Som identitär, nationalist, traditionalist, eller vad man nu väljer att kalla sig, är det ibland lätt att misströsta och känna sig som företrädare för en liten och historiskt marginell extremiströrelse. Det kan då vara positivt att påminna sig om att man företräder en världsåskådning som historiskt varit den normala, och åsikter som än idag har många företrädare även i de olika ”etablissemangen”. Åsikter som påminner om den identitära och traditionella kritiken av det moderna samhället framförs exempelvis av en framgångsrik författare som Michel Houellebecq, och av en av vår tids största och mest populära filosofer, Jean Baudrillard. En samhällsvetare som Putnam har också kunnat slå fast, om än aldrig så motvilligt, att i mångkulturella ”samhällen” dör samhörigheten. På samma sätt ger den moderna gen- och hjärnforskningen oss allt oftare rätt. Har vi ett problem så är det alltså snarast att vi är för långt före vår tid, och att denna tids allmänt erkända företrädare än så länge bara försiktigt börjat inse fragment av det representanter för vår världsåskådning känt till under en längre tid. Identitären Guillaume Faye har sagt att ”we now hold the monopoly on rebel thinking”, och mycket riktigt är det våra begrepp och teorier som idag är användbara för att förstå vad som händer, både lokalt, nationellt och globalt.

En av de ledande samhällsfilosofer som på många sätt företräder en analys av det moderna samhället som påminner om den traditionalistiska och identitära, är den tyske filosofen Peter Sloterdijk. Sloterdijk var måltavlan för ett av det politiskt korrekta samhällets tröttsamma och ritualiserade ”rasistskandaler”, då han använt ”förbjudna” ord i en artikel, men har egentligen sina rötter minst lika mycket i den neo-marxistiska Frankfurtskolan/Kritiska Teorin. I likhet med så många andra, som Paul Piccone, Urbain Decat och Christopher Lasch, har han dock lämnat denna teoribildning bakom sig, och säger idag att ”den kritiska teorin är död”.

Sloterdijk analyserar i boken Masseforakt den postmoderna massan, och relationerna mellan ”elit” och ”massa”. Intressant är att han i stor utsträckning utgår från tänkare som tillhör den högerradikala traditionen, såsom masspsykologen Le Bon, filosofen Heidegger, och givetvis Nietzsche. Man kan kanske störa sig på att Sloterdijk inte klart och tydligt tar ställning för eller mot massamhället, men å andra sidan kanske det skulle vara akademiskt självmord och som läsare har man dessutom alltid möjligheten att dra de slutsatser man har användning av. Hans resonemang kan också tjäna som en illustration av tesen att ledande filosofer ofta ”återupptäcker” identitära och traditionella grundtankar.

Vad är individen?

Sloterdijk utgår från den politiske filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) för att närmare analysera innebörden i liberalismens grundläggande byggsten, nämligen ”individen”. Hobbes reducerade den mänskliga erfarenheten till det rent biologiska för att kunna nå fram till sin individualism och sitt försvar för ”Leviathan”, den starka staten. För Hobbes är människans grundläggande drift självbevarelsedriften och rädslan, och dessutom är alla människor jämlika på så vis att de kan döda varandra (genom list eller i grupp). Denna kombination av dödlig jämlikhet och dödsskräck gör att människorna kan underordna sig en härskare som ger dem någon sorts beskydd från varandra.

”Individen” är alltså inget annat än en självisk och osocial apa som är rädd för att dö, om man ska hårddra Sloterdijks Hobbestolkning. Detta gör att den synbara paradoxen, där uttalade individualister ofta tämligen hårt inskränker individernas friheter, får en förklaring genom att Sloterdijk belyser den nära relationen mellan individ och Leviathan. Han nämner också hur avvikande, och hotfull, forna tiders adel blir för en sådan individualism, då dessa normalt såg det som ett adelsmärke att ha satt sig över dödsskräcken (ett synsätt som återkom i 1930-talets revolutionära rörelser, mest känt i stridsropet Viva la Muerte). Ett sådant synsätt är de moderna individualisterna tvungna att misstänkliggöra eller förlöjliga för att inte deras egen modell, byggd på den lägsta gemensamma nämnaren, ska falla i bitar. Vad man skulle vilja lägga till Sloterdijks text är alltså att ”individen” är något som varje högre människotyp bör övervinna.

