I dagarna har en tämligen intressant debatt pågått i det offentliga Sverige, angående den moderna mannens situation. Det hela inleddes med att Pär Ström genom en debattartikel uppmärksammade sin bok Mansförtryck och kvinnovälde. Det hela har ett komiskt inslag, där Ström vänder vissa av feminismens begrepp mot den själv, och exempelvis talar om ”de sex kvinnliga härskarteknikerna” och att männen ska ”reclaim the pride”, men det hela har även en mer allvarlig sida. I dagens SvD fortsätter Maria-Pia Boethiüs debatten med inlägget Män kan forma en ny värld.

Ström ugår från ett liberalt och individualistiskt perspektiv, vilket innebär att han lite tillspetsat tycker att det är orättvist att manliga individer måste göra värnplikt, att kvinnor automatiskt i vårdnadstvister ses som bättre föräldrar, att kvinnor lever längre, att arbetslösa män oftare blir dumpade, och att kvinnors våld mot män inte tas upp särskilt flitigt i media. Webblogg Oskorei är förvisso ingen liberal blogg, men Ström tar ändå upp en hel del intressanta exempel på vårt påstått jämlika och individualistiska samhälles många fall av hyckleri och dubbelmoral. Han tar upp sådant som hur de områden där kvinnor är priviligierade jämfört med män inte ”räknas” i debatten. Den som är intresserad av att debattera med feminister kan därför ha utbyte av hans bok, för han har hittat en mängd värdefulla fakta och exempel.

Ström tar exempelvis upp att det talas flitigt om ”kvinnofällor”, men aldrig om ”mansfällor”, såsom risken att vid slutet av sitt liv upptäcka att man på grund av omgivningens förväntningar lade hela sin tid på arbetet och aldrig lärde känna sina barn. Han beskriver, utan att använda termen, den mer spektakulära feminismen som en Stor Berättelse, alltså en modern saga som ger mening åt historia och nutid, där Männen framstår som förtryckare och Kvinnorna som oskuldsfulla offer för Patriarkatet (andra sådana Stora Berättelser är Marxismen och Etnomasochismen).

Efter att man läst Ströms bok, och sedan Boethiüs svar till honom, slås man av att hon sannolikt inte läst Mansförtryck och kvinnovälde. För hade hon läst Ströms bok hade hon insett att de rör sig på samma ideologiska planhalva, att de båda önskar ett individualistiskt samhälle. Ett samhälle där vi alla ses som individer, oavsett vårt kön, och där alltså män har samma möjligheter att få vårdnaden om sina barn som en kvinna, och där kvinnor har samma möjligheter i arbetslivet som män. Detta är naturligtvis lite pinsamt, om man ska bemöta en debattör kan det vara en fördel om man läst vad han skrivit.

Intressant är däremot att Boethiüs tar upp den feministiska författarinnan Susan Faludi, som i boken Ställd studerat hur den moderna mannen svikits av den senmoderna kapitalismen och på många sätt tvingats in i samma roll som kvinnor tidigare haft. Han har förlorat många av sina historiska funktioner, normalt genom en kombination av kapitalismens, byråkratins och konsumtionssamhällets opersonliga utveckling, ibland understödda av feministiska krav. Främst har det dock inte varit feministerna som varit de drivande, såpass allsmäktiga har de nämligen inte varit (Faludi kommer att tas upp i ett framtida blogginlägg).

Ströms bok sätter dock fingret på en viktig fråga som vårt samhälle står inför. Antingen erkänner det vissa könsroller, och då kommer män att fortsätta ses som misslyckade om de exempelvis slår en kvinna, eller inte försörjer sina barn. Eller så är vi bara ”individer”, och då är det nävrätten och det sociala kriget som återkommer. Man kan i varje fall inte i längden både äta kakan och ha den kvar. Man kan inte kasta monogamin på historiens sophög som något ”förtryckande” och samtidigt förvänta sig att män ska ta ansvar för de kvinnor de råkar göra gravida.

Det europeiska alternativet

Den moderna, individualistiska liberalismen tycks alltså hamna i en återvändsgränd när det gäller sådana frågor som familj och könsroller, åtminstone så snart detta upphör att vara något privat och pre-politiskt och dras in i den politiska sfären. Detta leder först till feminismen, som är en individualistisk reaktion på sådant som upplevs som orättvist ur ett liberalt och individualistiskt perspektiv. Att vissa feminister väljer att använda icke-individualistiska medel för att uppnå liberal rättvisa är faktiskt mindre intressant här. Men det leder efter en tid till en reaktion, Pär Ströms och andras ”maskulism”, där man återigen ur ett individualistiskt perspektiv reagerar på ”orättvisan” som feministerna åstadkommit. Som feminist borde man egentligen vara glad över detta, för det är när den gamla feminismen och den nya ”maskulismen” möts som ett verkligt individualistiskt samhälle kan skapas.

Men ett sådant genomindividualistiskt samhälle är inte livsdugligt, eftersom det varken skapar personer som kan försvara det (det europeiska krigaridealet) eller ens säkra sin biologiska och demografiska reproduktion. Detta för oss över till en central fråga. Hur kan ett samhälle skapas som både är livsdugligt och anpassat efter mäns och kvinnors natur, men samtidigt ger utrymme för individuell frihet? För att besvara den frågan måste vi bege oss tillbaka i historien, och studera de evolutionära lösningar som våra förfäder på grundvalarna av sina traditioner utvecklade. Vi måste kort sagt finna något som varken är Mellanösterns brutala kvinnoförtryck och nedlåtande syn på mannen som en driftstyrd best, eller dagens könlösa och icke livsdugliga system som dömer Europas folk till en utdragen död.

Detta alternativ finner vi i den komplementära synen på könsrollerna, som varit regel snarare än undantag i norra Europa och som idag återupptäckts av den Nya Högern. Denna bygger på att det finns könsroller, som är i samklang med biologiska och metafysiska realiteter. Dessa könsroller ska betraktas som de normala, och i de fall där liberal ”individualism” hotar själva folkets överlevnad så får denna liberalism stryka på foten (det kan exempelvis vara när massarbetslöshet leder till att människor inte kan försörja sina familjer). Men i norra Europa har kvinnans roll alltid varit högre än hos många andra folk, och det har funnits rika möjligheter till individuella avvikelser från normen.

Detta innebär att idag kanske en komplementär världsåskådning inte innebär ”kvinnan tillbaka till spisen”, utan tvärtom möjligheter att förena yrkesliv och karriär med familj. Hur detta rent konkret ska uppnås, genom lagar om föräldraledighet eller bidrag, och genom kulturkamp, kommer att visa sig allt eftersom. Viktigt är i varje fall att den moderna feminismens syn på kvinnan som en ”liten man” och som ett offer bekämpas.

Äldre inlägg om europeiska och komplementära könsroller:

Californication (främst avsnittet Manlighetens kris som bygger på Faludi)

Kvinnan i Nordens forntid

Den Nya Högern och det kvantitativas tyranni

Polyamori ur ett nordiskt perspektiv

AUTONOM: Revolt against the Feminists

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.