I mångas ögon är Europa idag rikare och starkare än någonsin. Den Nya Högern delar dock inte denna bedömning, utan påpekar att Europa snarare är svagare och mer hotat än någonsin tidigare. Biologiskt är de europeiska folkens själva existens hotad av en massiv kolonisering av främmande folk, kulturellt utsätts de för amerikansk kulturkolonialism, och deras samhällens värderingar och solidaritet faller sönder för varje dag som går. Att BNP stiger med ett visst antal procent ett visst år är alltså ett väldigt ytligt, och kortsiktigt, glädjeämne i jämförelse med dessa långsiktiga, negativa tendenser. Efter många decenniers ockupation av främmande makter har européerna helt enkelt förlorat viljan att leva, viljan att föra sin unika Högkultur vidare.
För att råda bot på denna situation ställer den Nya Högern sin egen vision av ett Europeiskt Imperium som alternativ mot dagens materialistiska och kortsiktiga ”ideal”, ”ideal” som inte längre förmår entusiasmera någon utöver den fanatiske småborgerlige anti-islamisten, undermänniskan som lever för att konsumera, eller den rabiata ”anti-rasisten”. Den Nya Högern vill kort sagt nå, och inspirera, en elit.
Bortom nationalstaten
Den Nya Högern menar att i dagens globaliserade värld är nationalstaten i många situationer för liten för att kunna hantera olika utmaningar och problem, och i andra situationer är den för stor och klumpig. Ska man kunna utmana USA:s världshegemoni krävs det till exempel ett kontinentalt samarbete, och ska man kunna säkerställa överlevnaden för det unika Älvdalenmålet så krävs det istället aktivt arbete på lokal nivå. Men det är inte bara rent taktiska skäl som gör att den Nya Högern är skeptisk till nationalstatens ideologi, utan det finns även djupare insikter bakom. Den moderna nationalstaten har nämligen starka inslag av egalitärt tänkande som grund, och som resultat.
Man påpekar då att den moderna nationalstatens suveränitetsprincip, som den formulerades av Jean Bodin på 1500-talet, innebar ett markant brott med den tidigare synen på suveränitet och auktoritet. Tidigare hade ”staten” bestått av ett antal olika stånd, lokalsamhällen, gillen, kloster och liknande, med delvis olika lagar och rättigheter, och olika feodala relationer till varandra. Det fanns alltså många korporativa organ mellan de styrande och de styrda. Bodin förde istället fram en syn på suveränitet som odelbar, alltså med en kung överst, och under honom en massa av undersåtar. Bodin gav här ideologisk legitimitet åt en utveckling som redan ägde rum i många europeiska länder, med vår egen Gustav Vasa som känt exempel (Vasa underkuvade ju både kyrkan, olika upproriska landsändar, unionsanhängare et cetera). I många europeiska länder kämpade bönder, hantverkare, riddare, präster, med flera till döden för att försvara sina urgamla rättigheter, men i de flesta misslyckades de (och en allians av storköpman och kungar tog istället över. Även om också kungarna på sikt skulle få se sin position utmanas). Bodins syn på suveränitet drogs sedan till sina logiska slutsatser i samband med Franska revolutionen, där kungen förlorade sin roll som ”bärare” av statens suveränitet, och denna istället övergick till ”folket”. Detta var dock inte längre ett ”folk” av verkliga personer, medlemmar i en unik, organisk kultur och unika, historiska gemenskaper, utan ett folk av abstrakta ”individer”. O’Meara sammanfattar denna utveckling:
The citizen, as a consequence, was transformed into a rights-bearing abstraction, the nation into a homogenous territory, shorn of its various particularisms, and the nation-state into a contractual association of uniform citizens subject to a single law, a single market, and a single form of national identity.
Detta innebär att den Nya Högern och de identitära rörelser som inspireras av den, lyfter fram den lokala identiteten och lokala traditioner mycket tydligt. I Frankrike samlas identitärer från olika delar av landet på gemensamma demonstrationer inte sällan under den egna hembygdens fanor, där tanken tycks vara ”elsassare, bretoner, parisare, tillsammans för Franrike och Europa”. Några konflikter uppstår alltså inte, och då många människor har lättare att identifiera sig med sin hembygd än med sin nationalstat, så framstår det som en lyckad strategi. Detta är också en utveckling man kan se en försiktig början på i Sverige, där nationalister i olika delar av landet inte sällan kombinerar en stark nationell identitet med en stark lokalpatriotism.
