Samhällen har ofta en tendens till betydande eftersläpning när det gäller hur de ser på sig själva. Detta kan till exempel innebära att när en 50-åring ska försöka sig på en analys av samtiden, så kommer han/hon ofta att utgå från en situation som fanns för flera decennier sedan men som inte längre är aktuell. Till exempel utgår många från den situation som fanns när Sverige var ett homogent samhälle, när de reflekterar kring moderna samhällsfenomen, trots att Sverige inte varit homogent på många år. Detta ligger förmodligen bakom den infantila ”det löser sig nog”-mentalitet som man ofta stöter på när man försöker debattera politiska frågor med sina samtida. För när dessa människor växte upp och bildade sig en världsbild hade saker och ting till synes en förmåga att lösa sig.

Denna eftersläpning märks ofta i samband med frågor om makt och makthavare, där många utgår från den situation som gällde på 1800- och det tidiga 1900-talet. Under den historiska eran var den politiska maktens roll betydande, och de former av totalitarism och indoktrinering och propaganda som då fanns har kommit att bli själva urtyperna för totalitarism för oss än idag. Undermedvetet jämför många TV-tittare nutida diktatorer med Hitler, något den amerikanska propagandamaskinen givetvis utnyttjar sig av (exempelvis genom att retuschera Saddam Husseins mustasch så att den skulle bli mer ”hitlerlik”). Detta beteende osynliggör moderna former av totalitarism, makt och propaganda, och missar att samhället är i ständig förändring.

Konsumtionssamhället som maktfaktor

Detta blir inte minst tydligt när det gäller konsumtionssamhället/Skådespelet, och dess betydande maktutövande. Att det moderna konsumtionssamhället/Skådespelet befinner sig i brytpunkten mellan profitintresse och den lägsta gemensamma nämnaren torde vid det här laget vara uppenbart för de flesta. Vad som kanske är mindre uppenbart är Skådespelets betydelse när det gäller de yngre generationernas uppfostran, och reproduceringen av samhällets värderingar. I många fall har föräldrarna och ”samhället” förlorat dessa roller till Skådespelet, i andra fall självmant gett upp dem. Detta innebär bland annat att västerländska småflickor utsätts för en form av indoktrinering genom TV, reklam och filmer, som bidrar till en tidig sexualisering. De individer som mentalt är kvar på 1800-talet har svårt att inse att detta är en fråga om just indoktrinering, eftersom det till skillnad från på 1930-talet utförs av privata aktörer, eftersom det utförs av vinstintresse snarare än av politiska mål, och eftersom det i det mer diffusa konsumtionssamhället inte går att peka ut en politiker som ansvarig.

Detta tas upp i en Expressenartikel där den amerikanska akademikern Carol Platt Liebaus bok In prude: How the sex-obsessed culture damages girls kort sammanfattas. Den korta artikeln påminner oss om ett av 68-generationens viktigare insikter, nämligen att ”det personliga är politiskt”. Detta innebär bland annat att när ens 12-åriga dotter spenderar sin tid med att stirra i spegeln och har Britney Spears eller Paris Hilton som förebilder, så är detta inte ett isolerat privat problem. Tvärtom är det ett samhälleligt och politiskt problem, eftersom det drabbar miljontals av hennes likar, och eftersom det lätt går att spåra det tillbaka till beslut av politiska och ekonomiska makthavare. Detta innebär också att det bara i grunden kan lösas genom kollektivt, i bred mening politiskt, handlande.

Platt Liebaus tankar om samhällets överdrivna sexualisering bekräftas ironiskt nog genom att artikeln i Expressen är omgiven av både reklam för sexleksaker och ett litet test där man kan testa hur väl man minns diverse kändisars sexskandaler under det gångna året. Den korta recensionen påminner oss i varje fall om att den moderna feminismen i grunden svikit de västerländska flickorna, på samma sätt som den svikit deras föräldrar och deras bröder. Man kan dock misstänka att Platt Liebaus bok inte är det sista vi ser när det gäller kritik av det översexualiserade konsumtionssamhället, och att en motreaktion redan är på väg. Hur denna motreaktion konkret kommer att ta form kan man fråga sig, för de former av motstånd som riktades mot den gamla tidens totalitarism är av naturliga skäl inte effektiva mot den nya, ”mjuka” totalitarismen (som ofta har ett väl så hårt grepp om människors själar som någonsin den gamla totalitarismen). Det finns dock skäl till optimism, för sida vid sida med tendensen till eftersläpning så visar historien också att människor och samhällen kan ha en imponerande förmåga att ta itu med problem när de väl insett dem och gett dem ett namn.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.