De böcker och filmer ett samhälle skapar om sig självt och sin framtid kan säga en hel del om dess självbild. Det är därför talande att vårt samhälle idag inte längre skapar de utopier om en bättre framtid som var så populära på 1800-talet. Sådana utopier framstår inte längre som realistiska, och istället skapar vårt samhälle sedan snart 100 år främst dystopier, beskrivningar av en mörk och hotfull framtid. Dessa dystopier är ofta intressant samhällskritik, eftersom de tar aspekter av nutiden och förstorar dessa så att de samtidigt tjänar som varningar för hur framtiden kan bli om inget görs.
Dagens inlägg kommer därför att ta upp tre av de mest betydelsefulla dystopiska romanerna.
1984
George Orwells 1984 är förmodligen den mest kända dystopiska romanen, och har också påverkat populärkulturen på flera sätt. Talesätt som ”detta är rena rama 1984” och ”storebror ser dig” har kommit att bli en naturlig del av vårt språk, liksom begreppet ”nyspråk”.
Orwell beskriver en värld som domineras av tre väldiga superstater, Oceania, Östasien och Eurasien. De är alla socialistiska (Oceanias ideologi är ”ingsoc”, engelsk socialism, Östasiens är ”dödsdyrkan”, och Eurasiens ”neobolsjevism”) och de ligger alla i ett permanent krig med varandra. Internt präglas de av en extrem propaganda, och ett terrorvälde där ”storebror” verkligen ”ser dig”. Man känner igen personkulten från Stalintiden, men Orwell för in en del ny teknik som används för övervakning och indoktrinering av medborgarna.
Orwells mest originella bidrag till den dystopiska genren är hans insikt i hur språket kan användas som ett totalitärt redskap. Oceanias styrande kretsar håller på att utveckla ett nytt språk, ”newspeak”, som dels är gravt grammatiskt förenklat, dels inte innehåller ord som kan användas för motstånd mot makten. ”Storebror” skriver också ständigt om historien, så att den passar dagens behov. Detta innebär att huvudpersonen inte kan veta något säkert om det förflutna.
Huvudpersonen, Winston Smith, lever i ”Airstrip One”, den del av Oceania som tidigare kallades Storbritannien, där han framlever en tillvaro präglad av paranoia, tristess, alienation och avsky. Något han givetvis aldrig kan visa öppet, då sådana känslor leder till att människor ”försvinner”. Den eländiga tillvaro som Smith lever i påminner mycket om Stalintidens Sovjet. Alltför mycket kan inte sägas om handlingen, då den innehåller flera överraskningar, men det är en riktigt bra bok.
Orwell var inspirerad av flera källor när han skrev 1984, intressant är att en av dessa var James Burnham, en av teoretikerna bakom begreppet ”den nya klassen”. Om det finns några brister i Orwells dystopi så är det att den hör hemma i en svunnen era. Orwell varnade för den ”hårda” totalitarism som förekom under det tidiga 1900-talet, då rörelser som NSDAP och bolsjevikerna grep makten i sina respektive länder. Som demokratisk socialist var han särskilt medveten om hotet från kommunismen. Men samhället befinner sig i ständig förändring, och idag kommer hotet mot människans frihet och värdighet från andra håll, och tar nya former (idag är det rentav så att de nya formerna av totalitarianism flitigt använder sig av hotet från svunna totalitarianismer som ett argument för sina egna ingrepp i vår frihet).
Brave New World
Aldous Huxleys Brave New World beskriver då en värld som har mer gemensamt med vår tids ”mysiga” totalitarism. I Huxleys framtid är det genom att förse medborgarna med ”sex, droger och rock n’ roll” som överheten håller befolkningen foglig. Religion, monogami, klassisk litteratur, och annat har avskaffats, och i dess ställe beskrivs ett samhälle som torde vara den sociala ingenjörens våta dröm. Barn får ”utforska sin sexualitet” redan tidigt, men några fasta förhållanden finns inte utan ”alla tillhör alla” även på köttmarknaden. Den naturliga förlossningen har också avskaffats, och barn uppfostras av staten. Ord som ”mamma” och ”pappa” ses som olustiga. Genom drogen soma hålls människorna lugna, och genom filmer, orgier och liknande.
Foster utvecklas i fabriksliknande komplex, där man ser till att olika sorters människor föds för att fylla olika poster i samhället. De indoktrineras sedan genom att utsättas för ”hypnopædia” under sömnen till att uppskatta det som ledarna vill att de ska uppskatta, och avsky det ledarna vill att de ska avsky. Det är alltså inget trevligt samhälle Huxley beskriver, men dess invånare är mycket nöjda med det och känner inget annat. En lite talande detalj är att Huxley döpt huvudpersonerna till saker som Lenina, Bernard Marx och Benito Hoover, som för att understryka vilka moderna tänkares program som i förlängningen kan leda till ett sådant samhälle. Människorna i Brave New World närmast dyrkar också Henry Ford, massproduktionens gudfader, och Freud, psykoanalysens skapare, som gudar (även om de tror att det var en och samma person). Man kan alltså säga att det är ett hypermodernt samhälle som beskrivs.