Att den moderna erans abstrakta och oorganiska syn på nationen på sikt skulle leda till dagens situation, där var och en med ett svenskt pass ses som ”svensk”, var egentligen bara logiskt. Den Nya Högern menar också att denna abstrakta syn på ”folket” bar fröna till jämlikhetsideologin, då det leder till en homogen ”gemenskap” där alla är undersåtar till centralmakten, och där alla är lika mycket undersåtar och ”makthavare” (i form av väljare). Detta innebar att många tidiga konservativa och reaktionärer var motståndare till den moderna nationalstaten, som de såg som ett barn av den rationella modernismen, som förtryckande och homogeniserande centralmakt, och som en form av pöbelns makt. Denna kritiska syn på nationalstaten kom dock ofta att tonas ner, dels då man insåg hur utopiskt det var att återskapa det feodala samhället, och dels då man själva var tvungna att använda sig av nationalstaten och nationalismen för att bemöta än farligare tendenser (såsom kommunismen).
Nationalstaten sågs dock inte med enbart positiva ögon vare sig av traditionalister eller konservativa, utan det var i brist på bättre man ställde sig bakom den. Den utplånade unika, lokala kulturer och gemenskaper, och den ledde inte sällan till krig mellan brödrafolk, krig som kunnat undvikas om man insett att man ytterst tillhörde samma kultursfär och samma ödesgemenskap. I mer extrema fall använde européer sig av icke-européer mot varandra, och Franco kunde släppa lös nordafrikanska trupper över upproriska katalaner, medan Frankrikes användande av afrikanska trupper i ockupationen av Tyskland bidrog till det tyska ursinnet efter Versailles. Denna tendens att se nationalstatens ”gemenskap” som överordnad brödrafolkens gemenskap är idag regel i de politiskt korrekta nationerna.
Samtidigt bör det betonas att den Nya Högern inte är fientliga till nationalstaten som sådan. Det finns många situationer där den nationella nivån är den rätta för att lösa olika problem, och i många länder är den nationella identiteten också mycket stark. Vad den Nya Högern dock gör oss medvetna om är att det är inte en fråga om antingen-eller, man måste inte välja antingen en ”vit”, arisk, europeisk, nordisk, svensk, eller västgötsk identitet, utan de kan utgöra en syntes. Västergötland är en organisk del av Sverige, som i sin tur är en organisk del av Norden, och så vidare. Att svenskar, basker, ulsterskottar, rätoromaner, tyskar, polacker, sorber, valloner och greker är brödrafolk innebär heller inte att vi måste acceptera en maximal sydeuropeisk invandring, kanske bör tilläggas.
Det federativa idealet
Den Nya Högern är alltså motståndare till Bodins ideal, då det innebär homogenisering och död för de unika gemenskaper som inte ryms inom nationalstaten. Istället för de fram Johannes Althusius som förebild, som under tidigt 1600-tal istället stod för en federativ ordning. Althusius såg staten som en federation av olika gemenskaper, som gillen, lokalsamhällen, och så vidare. Individen ingick exempelvis i ett lokalt gille, eller en by. Denna representerades sedan på en högre nivå (exempelvis i ett regionalt gille, eller i ett härad), som i sin tur representerades på än högre nivå (till exempel i en riksdag). Althusius’ ideal påminner som synes starkt om det korporativa idealet, och man kan rentav hävda att korporatismen som Nysvenska Rörelsen utvecklat den är en uppdatering av det federativa idealet till en ny historisk situation. O’Meara skriver:
For within Althusius’ encompassing vision, people and community are sustained in their sovereignty and particularity, just as laws, languages, and institutions are allowed to differ from one community, region, or nation to another, whenever they comply with th politica’s more embracing forms of unity. In contrast to the centralized nation-state, with its uniform mass of rights-bearing individuals, and the EU, with its centripetal market, Althusius’ polity organizes the state as a community of distinct communities, with multilevel networks of power, authority, and cooperation.
En vanlig kommentar till Althusius’ och den Nya Högerns vision, är att den skulle möjliggöra för diverse icke-europeiska folk att vara del av en sådan federativ gemenskap. Mot detta talar historiska erfarenheter, då det krävs en grundläggande gemenskap av värderingar och historia för att den nödvändiga lojaliteten ska finnas. Historiskt förekom det att muslimska imperier inordnade kristna folk i sina riken, inte sällan med viss lokal autonomi, men de fick ändå dras med återkommande uppror, och till sist fördrevs de. De sågs helt enkelt som främmande, både kulturellt och religiöst, och på samma vis kommer en europeisk överhet att ses av sina eventuella undersåtar i allt från Rosengård till Paris’ banlieus. Den Nya Högerns vision av ett Imperium Europa innehåller därför inte sådana mångkulturella inslag, utan de ser Europa som en historisk gemenskap med förutsättningar för att bilda ett sådant imperium.
