När ett arkaiskt samhälle nås av industrialiseringen uppstår det olika former av motstånd mot den utveckling som slår samhället i spillror. Dessa motståndsformer präglas till en början av en äldre tids värderingar och organisationsformer, även om också dessa samhällen gradvis utvecklar nya ideologier och strategier som är mer effektiva i den nya verklighet de hamnar i. Dessa tidiga former av motstånd är ämnet för den brittiske marxisten E.J. Hobsbawms studie Primitive Rebels.
Hobsbawm är visserligen marxist, men genom sitt ämnesval redovisar han mycket historiskt material som är av intresse även för traditionalister och konservativa. Mycket av det som kan sägas om de tidiga motståndsformerna i Europa ger också ledtrådar till det som idag sker runt om i den industrialiserande Tredje Världen (likheter kan finnas mellan afghanska talibaner eller nigerianska rebeller och sydeuropeiska sociala banditer, liksom den medeltida pöbelns kluvna förhållande till de egna makthavarna kan spåras i de folkmassor i Mellanöstern som angrep europeiska ambassader relativt nyligen). Främst ger det dock en fascinerande inblick i ett Europa som nu är försvunnet, där kampen för social rättvisa normalt fördes under traditionella banér.
Sociala banditer
Hosbawm studerar en äldre form av motstånd i sin bok Bandits (recenserad här: Traditionella banditer), nämligen det han kallar sociala banditer.
En social bandit sågs som en del av det lokala samhället och delade dess värderingar och världsbild. En sådan bandit kunde vara en granne, en svåger eller en kamrat, och även om han (det var nästan alltid en han) fördrivits av jordägarna eller jagades av adeln var det ändå en bandit som kunde räkna med betydande stöd och skydd av lokalsamhället. Ofta sågs han även som en hjälte. Sociala banditer förekom fortfarande under den tidiga industriella perioden, bland annat i södra och östra Europa. Hobsbawm tar upp hur de ofta uppstod på grund av att lokalsamhällets värderingar inte överensstämde med den framväxande statens. Exempelvis kunde blodshämnd eller smuggling ses som något fullt legitimt i byn, men något straffbart av staten. I Bandits tar Hobsbawm bland annat upp mexikanen Pancho Villa, som stammade från en bondefamilj. När hans syster antastats av en godsägare återvände Villa till sin hemby och försvarade familjens heder genom att skjuta denne. I den officiella lagens ögon blev han då en fredlös, men i vanliga bönders ögon hade han tvärtom försvarat det lokala bondesamhällets traditionella värderingar och var mer en hjälte än en kriminell.
Dessa banditer var beroende av lokalsamhällets skydd för att överleva, vilket också förklarar att de mycket sällan vände sina vapen mot det. De såg sig också som delar av lokalsamhället, och delade dess skepsis eller fientlighet mot främmande element, såsom utländska makthavare, stadsbor och judar. I deras traditionella världsbild ingick också att en framgångsrik man skulle dela med sig frikostigt, och Hobsbawm menar att även om en hel del inte direkt var några Robin Hoodpersoner, så fanns det trots allt en hel del som faktiskt försökte vara det. Bland annat återger han brev från banditledaren Don Gaetano Vardarelli, där han beordrar borgmästare och andra att ge olika summor till de fattiga. Brevet till Foggias borgmästare från 1817 är särskilt fascinerande:
Mr. Mayor, you will be good enough to instruct all landlords in my name to stop feeding their gleanings to the cattle, but to leave them for gleaning by the poor, and if they are deaf to this my command I will burn everything they have. Do this much and I salute you with esteem, and tell you that if I have any complaints that you have not had my orders carried out, I shall hold you responsible.
