Ett av webblogg Oskoreis mål är att omtolka och rekonstruera vänstern, och med detta avses ett projekt där vänsterns historiska och nutida representanter tas upp ur nya och oväntade perspektiv. Som led i detta har William Morris och Immanuel Wallerstein tagits upp, likväl som Marx’ och Proudhons rasism, Paul Piccones och Christopher Laschs kritik mot den moderna vänstern, situationisternas analys av Skådespelet, de Svarta Pantrarnas etniskt medvetna antikapitalism, och Krapotkins positiva intresse för germaner och andra historiska folk.
Grundtankarna har hela tiden varit följande:
– att forna tiders dikotomi mellan ”höger” och ”vänster” är föråldrad
– att vänsterns fixering vid ”antifascism” spelar den verkliga makten i händerna
– att en modern vänster måste inse att nedmonterandet av historiska och organiska gemenskaper innebär kapitalismens invasion av människors livsvärld, personligheter och känsla av mening och sammanhang (och alltså inte alls är något ”progressivt”)
– att den grundläggande politiska enheten även i en socialistisk värld måste vara fria folk
– att vår tids vänster lider av etnomasochism, förakt för vita arbetare, och liknande patologiska fixa idéer som är något historiskt nytt och i princip inte förekom tidigare
– att denna etnomasochism förhindrar vänstern från att identifiera värdefulla och inspirerande sidor av svensk kultur och historia
Om detta ska kunna sammanfattas i en enda fråga skulle det vara följande: ”måste man vilja sitt eget folks död för att få kalla sig vänster idag?”.
Detta projekt innebär att historiska vänstermän tas upp med jämna mellanrum, och särskilt att oväntade sidor hos dem belyses (framtida inlägg kommer till exempel att ta upp post-marxisten Wallersteins framtidsanalys, och individualanarkisten Max Stirners kopplingar till Ernst Jünger). Detta då vänstern idag mer påminner om en religiös, dogmatisk och skadlig sekt än en systemkritisk rörelse. En oväntad vänsterman som idag kommer att tas upp är den italienska konstnären och kommunisten Pier Paolo Pasolini (1922-1975). Pasolini är idag främst känd för sin sexuella läggning, och för den ganska vidriga filmen Saló (Skådespelet har alltså lyckats reducera en potentiellt värdefull samtidskritiker till bögeri och äcklig film). Tesen som dagens inlägg kommer att utgå från är dock att han mot slutet av sitt liv började genomskåda det senmoderna samhället och att det är troligt att han likt sin vän Oriana Fallaci hade blivit ”reaktionär” om han fått leva längre än han gjorde. Inlägget utgår från Pasoliniantologin Skrifter i fel tid. Delvis är den fylld av klassiska vänsterbegrepp, Pasolini upprepar bland annat ordet ”fascism” till leda, och långa stycken är klart föråldrade. Men intressant är den ärliga uppriktighet med vilken han ställer och söker svar på de nya frågor som dyker upp i en ny verklighet där den gamla marxismens analys inte längre räcker till.
Konsumismen
Pasolini insåg att det italienska samhället ändrades i grunden under hans egen livstid. Detta skyllde han på två faktorer; infrastrukturens utbredning och medias spridande av nya förebilder och livsmodeller. Dessa ledde till det han kallar ”eldflugornas försvinnande”, alltså de traditionella lokala klasskulturernas undergång. Tidigare hade de fattiga bönderna på landsbygden haft en egen kultur, liksom de allra fattigaste i slummen (Pasolini kallar dessa underproletariatet). Men med media, reklam och konsumtionssamhälle försvann dessa lokala kulturer, och de tog istället till sig borgarklassens ideal, mål och livssyn. För många av dem var det inte realistiskt att egentligen kunna leva borgarklassens liv, på grund av brist på pengar, och dessa blev då kriminella istället (förmodligen kan man förklara en del av ungdomsbrottsligheten även i dagens Sverige på detta vis, som en reaktion på de många livsmodeller vi hela tiden överöses med). Detta innebar också att de förlorade den stolthet och lycka de tidigare haft, och gick från att vara till exempel en bagardräng till att bara vara ”fattiga” eller ”obildade”, eller ”ha omoderna kläder” (detta då de kom att se sig själva med borgarklassens ögon, istället för med sin egen kulturs).
Pasolini kallar detta nya för konsumismen, likheterna med de samtida situationisternas analys är uppenbara (fast de kallade det hela för Skådespelet istället). Fast Pasolinis verksamhet som filmskapare gjorde att han hade en något annan infallsvinkel, och han använde semiologin för att förklara konsumismen. Semiologi är läran om tecken och symboler, och Pasolini kunde se även filmer och TV-program som budskap med sådana symboler och tecken. Det talade och skrivna språket är uppenbart en serie budskap/tecken, men även kroppspråket, gesterna, klädseln kan ses som budskap, och man kan utläsa ett flertal budskap också ur ett tillsynes ”neutralt” TV-program som Idol.
