Då bloggfenomenet först uppstod var det många som trodde att detta helt skulle revolutionera nyhetsflödet, inte minst att vanliga människor skulle kunna ersätta nyhetsredaktionerna, och att detta skulle innebära en omfattande demokratisering. Nu har bloggandet pågått i ett antal år, och det visar sig att fullt så utopiskt blev det inte, de mest lästa bloggarna har en tendens att vara medlemmar av olika eliter som får reklam av andra medlemmar av dessa eliter (Alex Schulman är ett av de mer kända exemplen). Dock har det nya mediet också inneburit en möjlighet för vanliga människor att kringgå nyhetsredaktionernas politiskt färgade val av nyheter, detta märks inte minst i den popularitet som de olika, i bredare mening, ”sverigedemokratiska” bloggarna åtnjuter. Vid ett besök på Blogrankers, som mäter besöksantalet för ett antal bloggar, finner man att av de politiska bloggarna brukar det finnas två-tre sådana ”SD-bloggar” med på fem-i-topp. Detta antyder ett demokratiskt underskott i svenska media, där ämnen som intresserar och engagerar ett stort antal vanliga medborgare medvetet sorteras bort av medias diffusa kollektiv av makthavare.

Många av dessa ”SD-bloggar” fyller en viktig funktion, och är också välskrivna och väl argumenterade (att de här definieras som SD-bloggar beror på att de har en tonvikt på assimilering snarare än etnisk nationalism. Det betyder inte att de nödvändigtvis har någon annan koppling till partiet SD). Samtidigt bör man vara medveten om deras ideologiska begränsningar. Assimilering och invandringsstopp är ibland positivt, men dagens situation löses inte utan repatriering och medveten kulturkamp. Dagens situation kräver inget mindre än en fullständig svensk renässans, och det kräver i sin tur en direkt revolutionär världsåskådning och insikt i orsakerna till dagens vanvettiga politik. Inte minst är det viktigt att varva de negativa och anklagande inläggen om invandrarbrottslighet, ilskna muslimer, galna politiker och liknande med positiva artiklar om sådant som svensk kultur, delsegrar, världsåskådning, och liknande. Detta om man vill nå nya grupper utöver de normalt ganska passiva sverigedemokratiska kärnväljarna.

Det är då positivt att det idag även dyker upp alltfler ideologiska och radikala bloggar, både på och utanför Motpol.nu. Dagens inlägg kommer att tipsa om några av dessa, så kan den hugade hitta sina egna favoriter att följa. Alla är inte politiska, men alla har de något extra som gör dem intressanta.

Autonom Occident

Café Exposé

Folkgemenskap

Goterminnen/Gotiska Klubben

Lordens Blogg

Mediadrev

Ny Moral

Rakryggad

Robert Almgren

Tobias Struck

Vägfararen

Varganord

Vae Victis

Tutor Patriae

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.