Till detta samhälle kommer dock en ”vilde”, från ett indianreservat, John, en person som läst Shakespeare och har ungefär samma värderingar som vår tids människor. Kulturchocken blir stor, och bidrar till att man inser vilket främmande och ovärdigt samhälle Huxley beskriver.
Fahrenheit 451
Huvudpersonen i Ray Bradburys Fahrenheit 451 är brandman. Yrket har dock förändrats en del sedan vår tid, och hans arbete går ut på att åka hem till folk som har förbjudna böcker och bränna dessa. Bradburys samhälle innehåller alltså en hård åsiktskontroll, och han nämner även hur denna censur uppstod. Enligt Bradbury var det minoriteterna som genom sina ständiga krav förbjöd bok efter bok som de upplevde ”kränkte” dem. Bradbury skrev sin dystopi för flera decennier sedan, så de minoriteter han nämner är snarare mormoner än ”afrosvenskar”, men principen är ändå densamma. Han sätter dock fingret på en viktig sida av det ”mångkulturella samhället”: i ett mångkulturellt samhälle tvingas de styrande välja mellan yttrandefrihet och social fred.
Fahrenheit 451 beskriver också ett samhälle med tydliga likheter med vårt konsumtionssamhälle, där människor spenderar sina dagar med att glo på rörliga skådespel på sina TV-väggar, där de inte hinner ägna tid åt att tänka eller att minnas. Bradburys dystopi är sannolikt den som har störst likheter med vår tids ”mjuka” totalitarism, men också den vars slut ger mest skäl för hopp inför framtiden.
Det finns några teman som återkommer i dessa tre dystopier.
Det förflutnas roll
Orwell hade planer på att döpa 1984 till Den sista människan i Europa, Huxleys huvudperson läser Shakespeare, och i Bradburys dystopi är det böckernas klassiska och humanistiska arv som framstår som räddningen (bland annat den romerske filosofkejsaren Aurelius, och Bibeln). Det är alltså i minnena av det förflutna, av ett bättre och mer mänskligt förflutet, som dessa dystopister menar att motståndet mot en avhumaniserad värld kan finna sina rötter, sin styrka och sin motivation. Detta skiljer dem från den vänster och de liberaler som ser med förakt på det förflutna, men påminner desto mer om både den identitära Nya Högern och vänstern runt Paul Piccone.
Enligt dessa tänkare är det ur konkreta, organiska, historiska gemenskaper, med värderingar och arketyper, som riktiga människor kan uppstå. Det finns inga abstrakta ”människor”, utan det är alltid genom en viss kultur som man blir mänsklig. Den typ av historielösa individer som beskrivs i Brave New World och andra dystopier är däremot snarare att betrakta som djur, robotar eller barn. De härskande i de tre dystopierna är medvetna om faran från historien, och bekämpar därför kunskap om den.
Det biologiskas primat
Den Nya Högern har varnat för att vår tids teknostrukturer förintar dessa historiska gemenskaper, och reducerar människan till ett djur som styrs av rent biologiska impulser (främst strävan efter njutning och rädsla för repressalier). Detta är ett faktum i dystopierna. Orwell beskriver en värld där det främst är rädsla och hat som styr, medan Huxley istället beskriver en värld där de biologiska impulserna används för social kontroll och stabilitet. Bradburys samhälle får väl ses som ett mellanting, där människor både söker ”njutning” och någon sorts mening genom TV-liknande apparater, och samtidigt lever i fruktan för brandmännen. Människorna i både Huxleys och Bradburys dystopier lever också i ett evigt nu. De har exempelvis inga vidare minnen, och någon egentlig framtid har de heller inte. Särskilt i Huxleys dystopi beskrivs människorna som barn. Detta innebär också en lägre form av kollektivism.
Cementerade klassamhällen
Både Orwell och Huxley beskriver hur de framtida samhällena är cementerade klassamhällen (amerikanen Bradbury är här ett undantag). I Orwells värld finns det en tydlig skillnad mellan partimedlemmarna och ”proles”, där de senare närmast kan sägas leva i ett eget samhälle. Hos Huxley har detta gått så långt att skillnaderna mellan olika klasser rentav är biologiska, och där har man skapat rena slavkaster.