För Pasolini är konsumismens samhälle interklassiskt, med vilket han avser att det är klasslöst. Det är också transnationellt/globalt. Genom TV och film har borgarklassens värderingar och modeller spridits över hela samhället, och världen, och alla har blivit småborgare i själ och hjärta. Detta innebär en katastrof för möjligheten till revolutionär praktik, eftersom en ”kommunistisk” småborgare enligt Pasolini beter sig helt annorlunda än en kommunistisk arbetare. På samma vis menar han att de nyfascister som fanns under 1960-talet var en helt annan människotyp än de som fanns på 1940-talet. De var söner av konsumismen, de också.
Forna tiders radikala frågor kom i konsumismen att helt ändra sin innebörd, och Pasolini menar till exempel att kampen för laglig skilsmässa var ett exempel på detta. I det gamla samhället var detta en radikal fråga som hade med människans frihet att göra, men i konsumismens samhälle var det bara en fråga om att underlätta för småborgerliga hedonister och livsnjutare (alltså snarare ett sätt att än hårdare göra dem till konsumismens slavar).
Kampen för yttrandefrihet och sexuell frigörelse har brutalt förintats av konsumtionssamhällets krav om en vidare (men falskare) tolerans
Man kan fråga sig hur Pasolini sett på dagens Pride-parader exempelvis, om inte som just ett sådant fall av hedonism och falsk tolerans. På samma vis kom han att angripa den fria aborten, som han såg som mord på de ofödda av hedonistiska skäl. Så när de italienska kommunisterna såg det som segrar att de lyckats få igenom skilsmässor och aborter, så såg Pasolini det snarare som ett tecken på Italiens antropologiska kris. För makthavarna var inte längre Kyrkan och Kristdemokraterna, den verkliga makten låg istället bakom konsumismen. Men kommunisterna insåg inte detta, och förde därför en pseudo-kamp mot kyrkans värderingar. En kamp som enbart gynnade konsumismen. Även här kan man dra paralleller till dagens vänster, som för liknande pseudo-kamp mot allt från kristendom till kärnfamilj.
Detta är själva kärnan i Pasolinis insikter, alltså att det senmoderna samhällets ”tolerans” alls inte är någon tolerans, och att dess ”frihet” är en frihet till slaveri under konsumismen. Man kan jämföra med hur nordstaternas kapitalister ”befriade” sydstatsslavarna, så att de skulle kunna bli lönarbetare. På samma sätt var konsumismens herrar tvungna att ”befria” folk från kyrka och familj, så att de skulle kunna bli duktiga konsumenter.
Pasolini kallar konsumismen för en ”ny fascism”, och med detta tycks han mena att den är likriktande. Han skriver:
… denna Makt har dessutom skapat en kulturell homologisering i Italien: det är alltså tal om en repressiv homologisering, som bygger på införandet av den vulgära njutningsläran och ”le joie de vivre”.
Hur fungerar då denna repressiva homologisering? Pasolini har här nytta av sin semiologi, och det tränade öga hans filmskapande gett honom:
… det finns en del anledningar till att påstå att en nations kultur (exempelvis den italienska) särskilt uttrycks genom beteendets språk (åtbördsspråket), genom det fysiska språket samt i viss mån genom det helt konvensionaliserade och urvattande verbala språket.
TV:s ideologiska bombardemang är aldrig explicit: det finns i tingen, det finns hela tiden implicit. Men aldrig har en ”livsmodell” fått en så effektiv propaganda som just genom TV. Den mans- eller kvinnotyp som har en betydelse, som är modern, som man bör efterlikna eller kopiera, den beskrivs inte och den besjungs inte: den representeras! Televisionens språk är av naturen det fysisk-mimiska språket, beteendets språk. Och detta imiteras sedan i full utsträckning i verklighetens fysisk-mimiska språk, i beteendets språk. Hjältarna från TV-propagandan – ungdomar på motorcyklar, tjejerna på kylskåpen – utstakar gränserna för verklighetens hjältar. De blir likadana.
Vad Pasolini menar är att vi genom TV får en massa bilder av människor som gör olika saker, och dessa beteenden blir omedvetet våra förebilder. Effekten av sådan propaganda är större än av ”vanlig” propaganda, för det är ingen som säger till en 12-åring att ”nu ska du försöka leva som Britney Spears” eller till en 10-årig svensk kille att ”nu vill vi att du ska klä dig som en liten afro-amerikan (annars jävlar)”. Om så vore fallet hade det kommit en reaktion, förmodligen en trotsig sådan. Istället överöses de med bilder, och valet blir deras ”eget”. Detta är vad som enligt Pasolini gör konsumismen så effektiv. Det innebär också en antropologisk kris, vilket betyder att det är en helt ny människotyp vi ser idag. Den människa som vuxit upp med konsumismen fungerar på ett nytt sätt, och Pasolini påminner i sin förtvivlan över denna nya ovärdiga massmänniska, dessa förnöjda slavar, närmast om Nietzsches beskrivning av ”the last men”.