Hobsbawm tolkar med rätta sådana banditer, och folkets stöd till dem, som en form av klasskrig. Samtidigt är han medveten om att det var ett klasskrig som fördes inom en traditionell världsbild, och att vare sig banditerna eller folket normalt tog avstånd från vare sig sin kung eller sin kyrka (en bandit som Salvatore Giuliano massakrerade rentav en grupp Första majfirare då han såg dem som gudlösa antipatrioter). Tvärtom tar han upp exempel från Ryssland, där vanliga bönder trodde att tsaren gett dem tillstånd att expropriera både judar och storgodsägare. Dessa bönder kunde ibland inte tro att det var sant när tsarens trupper började skjuta på dem, vilket i sin tur innebar att tsarens legitimitet upphörde i deras ögon (”the mandate of Heaven has run out”, parafraserar Hobsbawm ett kinesiskt talesätt).
Hobsbawm menar att de sociala banditernas förbannelse i den industriella eran var att de i grunden inte kunde åstadkomma någonting för de folk som beundrade och beskyddade dem, annat än enskilda fall av hämnd.
Maffior
Hobsbawm tar också upp den italienska maffian, som han ser som sammansvärjningar av lokala icke-aristokrater som inte tvekade att använda sig av våldsmedel för att nå sina mål. De kunde tidvis bilda en parallell struktur vid sidan av statens rättvisa, och ge möjligheter för fattiga att vinna båda rikedom och rättvisa. Samtidigt är Hobsbawm väl medveten om organisationsformens synnerliga begränsningar, och hur den snart kom att bli ännu ett förtryckarinstrument mot de fattiga. Men länge fanns, och finns i viss mån, det lokala byar i Sicilien där maffian sågs som ”våra egna”, och som representanter för en lokal form av rättvisa.
Mycket intressant är även Hobsbawms genomgång av frimureriet och diverse hemliga sällskap med rituella övertoner som en tidig ”motståndsform”. Här är man som traditionalist betydligt mer skeptisk, då sådant frimureri och illuminism spelat en mycket negativ roll i kampen mot Europas traditioner och identiteter. Men det är ändå en intressant genomgång Hobsbawm ger, även om han inte tror att de spelade den roll som ”konspirationsteoretiker” menar att de gjorde (och gör). Tvärtom menar Hobsbawm att för den internationella arbetarrörelsen så var dessa hemliga sällskap en barnsjukdom, som snart övergavs när man insåg hur onödig och ineffektiv den var.
Millenarianism
Ett återkommande fenomen i det kristna Europa var olika millenaristiska rörelser, som menade att de sista dagarna var nära, och att den nuvarande onda världen skulle gå under. Dessa vände sig inte sällan med våld mot både kyrkan och adeln (här kan nämnas personer som Thomas Müntzer och Fra Dolcino, som ledde omfattande uppror). Hobsbawm studerar hur företrädare för den milleniaristiska andan var väl representerade även i de tidiga reaktionerna mot industrialiseringen. Intressant är att han räknar de spanska anarkisterna som sådana millenarianister, trots att de var starkt antireligiösa.
Pöbeln
Hobsbawm tar också upp ett intressant fenomen i den arkaiska politiken, nämligen pöbeln. Många städer hade en självmedveten pöbel, som ställde till med återkommande upplopp för att markera sin åsikt i olika frågor. Samtidigt menar han att de var ”King and Church”-pöblar, alltså att deras upplopp var till stöd för den traditionella ordningen. De var våldsamt stolta över sin kung (inte sällan var det just huvudstäder som hade gamla och anrika ”pöblar”, och dessa var i grunden beroende av den välgörenhet och de arbetstillfällen som kungen erbjöd dem). De kunde trots detta passa på att plundra de rikas hem under sina upplopp.
Det är hur som helst en intressant studie Hobsbawm gjort, och det är inspirerande att läsa om individer och hela byar som genomsyrades av traditionellt europeiska värderingar även när de kämpade mot allt från utländska ockupanter till företrädarna för främmande kapitalism. Frågan man ställer sig som läsare är naturligtvis hur en liknande situation kan återskapas. Finns det hos dagens svenskar värderingar eller sentiment som kan spela en liknande roll i framtiden, och hur kan man i så fall väcka dessa till liv?
Om skribenten: Joakim Andersen
