Den politiska korrektheten har gradvis kommit att kväva den europeiska kulturen till en punkt där mycket lite film och böcker med relevanta samhällskommentarer överhuvudtaget produceras längre. Personligen upplever jag inte filmer som Ciao Bella som annat än hjärntvätt, hjärntvätt som dessutom upprepats till leda vid det här laget och inte ens har nyhetens behag, för att bara ta ett exempel. Gissningsvis är jag inte ensam om denna upplevelse, vilket antyds av framgången för en fransk författare som Michel Houellebecq.
Houellebecq tar i sina böcker upp ämnen som intresserar någorlunda klarsynta människor, och han gör det utan de obligatoriska politiska budskap som man annars är så van vid. Det är därför inte någon överraskning att han varit i hetluften, och att hans bok Plattform åtalades för att ha ”provocerat till rasistiskt hat”. Han frikändes förvisso, men det säger en hel del om hur intoleranta företrädarna för ”det mångkulturella samhället” blivit när de försöker bekämpa skönlitterära böcker och författare med hjälp av domstolar.
Plattform följer en 40-årig man som påminner ganska mycket om huvudpersonen från Konkurrens till döds. Han är liberalismens ”sociala atom” par excellens, en sann ”individ”, kort sagt en känslomässigt ganska död person utan vare sig några starka åsikter om någonting eller några direkta band till vare sig sin familj, sitt land eller andra människor. Denna huvudperson åker på semester till Indokina, där han träffar andra turister, och besöker prostituerade. Denna första del av boken är mycket underhållande, och Houellebecq frossar verkligen i beskrivningen av denna ”individs” förakt för andra människor och social samvaro i största allmänhet, och hans ganska tragiska livsföring. Därefter kommer boken alltmer att handla om ett kommersiellt projekt för att tjäna pengar på sexturismen, vilket samtidigt ger Houellebecq tillfälle att komma med många kommentarer och insikter om det moderna samhället, om relationen mellan kön och ras, om turism, om sexualitet som en sfär som lika mycket som andra sfärer invaderats av marknadens logik, och liknande.
Kön och ras
Houellebecq tar i Plattform upp ett ämne som många människor har sina egna tankar, åsikter och teorier om, nämligen förhållandet mellan kön och ras. De flesta av oss är medvetna om sexturismens existens, liksom vi känner till att det finns filmer med teman som ”Blacks on Blondes” och ”Horny Thai Girls”. Detta är dock inget man diskuterar i civiliserade sällskap, dels eftersom pornografi i allmänhet anses ganska vulgärt, dels eftersom det oundvikligen leder till att man måste erkänna att ras och rasliga stereotyper spelar en viktig roll även i denna sfär. Ras är kort sagt en av de mest grundläggande kategorier med vilka vi strukturerar vår värld, och det gäller oavsett om vi kallar oss antirasister eller om vi får för oss att exploatera fattiga länders invånare sexuellt. De flesta av oss har någon gång stött på individer som medvetet sökt sig till svarta män eller asiatiska kvinnor, och att det legat en tydligt rasistisk världsbild bakom torde oftast ha varit uppenbart (oavsett om det sedan varit att svenskar setts som ”tråkiga” eller ”krävande”). Men det är inget man normalt dryftar i mer officiella sammanhang.
Houellebecq har dock inga sådana skrupler, utan låter sina huvud- och bipersoner yttra saker som definitivt aldrig kommer att diskuteras på Aktuellt. Inte minst introducerar han den drygt femtioårige matematikläraren och sexturisten Robert, som yttrar ett antal obekväma sanningar om vår värld:
– Jag är rasist… sade han muntert. Jag har blivit rasist… En av resandets första effekter är att förstärka eller skapa rasfördomar; för hur skulle man kunna föreställa sig de andra innan man har mött dem? Som identiska med en själv förstås; det är först succesivt som man kommer underfund med att verkligheten är något annorlunda.
På den tiden som de vita betraktade sig som överlägsna var rasismen ofarlig… För kolonisatörerna… var negern ett stort och ganska snällt djur med nöjsamma sedvänjor, en sorts något mer utvecklad apa… gentemot den underlägsne känner man inget hat, på sin höjd en sorts godmodigt von oben.
I och med att de vita började betrakta de svarta som jämlikar stod det klart att de förr eller senare skulle betrakta dem som överlägsna. Begreppet jämlikhet har ingen grund hos människan… Eftersom de vita betraktar sig själva som underlägsna och månar om att bli förstådda är marken beredd för att en ny typ av rasism ska dyka upp, byggd på masochism…
Den gamle sexturisten, som ingalunda är vare sig sympatisk eller något föredöme (utan snarare påminner om sådana sverigedemokrater som med jämna mellanrum åker till Thailand på ”semester”), fortsätter sedan med att förutspå inbördeskrig i Europa, konflikter som inte minst har rent darwinistiska orsaker. Enligt Robert (eller Houellebecq?) är det rivaliteten om de unga kvinnorna som kommer att leda till öppet våld mellan de olika etniska gruppernas män i ett allt mer ”mångkulturellt” Europa. ”Det är sant, i mitt kvarter är det inte längre de vita som styr”, inskjuter avslutningsvis en av de mer perifera bifigurerna. Man kan naturligtvis tycka att det är ett osympatiskt scenario, men Houellebecq visar där prov på betydligt större insikt i evolutionära sammanhang än de politiker som envisats med att pressa samman diverse etniska grupper på en begränsad yta, där kampen om pengar, kvinnor och respekt blir så mycket mer tydlig än när den fördes mellan olika länder.