Skillnaden mellan Imperium Europa och EU
Den Nya Högern återknyter till den traditionella idén om Imperium som den existerat i europeisk historia. De är medvetna om att det gjorts försök att skapa europeiska superstater genom den moderna historien, men det har då snarare rört sig om en viss nationalstats imperialism, vilket alltså är något väsenskilt. Sovjet var således inte ett Imperium i ordets egentliga betydelse, det var däremot en imperialistisk stat.
Inte heller EU är ett imperium, då det är organiserat kring det ekonomiska. Den ekonomiska sfären är den lägsta sfären i traditionell, heroisk europeisk tradition, och ska vara underordnad präster, ledare och krigare. EU ses också av den Nya Högern som en skapelse av den amerikanska ockupationsmakten för att underlätta Europas underordning och homogenisering. Den Nya Högern menar att för att EU ska kunna ha en framtid så måste det få en ny funktion, och bli ett redskap för de europeiska folkens ödesgemenskap. O’Meara skriver:
As Clausewitz writes: ”A people has nothing higher to respect than the dignity and liberty of its own existence.” Just as human existence entails more than animal survival, dignity and liberty can only be exercised on the basis of those heroic possibilities posed by the myth, tradition, blood, and history of its peoples.
Det är alltså skillnad på en ödesgemenskap, som är i djupaste mening politisk, och en gemensam marknad, som är ekonomisk (alltså en ”kniv-och-gaffel-fråga”). Dagens EU utgår också från samma abstrakta syn på sitt folk som nationalstaten gjorde, men i än värre form.
Man kan notera att det finns vissa skillnader mellan den Nya Högern och traditionalismen när det gäller synen på Imperium Europa. För traditionalismen finns det en verklighet som är mer än mänsklig, och vissa ideal och en viss ordning som man ska förverkliga. För sådana traditionalister var alltså kejsardömet verkligen ”av Guds nåde”, och dess hierarki förklarades av att kejsaren stod närmare det gudomliga. Det tycks sällan vara denna typ av Imperium som den Nya högern står för, utan här är det mer så att man ser de ideal och de traditioner som våra folk anslutit sig till när de varit som bäst. Inte sällan är dessa ideal, av heroism, disciplin, offervilja och idealism, mer eller mindre identiska med traditionalismens ideal, men det finns ändå en viss skillnad. Detta innebär också att den Nya Högern föredrar en demokratisk ordning för sitt europeiska imperium, där de olika folken i likhet med folken i Aten eller de gamla vikingarna på sin tingsplats, väljer sina ledare. Detta är som synes en organisk form av demokrati, till skillnad från den moderna ”demokratin” vars väljare är en massa av ”individer”. Men det finns ändå en viss skillnad även här mot den rena traditionalismen, vars ideal är det sakrala kejsardömet.
Oavsett dessa detaljer är dock den Nya Högerns vision av en europeisk framtid mycket inspirerande, och deras betoning av lokala och övernationella identiteter torde ha framtiden för sig i en alltmer globaliserad värld.
Äldre inlägg med koppling till den Nya Högerns vision av ett federativt europeiskt Imperium:
De tidigare inläggen i genomgången av Michael O’Mearas bok New Culture, New Right återfinns här:
Den Nya Högern – Väst mot Europa
Den Nya Högern och Anti-Europa
Den Nya Högern och Michael O’Meara
Den Nya Högern och arkeofuturismen
Den Nya Högern och gudarnas skymning
Den Nya Högern och det kvantitativas tyranni
Den Nya Högern och metapolitiken
Den Nya Högern och postmodernismen
Den Nya Högern och Europas moderna historia
Den Nya Högern – en introduktion
Dagens inlägg är också det sista i genomgången av Michael O’Mearas bok New Culture, New Right, kapitel för kapitel. Nästa större projekt som står på tur är en genomgång av den bok som internt kallats den Nya Högerns ”bibel”, nämligen Francis Parker Yockeys magnum opus Imperium. Starkt influerad av Oswald Spenglers tankar om Högkulturer och Civilisationer går Yockey där igenom var vi befinner oss, hur vi hamnat här, och vad vi måste göra för att vår Högkultur, och med den våra folk, inte ska gå under. Det är en av vår tids i särklass viktigaste böcker, och trots att den bitvis är tämligen teoretiskt krävande är den närmast ett måste i bokhyllan hos varje nationalist, identitär och traditionalist med intellektuella ambitioner. Den hugade kan själv avgöra om Yockeys tankar är något för honom/henne genom det arkiv som australiska Radnat byggt upp: The Francis Parker Yockey Collection
Om skribenten: Joakim Andersen