Den Nya Makten
Pasolini menade att det fanns en Ny Makt bakom konsumismen, men han lyckades inte identifiera den. Han skriver:
… därför att jag inte vet vad denna Makt består av och vem som representerar den. Jag vet bara att den finns. Jag ser den inte längre i Vatikanen eller i miltärapparaten eller bland de kristdemokratiska makthavarna. Jag ser den inte heller bland storindustrins pampar, därför att industrin inte längre består av ett visst antal industrifolk: för mig framstår den i alla fall som en totalitet (industrialiseringen i sin helhet) och dessutom som en ickeitaliensk totalitet (transnationell).
Han påpekar att denna Nya Makt har vissa egenskaper, såsom förkastandet av kyrkan, och dess försök att omforma bönder och underproletariat till småborgare. Men han lyckas inte identifiera dess medlemmar.
Denna känsla av förvirring inför den nya världen har de flesta av oss någon gång delat med Pasolini, denna känsla av att makten är ansiktslös och anonym. Tidigare kunde man peka på påvar och kungar och säga ”där är Makten”, men i vår situation är det betydligt svårare att peka ut personer som makthavare på det sättet (även om det är frestande att försöka, vilket inte sällan leder till konspirationsteorier av olika slag). Detta beror dels på att vi har att göra med ett System, där individer är utbytbara, dels på att vi har att göra med en Ny Klass (vars ideologi och praktik mycket riktigt är både transnationell, antikyrklig och hedonistisk). Vår tids ”radikala” vänster springer i nio fall av tio denna Nya Makts ärenden, varför Pasolinis analys skulle kunna fylla en viktig funktion som begynnelse av en kritik av den.
Lokala klasskulturer
Pasolinis klassmedvetande fick honom att, mer eller mindre allvarligt, ta polisens parti mot de vänstersinnade studenternas kravaller. Detta då han insåg att dessa poliser var söner av fattiga italienare, medan studenterna var söner av priviligierade borgare som genom dessa kravaller mest utnyttjade polisen av narcissistiska skäl, för att kunna ”göra uppror”, ”vara radikala”, och liknande beteenden de sett på tv från USA. Kort sagt egoistiska posörer som imiterade häftiga och ”rebelliska” poser från det stora landet i väst (Christopher Lasch har beskrivit detta fenomen som en sorts gatuteater, där man först och främst just dramatiserar sin egen person). Överhuvudtaget var han dock skeptisk till ”dagens ungdom”, eftersom den bildade sina livsmodeller under så stark påverkan av konsumismen. Han uttryckte sig bland annat tämligen reaktionärt om den:
Ungdomen idag är antingen elaka eller desperata, fula eller utslagna.
Han hyste alltså en tydlig kärlek till de klasskulturer som organiskt vuxit fram i Italien, främst böndernas och underproletariatets. En lite kuriös paradox är att han inte var särskilt negativ till katolicismen på lokal nivå, när den band samman dessa kulturer, utan bara när den skulle ”förverkligas” på politisk nivå.
Pasolinis kärlek till dessa lokala kulturer, och till Italiens allra fattigaste, ledde honom till en position där han försvarade dem mot den likriktande Nya Makten ur en närmast identitär ståndpunkt (intressant är att han också lärde sig det regionala språket friulianska, och skrev på det). Vi kan knappast kalla honom identitär, eftersom han fortfarande var fast i en marxistisk terminologi när han gick bort, men vi kan misstänka att det är en möjlig väg som han kunnat utvecklas om han fortsatt vara sann mot sin vision.
Det finns många intressanta infallsvinklar man kunde gått in på, såsom Pasolinis tankar om ”maktens anarkism”, hans konstteorier och hans semiologi, men av utrymmesskäl får man sluta någonstans. Värt att notera är dock att Pasolini generellt rör sig på ett ganska tungt teoretiskt plan, så även om antologin innehåller viktig kritik av konsumtionssamhället så bör man ha en viss vana av sådant språk för att ha utbyte av den.
Pasolini har inte heller särskilt många förslag till hur man ska kunna bekämpa konsumismen, det närmaste man kommer en strategi är väl kanske att han ser det italienska kommunistpartiet som ett ”samhälle i samhället”. Men han tycks pessimistisk även vad gäller det, då dess ledare inte insett faran med konsumismen. I vår tid torde dock alternativen vara att antingen skapa ett eget alternativt samhälle/subkultur, eller att genom subversion och kulturkamp sprida våra egna livsmodeller genom konsumtionssamhället (det är dock osäkert om det senare är möjligt, även om framgångarna för en film som Lord of the Rings antyder att det inte är helt uteslutet).
Om skribenten: Joakim Andersen
