Idag är det den internationella barndagen, en dag som instiftats för att fokusera på barnens behov och rättigheter. Detta härstammar ursprungligen från Förenta Nationerna, och är man konspiratoriskt lagd kan man naturligtvis misstänka att det hela är ett led i en medveten plan att införa en världsregering genom barnkonventioner. Men vara hur det vill med den saken, det hela innebär också en ursäkt för att blogga om det svenska samhällets svek mot sina barn.
För Sverige är inte det land det varit. Klassklyftorna växer igen, och detta drabbar alltid i första hand barnen. De barn som tvingas se hur mamma eller pappa går arbetslös, och hur mamma eller pappa gradvis går ner sig i självförakt och alkoholism. De barn som inte har nya kläder i skolan, eller som inte får följa med på skolutflykter för att deras familj inte har råd. Dessa klassklyftor kommer inte att minska under den närmaste framtiden, tvärtom, och det är inte särskilt troligt att de påverkas nämnvärt heller om vi skulle byta regering. Det är genom sina effekter på det uppväxande släktet som klassamhället är som mest oacceptabelt, och behovet av en fungerande folkgemenskap blir som mest tydligt. Men det finns inga tecken på att våra makthavare har några som helst planer på att lägga mer resurser på goda uppväxtvillkor för våra barn, i varje fall inte om detta skulle kräva att man lade mindre pengar på massorna av ”nya svenskar” eller överklassen (i form av högre löner för politikerna och lägre skatter för de allra rikaste). Detta kommer att innebära att vi får se ett antal mycket arga generationer framöver, när de unga inser vilket svek de utsatts för. Frågan är dock om de kommer att kunna rikta den vreden rätt, då de också kommer att ha varit utsatta för konsumtionssamhällets hjärntvätt.
Samtidigt riktar konsumtionssamhället in sig på de yngsta generationerna med ett alltmer hänsynslöst profitintresse, som idag heller inte motverkas av politiker eller folkrörelser. Tidigare sades det att ”den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden”, och då menade man att den som skrev historieböckerna kunde styra hur människor tänkte. Idag är det mer troligt att det är den som styr TV som avgör hur morgondagens människor kommer att tänka, och slår man på en TV idag är det inga ljusa framtidsvisioner som man drabbas av. Tvärtom är det reklam riktad till de allra minsta, sångtexter som man trodde att man bara skulle kunna hitta i en mentalsjuk människas dagbok, och mycket annat. De unga har berövats rätten till sin egen kultur, och får inte lära sig något om vårt folks stora ögonblick och de värderingar som låg bakom dessa. Inte heller erkänner man deras rätt till identitet, en naturlig etnisk identitet som bålverk mot allt från självhat och vilsenhet till identitetssökande och självdestruktiva beteenden. Istället har konsumtionssamhället och Skådespelet steg för steg lett till en underminering av alla högre stående värderingar, och även nödvändiga tabun, som vårt samhälle en gång hade. Detta drabbar återigen de yngsta hårdast, då det är just nu som deras ideal och världsbild formas.
Det största sveket mot våra unga är dock att de blir den generation som förlorar rätten till sitt eget land. De flesta av oss som idag är vuxna minns en tid då vi var i förkrossande majoritet i vårt land, vilket förövrigt är det tillstånd som varit det naturliga här under ett antal tusen år. Vi minns också en tid då man kunde lämna cykeln olåst, och då man inte behövde oroa sig för vare sig ”bötning” eller gruppvåldtäkter. Inte heller var det så att den näst största anledningen till att de unga inte lekte utomhus var rädslan för hotfulla gäng (den största anledningen är datorer och TV-spel). När ett folk förlorar rätten till sitt land är det aldrig en skonsam process, och den drabbar unga, vuxna och gamla i deras vardag. Att deras vardag blir mer otrygg i ett mångetniskt samhälle är så självklart att det är häpnadsväckande att det finns individer som inte inser det. Det sägs att ”det personliga är politiskt”, men fortfarande finns det individer som inte inser att bakom sådana personliga ”olyckor” som en gruppvåldtäkt eller ett ungdomsrån, så finns det politiska beslut.
Tar man sig tid att tänka på barnens framtid, är det alltså lätt hänt att det får revolutionära effekter, och att ens världsbild påverkas av det. Var och en kan själv göra upp en lista med exempel på sveket mot våra barn, och en lista med exempel på den politik som krävs för att göra deras framtid bättre.
Om skribenten: Joakim Andersen
