I dagens SvD beskriver ledarskribenten Per Gudmundsson sina intryck från årets Salemmanifestation. Dessa intryck belyser ett par intressanta fenomen i det senmoderna samhällets ideologi.

För det första jämför Gudmundsson manifestationens och motdemonstrationens deltagare. Det visar sig då att det grövsta angrepp han har att komma med mot manifestationsdeltagarna är att de i hans ögon är så erbarmligt fula. Gudmundsson skriver:

Någon vacker syn blir det ändå inte. Kvällsmörkret förmår inte dölja att det tusental som vill marschera är det vanliga patrasket av fjuniga tonåringar, slashasar, trasraggare och skinnbulor i illa sittande kläder. Så mycket dåligt paketerat kött har inte setts sedan Uppdrag Granskning i onsdags.

I ärlighetens namn är detta ett uttryck för det offentliga samtalets förfall. I normala fall angriper vi inte våra motståndare för deras utseende (jodå, jag är väl medveten om att det finns tonåringar som gör det på Nordisk.nu, delvis som en reaktion på ett samhälle där det är det enda möjliga forumet att göra sin röst hörd som de har, men jag hade hoppats att en ledarskribent skulle hålla sig för god för det). Personligen tycker jag mig också ana ett mindre klädsamt inslag av klassförakt i Gudmundssons ordval, och det är möjligt att hans grundtanke är att de klasser och landsändar som ger upphov till bland annat raggare ska ha den goda smaken att låta det offentliga samtalet skötas av Gudmundsson själv och hans likar. Uttrycket ”illa sittande kläder” antyder i varje fall ett sådant klassförakt, och det blir än tydligare om man påminner sig att detta inte är Gudmundsson första ledare där han ger uttryck för liknande människosyn (den förra gällde deltagarna i Folkets marsch, och har bloggats om här: Med hatet som drivkraft).

För det visar sig snabbt att Gudmundssons kritik av manifestationsdeltagarna begränsar sig till att de är fula, och att han utgår från att de alla är ”nazister”. När han ska beskriva motdemonstranterna, där vissa grupper ägnade sig åt vandalisering och liknande, nedlåter han sig nämligen inte till någon beskrivning av deras illa sittande kläder. Deras människovärde ifrågasätter alltså inte Gudmundsson, utan här nöjer han sig med att kritisera deras handlingar.

Oroande är också Gudmundssons avslutande ord i ledaren, där han skriver följande:

En representant från kommunen gör ideliga uttalanden i telefon. Brandincidenterna visar att säkerheten inte kan garanteras, menar han.

Han har all rätt att vara orolig. Det var invånarna i Salem och Rönninge som i går betalade priset för våra okränkbara demokratiska rättigheter.

Den logiska reaktionen hade varit att resonera på följande vis: ”Grupp A genomför varje år en lugn och fredlig demonstration. Grupp B försöker varje år att störa denna demonstration, med stora samhällskostnader som följd. Vi måste därför förhindra grupp B från detta beteende.”

Den slutsats man tycker sig kunna ana utifrån Gudmundssons resonemang är istället följande: ”Vi måste därför förbjuda grupp A att demonstrera”…

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.