En utbredd syn på vår tid är att den karaktäriseras av ökad etnisk och kulturell mångfald, ökad demokrati, och ökad marknadsekonomi, och att detta är en mycket positiv utveckling. Den liberala framstegstron och historieoptimismen är alltså inte helt död.
Denna framstegstro utmanar dock den kines-amerikanska professorskan Amy Chua i boken World on Fire: How Exporting Free Market Democracy Breeds Ethnic Hatred and Global Instability. Chuas tes är att kombinationen av etnisk mångfald, marknadsekonomi och demokrati tvärtom är en dödlig häxbrygd som lett till blodiga inbördeskrig och massakrer i land efter land. Detta tas upp i den sammanfattande recensionen A World on the Edge.
Chua noterar att olika etniska grupper tenderar att lyckas väldigt olika i en marknadsekonomi. Vad detta beror på går hon inte närmare in på, men hon noterar att kineser i Filippinerna utgör 1% av befolkningen men kontrollerar 60% av ekonomin, i Indonesien är de 3% och kontrollerar 70%. På samma vis är vita en liten men ekonomiskt mäktig etnisk grupp i Sydafrika, libaneser i Västafrika, judar i det forna Sovjet, och så vidare. Chua kallar dessa grupper för marknadsdominanta minoriteter. Den amerikanske evolutionäre psykologen Kevin MacDonald har studerat snarlika fenomen (även om han nyttjar termen diaspora peoples), och kompletterar Chuas analys med en del förklaringar till varför vissa minoriteter lyckas så väl.
Sådana marknadsdominanta minoriteter ses ofta som främmande och hjärtlösa utsugare av den fattiga majoritetsbefolkningen (och har man någon insikt i människans natur, summerad i talesättet ”makt korrumperar”, så inser man att de ofta också är just hjärtlösa och utsugare. Deras empati och solidaritet gäller i första hand andra kineser, inte fattiga filippiner).
Denna vrede kommer i en demokrati att kanaliseras av politiker som vädjar till majoritetens gemensamma intressen. Chua påpekar dock att det inte alltid är majoriteten som går segrande ur denna konflikt, en vanlig ”lösning” är att demokratin avskaffas så att minoritetens ekonomiska intressen kan bevaras. Hon nämner som exempel flera diktatorer som ingick nära allianser med marknadsdominanta minoriteter, såsom Marcos i Filippinerna, arap Moi i Kenya och Siaka Stevens i Sierra Leone. Allt oftare urartar också den etniska rivaliteten i blodbad, där den marknadsdominanta minoriteten jagas på gatorna.
Chua föreslår att de rika grupperna frivilligt ska ta bättre hand om de fattiga så att de ska bli nöjdare och lugnare, men hur realistiskt detta är kan var och en kanske fråga sig själv.
Sverige i Chuas modell
Hur skulle man då kunna se på Sverige med hjälp av Chuas modell? Det är uppenbart att den historiska invandringen till Sverige lett till närvaron av en del marknadsdominanta minoriteter i vårt land, mest kända är kanske judarna men på sikt torde även grupper som syrianer, kineser och libaneser utmärka sig som ekonomiska potentater på lokal, och senare nationell, nivå. Hur de etniska svenskarna på sikt kommer att se på detta, när nyhetens behag släppt och de insett att massinvandringens effekter var tänkta att vara för evigt, kan man bara gissa om.
Mer intressant är då de etniska svenskarnas situation, som påminner en del om den som Chua beskriver när det gäller amerikanerna. Vi etniska svenskar ses inte sällan som en ”marknadsdominant majoritet”, som rika, priviligierade, diskriminerande och rasistiska. På lokal nivå kan detta i många fall visa sig dödligt för oss, och Chuas analysmodell bidrar därför till en bättre förståelse av vår samtid (kravallerna i Frankrike kan delvis förklaras med liknande begrepp). Det är i varje fall en modell som utgår från hur människor i grupp fungerar i verkligheten, och ett starkt argument mot att förvandla sitt land till ett ”mångkulturellt samhälle” om man har möjlighet att låta bli.
Ett äldre inlägg på samma tema: De lyckliga förtryckta
Om skribenten: Joakim Andersen