Medelklass/nya klassen i huvudrollerna
Alla de tre dystopierna har också det gemensamt att huvudpersonerna tillhör det som kan kallas den nya klassen. Guy Montag i Bradburys bok är en ”brandman” som bränner farliga böcker, Winston Smith i 1984 arbetar i Sanningsministeriet, och Bernard Marx i Brave New World tillhör Alfakasten. De är alltså alla medlemmar i ett ”mellanskikt” som har till ansvar att arbeta med just den åsiktskontroll som utmärker alla de tre dystopiska framtiderna. Detta är väl något dessa huvudpersoner delar med dystopiernas författare kan man tänka sig, författare ingår normalt i den grupp vars verk bidrar till att en viss världsbild sprids i ett samhälle och att i det läget skriva en dystopi kan ses som en sorts motståndshandling.
Alienation
Huvudpersonerna i alla tre dystopierna utmärks också genom sin ensamhet och sin alienation. Winston Smith är ensam och lever ett liv där han känner avsky för ”storebror”, men inte vet om det finns någon annan som delar den känslan. Guy Montag är visserligen gift, men deras äktenskap är ett hån och när han försiktigt börjar bläddra i de böcker han borde bränna så saknar han människor han kan tala om dem med. Bernard Marx är också en outsider, som är kortare än andra medlemmar av sin kast. Detta är något många kan känna igen sig i, trots att man i det senmoderna samhället ofta är omgiven av stora människomassor så kan det vara ett av de mest ensamma samhällen som funnits. Och särskilt då för oliktänkaren. Det kollektivistiska samhället kan vara tämligen alienerande för individen.
I alla de tre dystopiska romanerna spelar däremot den romantiska, monogama kärleken, och/eller den äkta vänskapen, en viktig roll som en form av motstånd mot det sterila samhället, och som ett första steg mot insikten att ett mer mänskligt samhälle är möjligt.
Familjen och barnen
Familjen är en av de organiska gemenskaper som samhället bygger på, och det är därför inte förvånande att den kommit under attack från flera ”progressiva” grupper i vår tid. I dystopierna har denna attack varit framgångsrik, och barnen tillhör snarare ”samhället” än sin familj. I Winston Smiths Oceania uppmanas barnen att spionera på sina föräldrar och ange dem, i Guy Montags värld driver de runt i gäng och slår ihjäl ensamma nattvandrare och avvikare, och i Huxleys framtid uppfostras de av världsstaten. I ingen av dessa dystopier är de särskilt sympatiska.
Relevans för vår tid
Man kan fråga sig vad i dessa dystopier som blivit verklighet, och finner då att det är en hel del. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar nuet” tycks vara lika sant i vårt samhälle som i Orwells 1984, vilket de hårda lagarna mot historierevisionism och de ständiga filmerna om Hitlertyskland antyder. Det är dock Huxleys och Bradburys beskrivningar som tycks säga mest om vårt samhälle, om konsumtionssamhällets ”mjuka” totalitarism. Till skillnad från i Orwells framtid så torteras sällan oliktänkande i centrumländerna, utan detta förekommer främst i de perifera zonerna. ”Storebror” tycks ha insett att det rena våldet är ett trubbigt vapen, och att det bör sparas tills det verkligen behövs. Istället pacifiseras våra samhällens människomassor av TV och konsumtion. Orwells beskrivning av ”nyspråk” och av språket som maktmedel är däremot lika aktuell nu som då, man kan här nämna hur media döper om nationalister och invandringskritiker till ”främlingsfientliga”. Media har onekligen utvecklat ett nyspråk, och detta gäller även akademin och den politiska sfären. Motpolbloggaren Fas har i flera inlägg också visat hur åsiktsförtrycket tidvis tar rent absurda uttryck, och hur detta har mycket gemensamt med den rättssubjektivism Orwell beskriver i 1984, där det är människors avsikter, åsikter och känslor de styrande vill bestraffa. Det finns betydande grupper även i vårt samhälle som skulle applådera åt varje steg som leder oss till ett samhälle likt 1984, så länge det drabbade ”nazister” (vilket i praktiken skulle gälla allt från kristna till sverigedemokrater). Denna tendens förstärks av att konsumtionssamhället gör många människor väldigt primitiva och korttänkta, och deras reaktioner spontana och känslobaserade. Detta är kanske det mest skrämmande, för i sin förlängning leder detta till ett samhälle som frivilligt kommer att avskaffa politiken för att den är för ”jobbig”.
Man bör dock påminna sig att dystopin som genre bygger på överdriften som förutsättning. Det dyker i verkligheten alltid upp motkrafter, antingen inom ett samhälle eller från dess utkanter. Detta innebär i sin tur att våra förutsättningar att motverka utvecklingen, och att leda historien i en bättre och mer mänsklig riktning, på sikt är goda.
Äldre inlägg om dystopier:
Ett par läsvärda dystopier som påminner en del om varandra är även Ira Levins En vacker dag och Ward Kendalls Skymning över Tellus.
Om skribenten: Joakim Andersen
