Igår recenserades professor Jean Haudrys ypperliga introduktion till indo-europeana, nämligen boken The Indo-Europeans. Ett intressant område som då inte togs upp var de tidiga indo-européernas syn på kropp och själ.

Professor Haudry skriver att de tidiga indo-européerna hade grundläggande anatomiska kunskaper, men saknade insikt i de inre organens fysiska funktioner. De utvecklade däremot inte sällan intressanta teorier om sådant som de olika kroppsvätskornas funktion (talesättet ”the blood is the life”, som de flesta av oss känner igen från mer eller mindre kvalitativa vampyrfilmer är ett spår av den världsbilden), och liknande traditionella ”små vetenskaper”. Detta tas delvis upp i Bruce Lincolns bok Death, War, and Sacrifice, men är inte av centralt intresse för dagens inlägg.

Själen som gudarnas slagfält
Haudry beskriver den indo-europeiska synen på själen som pluralistisk. Detta framstår som en helgjuten och verklighetsnära inställning, då det torde vara tydligt att vi drivs av ett flertal olika instinkter, impulser och aspekter. Ibland kunde denna pluralistiska och substantiella världsbild gå så långt att man såg individen som gudarnas marionett. Ena stunden drabbades man av häftig vrede, vilket kunde beskrivas som att någon krigsgud besatte en, nästa stund kunde man bli ”besatt” av kärleksgudar, och därnäst drabbas av någon annan känsla/gud. Professor Haudry citerar Homeros, om gudarna:

Everything belongs to them; knowledge, will, feeling.

I en sådan världsbild personifieras snart sagt varje mänsklig känsla av en guddom (även växter och droger kunde ses som gudar eller demoner, och ruset som en form av ”besatthet”). Tolkar man det bokstavligt framstår det givetvis som rätt löjeväckande, men med en mer balanserad och rättvis tolkning är det en riktigt insiktsfull syn på mänsklig psykologi. Är man intresserad av den nya franska filosofin, och främst då nietzscheanen Deleuze, kan man här också finna likheter mellan den äldsta indo-europeiska psykologin och den nyaste senmoderna avantgardefilosofin, vilket kanske inte är så förvånande då indo-européerna levde i en värld före den moderna världens syn på individen som subjekt, och den franska filosofin försöker kritisera just detta individuella subjekt (dessa likheter sträcker sig förövrigt längre än så, och man kan nämna att enligt Haudry var indo-européernas världsbild djupt politisk, och heller inte dualistisk i ordets moderna mening. Särskilt egalitär kan man heller inte kalla den).

Pluralistisk själasyn
Professor Haudry beskriver också hur individen ansågs ha flera olika ”själar”. Detta kom att utvecklas vidare in i historisk tid, i norröna källor kan man till exempel urskilja de tre begreppen fylgja, hamr och hugr. Haudry urskiljer här bland annat en själ kopplad till andedräkten, en kopplad till livskraften sedd som en vätska, och en till den inre elden. Återigen kan man välja att tolka detta så bokstavligt att det blir löjeväckande, men man kan också se det som ett sätt att uttrycka psykologiska fakta med ett tämligen poetiskt språk. Man kan också jämföra den indo-europeiska ståndpunkten i denna fråga med traditionalister som Evola, och då hitta stora likheter.

Haudry tar också upp några övernaturliga teman kopplade till själasynen, såsom att de tidiga indo-européerna ansåg sig kunna skifta hamn och lämna kroppen om de hade ovanligt stora själsliga kvaliteter. Han påpekar dock även att indo-européerna inte i första hand var världsfrånvända grubblare, utan att de också var ett expansivt folk som värdesatte de kvaliteter hos individen som på sikt kom att innebära att de erövrade en halv värld. Oavsett om man ser det som historisk kuriosa eller använder det för att ge ytterligare struktur åt en personlig hedendom, så är i varje fall Haudrys beskrivning av våra förfäders syn på sig själva av intresse och värde.

Äldre inlägg som tar upp liknande ämnen:

Lecouteux och europeisk häxtro

Lyssa

Julius Evola/Elements of Racial Education

Deleuzes Nietzsche

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.