Intressant är också Houellebecqs realistiska beskrivning av den franska förort där en del av handlingen utspelas, och den brutala våldtäkt som en av de franska huvudpersonerna där utsätts för av ett antal karibiska män. Sådant händer förvisso mer eller mindre dagligen någonstans i det ”nya” Europa, men det är få författare som vågar sig på att ta med det i en bok. Houellebecq låter också flera av figurerna uttrycka kritik av islam, vilket tycks ha spelat en bidragande roll för att han åtalades (här får han också in en liten hyllning till polyteismen). Etniska stereotyper dyker också flitigt upp, som att thailändarna i boken anser att kineser är smutsiga och snuskiga och att vissa stamfolk är lata och värdelösa. Houellebecq drar sig heller inte för att beskriva den moderna västerlänningen som en masochist i etniska sammanhang, något som ju onekligen påminner om identitärernas begrepp etnomasochism för att beskriva det västerländska självhatet.
Sexturismen och Europas kris
Houellebecq kommer också in på det märkliga fenomen som innebär att vita män skaffar sig asiatiska fruar, medan vita kvinnor skaffar sig svarta män. Detta är återigen ett betydande samhällsfenomen som vi i vårt samhälle aldrig diskuterar öppet. Houellebecq kopplar detta till Europas kris, som ytterst kan härledas till liberalismen, individualismen och feminismen. Det hans huvudpersoner menar är att relationen mellan könen i Väst blivit så störd att det blivit allt svårare för stora grupper att skaffa sig en partner.
There seems to be a near-perfect match between the Western men, who are unappreciated and get no respect in their own countries, and the Thai women, who would be happy to find someone who simply does his job…. Most Western women do not want such a boring husband.
Detta leder i förlängningen till en situation där den vita europén gifter in nya grupper i sitt samhälle i stor utsträckning, något som kan förefalla vara en mycket märklig och destruktiv lösning på det grundläggande problemet.
Det har sagts att Houellebecq i Plattform försvarar sexturismen, men mitt intryck är att så inte är fallet. Tvärtom drabbas de huvudpersoner som planerar att bli rika på detta föraktliga fenomen hårt av ödets hand, i något som närmast kan beskrivas som dålig karma. De framstår dessutom som skadade och djupt ointressanta, huvudpersonen konstaterar också upprepade gånger att ett samhälle inte skulle kunna överleva någon längre tid om det bestod av sådana som han själv. Inte heller blir den ”kärlek” de får av sina fattiga skyddslingar bestående, utan den tar slut lika snabbt som deras pengar och tur gör det.
Hur fungerar då Plattform litterärt? Det torde ju stå klart att det som samhällskommentar är en värdefull och relevant bok, och att Houellebecq inte underkastar sig den politiskt korrekta mallen överhuvudtaget, men sådant gör inte automatiskt en bok till god litteratur. Och faktum är tyvärr att Houellebecq inte upprepar stordådet från Konkurrens till döds. Det är inledningsvis en rolig och nihilistisk bok, där man känner igen den känslomässigt döda huvudpersonens typ från hans debutbok, men det räcker inte för att fylla mer än 300 sidor. Sexskildringarna är också många och långa, men tämligen intetsägande, och man saknar de muntra skratt som läsningen av Konkurrens till döds erbjöd i så rika mått. Huvudpersonerna engagerar heller inte på samma sätt som i den första boken. Detta innebär visserligen inte att Plattform är en dålig bok, eller att den är tråkig. Snarare innebär det att Konkurrens till döds var ett litet mästerverk, och att sådana är svåra att upprepa.
Det kan också vara värt att påpeka att Plattform är en bok som på många vis är ganska stötande. Houellebecq är realist, och det innebär att han tar upp motbjudande fenomen som barnprostitution, och hans huvudpersoner är heller inte särskilt sympatiska. Har man ont av sådant bör man inte läsa honom. I annat fall är det dock en samhällskommentar som är både kontroversiell och tankeväckande, för även om Houellebecq knappast är identitär eller traditionalist så tar han upp sådana ämnen som är tabubelagda i vårt hårt kringskurna debattklimat. Det är en extra bonus att han är uppenbart bildad, och låter huvudpersonen anknyta till sådana kända filosofer och tänkare som Baudrillard och Veblen. Möjligtvis är det dock detta som är felet med Plattform jämfört med Konkurrens till döds, Houellebecq försöker alltså klämma in lite för många budskap i den nya boken och visa hur beläst han är, och den blir då något tendentiös.
Slutbetyget är dock mycket gott, och det inger också hopp för framtiden att det trots allt finns författare som ännu vågar vara realister.
En äldre Houellebecqrecension:
Houellebecq – Konkurrens till döds
Om skribenten: Joakim Andersen