Massans uppgång och massamhället

Sloterdijk går också in på hur egalitarismen, jämlikhetsideologin, steg för steg trängt tillbaka och monterat ner det gamla Europa och dess distinktioner. Detta är återigen ett tema vi känner igen från den Nya Högern, där individualism, universalism och egalitarism med rätta identifieras som de idéer som lett till massinvandring och familjens kris.

Sloterdijk kopplar detta till ”Guds död” (som hedning kanske man vill kalla det ”gudarnas skymning”, tanken är ändå i princip densamma). När skillnader mellan människor inte längre kan härledas till guddomlig nåd, så är alltid argumentet ”men varför ska du tro att du är nåt? Du har ju inte gjort nåt märkligt, annat än att bli född” nära till hands. Detta har riktats mot adeln, mot prästerna, mot de visa, och sedan även mot massans tidiga ledare, nämligen borgerskapet med sin kult av ”geniet”. I vår tid riktas det mot den ”nåd” det innebär att vara exempelvis svensk eller heterosexuell man. Sloterdijk beskriver också de två former av förakt som finns i massans samhälle, dels massans förakt av eliterna, dels eliternas förakt av massan. Han menar att förakt är en grundläggande känsla i ett samhälle där alla ska tro att de är likadana, som bygger på den paradoxala idén om ett privilegium som gäller alla. Sloterdijks resonemang utgår här mycket från Nietzsche, man känner igen både slavmoral och ressentiment i massans och dess företrädares angrepp på allt från adelsmän till svenskar:

Om det fanns adelsmän, hur skulle jag då kunna leva med att inte vara adlig? Alltså finns det ingen adel!

Från modern till postmodern massa

Sloterdijk beskriver den moderna massan med Canettis ord: ”plötsligt är allt svart av människor”. Detta var en återkommande erfarenhet under den moderna eran, där massan med jämna mellanrum samlades på gator och torg och gjorde sin röst hörd. Sloterdijk kopplar exempelvis de totalitära rörelserna under tidigt 1900-tal till den moderna massan, särskilt tydligt och välregisserat menar han att denna vilja att vara en del av massan kom till uttryck i det Tredje Riket. Både den moderna nationalismen och den moderna socialismen ser han också som sådana massrörelser. Samtidigt menar han att på det stadiet var massan fortfarande kapabel till hjältedyrkan, att beundra personer den såg som högre och ädlare.

Men detta tillhör i den rika världen till det förflutna, menar Sloterdijk. Massan gör sig fortfarande rent fysiskt påmind i underutvecklade länder och kvarter, men i de postmoderna samhällena är massan inte längre fysisk. Det var länge sedan annat än politiska och små subkulturer drog skövlande genom svenska storstäder, exempelvis. Men massan finns kvar, den har bara bytt skepnad. Sloterdijk kommer här in på mediasamhället, där individen fortfarande är en del av ett kollektiv, men ett kollektiv som nu saknar den forna känslan av makt och gemenskap.

Den postmoderna massan är massa utan potential, en summa av mikroanarkismer och ensamheter, som knappt längre kan minnas den tid då den – stimulerad och fylld av självförtroende av sina talesmän och generalsekreterare – ville och skulle skapa historia som ett kollektiv.

Den postmoderna massan karaktäriseras heller inte av Ledarprincipen, menar Sloterdijk, utan Programprincipen har tagit dess plats. Och denna postmoderna massa manipuleras med lätthet av media, då Programprincipen endast syftar till underhållning.

Som helhet är det alltså en intressant liten bok som Sloterdijk skrivit, fylld av värdefulla insikter i det senmoderna mass- och mediasamhället. Samtidigt bör man vara medveten om att hans språk är tungt och att det finns andra böcker som mer direkt tar upp vår tids brännande frågor, såsom New Culture, New Right.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.