ledde vidare till både Tredje Riket och hippierörelsen får ses som en av historiens många paradoxer). Traditionalisten Schuon nämner också att en autentisk tradition behöver reform när den stelnat.
När vi talar om arketyper bör man också inse att det rör sig inte om stelnade former, utan de måste tolkas. Detta kan mycket väl ta sig lika lekfulla former som Deleuze och Guattari eftersträvar (för att inte nämna deras andlige frände Hakim Bey), det varierar från person till person.
dialektikens grundläggande misstag i sammanhanget är att han tycks tro att sådana arketyper och identiteter enbart är begränsande, när det i själva verket är tvärtom. Genom att lära känna sin kultur får man tillgång till de erfarenheter som många generationer gjort tidigare, och kan tolka sin egen situation genom dem. Detta måste alltid vara en kreativ och fri handling, snarare än passiv underkastelse. Alternativet till detta är att man finner sina livsmönster i det moderna konsumtionssamhället, som tenderar att reducera allt till det biologiska. Identitet, tradition och arketyper är här oundgängliga redskap för att kunna förhålla sig till den moderna världen.
dialektiken tycks samtidigt vara medveten om detta, och skriver:
Bilden av "Vikingen" står i bjär kontrast till ett sådant fritt samhällsliv, för det man dyrkar hos honom är inte hans nomadskap, hans kärlek till världen
Detta antyder åtminstone att han erkänner möjligheten att använda arketyper och historia på flera olika sätt. Användandet av historiska nomadfolk som förebilder i Deleuzes och Guattaris skrifter antyder också detta (även om det i dessa fall är en mer eller mindre ren historieförfalskning. Historiskt existerande nomadfolk har varit traditionalister, och inslag av både sexism och rasism har heller inte varit helt okända…). Man kan här även nämna att de mer intressanta inslagen i dessa båda herrars skrifter redan återfinns i traditionell världsåskådning. Synen på människan som ”flera” kan vi återfinna i den hedniska synen på de många olika själarna, och människan som med jämna mellanrum blir besatt av både gudar, muser och annat. Fokuseringen på krafter snarare än fasta kroppar hittar vi exempelvis hos Sun Tzu, men vi kan även hitta den i språket.
Under den förra debatten rekommenderades dialektiken att läsa Paul Piccone för en beskrivning av konflikten mellan global kapitalism och historiska och organiska gemenskaper, detta tycks dock inte ha ägt rum. Värt att påpeka är dock att det är i traditionella samhällen som homo ludens, den lekande människan (som tycks vara dialektikens ideal), haft som störst utrymme. Bland annat genom karnevaler och återkommande kollektiva fester och riter. Här kan man med fördel hänvisa till Mircea Eliade. Samtidigt utmärktes dessa rituella fester av ett allvar som man knappast hittar hos Guattaris ”sensuella” efterföljare. Traditionella folk hade en mytisk och tragisk aspekt i sina kollektiva fester, de var kort sagt på riktigt och betydde något, i jämförelse framstår Guattaris ideal mest som förvuxna barn som upptäcker sin egen sexualitet och sina ”begär”. Gång på gång på gång (ända tills de tröttnar och börjar utforska sin historia på allvar).
dialektiken anklagar också den nya högern för att vara anti-sensuell och anti-sexuell. Även detta är felaktigt, även om det förvisso finns begränsningar i själva bloggmediet här. Då dialektiken själv heller inte tycks ha tagit detta längre än till uppmaningar till sensualitet (alltså text, text och åter text, vilket är bloggmediets förbannelse), så kan man här nöja sig med att hänvisa till gamla inlägg om sådant som Kama Sutra och de fyra indo-ariska livsmålen (där njutning och sensualitet är ett). Även AUTONOM:s bildkonst kan här nämnas.
Även här får man dock jämföra den traditionella synen på det hela med Guattaris. När man väl vaknar ur den förtrollning som Guattaris och Deleuzes fantasifulla och svårbegripliga språk skapar, så inser man snabbt att deras system saknar det heliga och därför döljer en grundläggande materialistisk tomhet bakom en attraktiv yta. De är ihop med Hakim Bey förvisso de mest spännande av de moderna ”vänster”-filosoferna, men deras system har också stora brister, som med fördel kompletteras med en läsning av Julius Evola, Mircea Eliade eller Benoist.
Vad gäller dialektikens angrepp på den nya högern vad gäller kritiken av kapitalismen, och missförstånden av hedersbegreppet, har dessa redan besvarats i den tidigare debatten.
Om skribenten: Joakim Andersen
