Den östeuropeiska immigranten har en tämligen speciell, och motsägelsefull, roll i dagens politiskt korrekta västliga mytologi. För det första rör det sig om en vit människa som samtidigt kommer från vad som ofta är ett u-land, med allt vad det innebär av kriminalitet, misär och människohandel. För det andra rör det sig om en vit människa som ofta är helt opåverkad av den politiskt korrekta hjärntvätten, och som ser med förakt både på homolobbyn och det flitiga ”mixtrandet med svarta” i dagens Västeuropa. Denna kombination av fattigdom, vit hud, och arkaisk livssyn gör östeuropén potentiellt mycket intressant, men samtidigt också hotfull. Det kan vara svårt att veta hur man förväntas se på östeuropéer. Ska man se dem som oskuldsfulla offer i stil med afrikaner, eftersom de är fattiga och/eller muslimer? Eller ska man tvärtom se dem som motbjudande rasister och homofober, eftersom de är vita och kristna? När östeuropeiska kriminella begått något motbjudande dåd finner till exempel media en illa dold njutning i att för ovanlighetens skull kunna lämna ut signalement, och berätta att ”förövarna var blonda” (till denna motsägelsefulla situation kommer dessutom att ”rumänska” kriminella inte alltid är etniska rumäner, liksom den ”ryska” maffian inte alltid är etniskt rysk).
En film som skickligt utnyttjar denna östeuropéns roll i vår tids mytologi och diskurs, är Cronenbergs Eastern Promises.
Filmen kretsar kring en ung barnmorska av rysk härkomst, som dras in i en rysk maffiaorganisations affärer. Barnmorskan är förvästligad, och talar inte själv ryska. Intressant är att Cronenberg ger en ovanligt sympatisk bild av hennes äldre, ryske släkting Stepan, som tillåts föraktfullt kommentera hennes förra pojkvän med orden ”svarta män sticker alltid”, utan att senare i filmen beskrivas särskilt negativt. Tvärtom är det Stepan som framstår som bärare av en viss ”livsvisdom”, och trots att hans unga släkting reagerar med barnsligt trots när han varnar henne för sådant som hennes politiskt korrekta samhälle tutat i henne är ofarligt, så visar det sig snart att han har rätt.
Alltför mycket kan inte sägas om handlingen, men Cronenberg utnyttjar skickligt alla de östeuropeiska stereotyperna, och han gör detta på ett sätt som ändå får dem att framstå som trovärdiga, och som berör. Där finns den vita slavhandeln/traffickingen, som lämnar en klump i halsen på varje normal människa. Där finns också immigrantsamhället i ”det nya landet”. Där finns också den ryska maffiaorganisationen, med arkaiska inslag som obrottslig lojalitet, blodshämnd, och fängelsetatueringar med en rik symbolik. Cronenberg undviker också att falla i den fälla som amerikansk film ofta hamnar i, nämligen att beskriva dessa gangstrar på ett överdrivet glättigt eller negativt sätt. De politiskt korrekta inslagen är också kraftigt nedtonade i filmen (själv blev jag förvånad över att Stepan inte torterades ihjäl av en svart torped efter sina inledande kommentarer).
Cronenberg lyckas skapa en obehaglig atmosfär i flera delar av filmen, såsom när den naiva kvinnliga huvudpersonen rör sig på mycket tunn is utan att själv förstå det, eller när vi får en inblick i hur den vita slavhandelns offer ”lever”. Denna obehagliga atmosfär exploderar några gånger i råa men välgjorda våldsscener, som befinner sig miltal från Hollywoods glättiga och orealistiska action, och som just därför är bättre. Huvudpersonerna är också väl beskrivna, inte minst den ryske gangsterbossens son som kämpar för att leva upp till ett arv och ett rykte han egentligen inte är vuxen, engagerar. Skådespelarinsatserna är också goda. Eastern promises får därför fyra indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Man kan hoppas att Stepan inte är den sista självmedvetna europeiska mannen vi får se på vita duken framöver.
Om skribenten: Joakim Andersen
