I dagarna gick den svenske artisten Thore Skogman bort. Detta uppmärksammas i en liten debattartikel i Expressen betitlad Folkhemmets sista stjärna. Artikeln är delvis en bagatell, men innehåller också en del intressanta insikter. Bland annat sammanfattar författaren, Håkan Lahger, Skogmans bortgång med orden:
… det gamla Sverige dog alldeles nyss. En gråmulen andra advent raderas de sista resterna av ett land och ett folk ut.
Lahger uttrycker sig tillspetsat, men han uttrycker också det många av oss egentligen känner. Det gamla Sverige, Folkhemmet, är dött, och vi lever på sin höjd i dess fortfarande varma kropp. Det återstår fortfarande en hel del svenskar som minns tiden innan det gamla Sverige dog, och för oss framstår det som en annan värld, så främmande att vi ibland undrar om detta Sverige verkligen fanns eller om det bara var en dröm. Det var en tid då man kunde lämna sitt hem och sin bil olåst, en tid då alla följde samma/båda TV-kanaler, när opposition mot systemet normalt innebar att man ”röstade med ryssen”, en tid då man kunde röra sig i det offentliga rummet och vara omgiven av svenskar. Denna tid, Folkhemmets tid, hade sina egna ikoner, sina egna samlande representanter, och Thore Skogman var en av dessa.
Folkhemmets ideologi
Idealet om Folkhemmet gjordes möjligt av Sveriges etniska homogenitet och höga nivå av samhälleliga tillit (mindre homogena stater präglas istället av konflikter mellan etniska grupper, där man ogärna delar med sig av sina resurser till andra grupper). Man kan också spåra det tillbaka till konservativa och nationalistiska ideologer, som Rudolf Kjellén, innan det togs upp av socialdemokratin (detta kan man läsa om både på Wikipedia, på Metapedia och i en artikel i Historisk Tidskrift på sidan 445). Detta gör det till en intressant historisk episod, som för svenskar borde kunna vara lika inspirerande som utländska ideologier och historiska system.
Samtidigt var Folkhemmet den era då grunderna lades för vår tids sönderfallspolitik. Framgång har en tendens att vagga in människor i en orealistisk känsla av trygghet, vilket i sin tur får dem att tro att de ostraffat kan undergräva framgångens orsaker. Detta var vad som skedde med det svenska folkhemmet, som kom att överge de konservativa och inhemska grundtankarna bakom modellen, och istället importera idéer från en amerikansk vänster. Detta ledde bland annat till 68-generationen, som på sikt kom att spela en central roll i kampen för att utplåna den etniska homogeniteten. Senare kom högern att importera idéer från lika amerikanska tänkare.
Folkhemmet och Sveriges långa period av fred innebar också att de mest tveksamma sidorna av den svenska folksjälen fick fritt spelrum, även kulturellt. Lahger skriver om Skogman att:
Han var mannen som göt olja på vågorna, en blågul själ i en blågul kostym. Han fick oss under många år att tro att allting är möjligt och att alla människor är goda. Thore Skogmans budskap var den kristne kommunistens; en önskan om att vi skulle leva i frihet och jämlikhet. Åt var och en efter behov och av var och en efter förmåga.
Personligen skulle jag föredra att benämna denna sida av den svenska folksjälen vid dess rätta namn: naivitet. En specifikt svensk blåögdhet och naivitet som gjorde det möjligt för ganska små grupper av opinionsbildare att ostört föra sin massinvandringspolitik under decennier. När den kombineras med realism är denna svenska förmåga till idealism och altruism ett av vårt folks vackraste drag. Men när den får fritt spelrum är den lika med ett kollektivt självmordsförsök, och dess bärare framstår lätt som ganska infantila, närmast som förvuxna dagisbarn. Var och en kan nog själv komma på fler exempel på den infantilitet som gärna smyger sig in i svenska kulturyttringar i modern tid, annars kan man nämna senmoderna exempel som de omåttligt populära figurerna Markoolio och Doktor Bombay.
Att leva i Interregnum
Så även om man kan känna en viss avund mot tidigare generationer, som fick leva i ett homogent och idylliskt Sverige, så bör man också vara medveten om den andra sidan av myntet. Deras era utvecklades i riktning mot ständigt ökande naivitet och infantilitet, och därför är det gamla Sverige idag dött. Svenskarna finns kvar, men de lever i interregnum, i tidsperioden mellan två epoker. Detta interregnum framstår i jämförelse med det gamla Sverige lätt som ett helvete. Vi har fått lära oss ord för saker som inte ens fanns i vårt land tidigare, till den grad att det är tröttsamt att ens upprepa dem.
Interregnum har dock även andra effekter. En av dessa är att svenskarna tvingas att stifta bekantskap med verkligheten igen, och att göra sig av med de mest naiva övertonerna. Det har historiskt också varit så att vårt folks mer framträdande representanter välkomnat utmaningar, och det gamla Sveriges död är onekligen en utmaning. Och kampen för ett nytt Sveriges födelse ger möjligheter och utmaningar som vårt folk inte haft på många decennier. Traditionalismen ger oss här vissa insikter för framtiden, främst av dessa att det finns ideal som tar sig skiftande former genom historien. Formerna är av mindre intresse, det är deras innehåll som är det viktiga. Man kan då se hur vissa specifikt svenska egenskaper uttryckts gång på gång under vårt folks historia. Det gäller kärleken till naturen, som man kan spåra tillbaka till hedendomen ända till den senmoderna svenskens strävan efter att vistas i skog och mark. Det gäller det nordiska krigaridealet, och kombinationen av självständighet och solidaritet. Det gäller också kvinnans höga ställning, det gäller respekten för djur och föraktet för tomt skryt och alltför yviga gester. Frågan man kan ställa sig i vår tid är då hur dessa egenskaper, och andra, kommer att komma till uttryck i framtiden. För en sådan renässans är både förutsättningen för, och följden av, att svenskarna tar sig igenom interregnum och bygger sig ett nytt Sverige.
Om skribenten: Joakim Andersen
