Det sägs att man ska tala med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Vad detta betyder är bland annat att man ska anpassa sina argument och sina begrepp efter den målgrupp man riktar sig mot. En värdefull tänkare om man ska debattera med samhällsvetare, vänstermänniskor eller lokalpatrioter är då amerikanen Christopher Lasch. Lasch började sin bana inom vänstern, och förblev på många sätt en vänsterman hela sitt liv. Däremot kom han gradvis att upptäcka teman som tidigare tagits upp av konservativa tänkare, och som tillhör vår tids ödesfrågor. Dit hör hur en ”Ny Klass” av byråkrater, journalister och liknande idag kontrollerar folket på ett djupt odemokratiskt sätt, och har underkastat samhället en politiskt korrekt ideologi. Dit hör också hur den moderna kapitalismen i kombination med den Nya Klassens politik bryter sönder gamla tiders lokala gemenskaper (de brittiska anarkisterna i Class War beklagade på sin tid hur det traditionella arbetarklasskvarteret, med sin djupa solidaritet, egna värderingar och förmåga till kollektiv kamp, bröts sönder, och det är just sådant Lasch skrev om). Han tog också upp hur familjen var i kris, återigen på grund av kapitalism och Ny Klass, och hur detta medförde att en ny personlighetstyp kom att dominera i samhället (den narcissistiska personlighetstypen, återigen en personlighetstyp som har mycket begränsad förmåga till kollektiv kamp). Det han skrev var alltså samtidigt klassiskt konservativa tankar, och av stort värde för vänstern. Vänstern tog visserligen inte till sig särskilt mycket av Laschs insikter, eftersom den redan satt hårt fast i den politiska korrekthetens klor.
I sin sista bok, The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy, gick Lasch till frontalangrepp mot den Nya Klassen och kapitalismen. Det är en samling av artiklar om olika ämnen, men de förenas av en röd tråd, nämligen det socialt medvetna försvar för familj, lokalsamhälle och verklig demokrati som hotades av kosmopolitiska överheters svek.
Lokalsamhällets betydelse
Lasch rör sig nära den Nya Högern och den identitära betoningen av den historiska gemenskapen, som ger oss mening och värderingar. Han menar att en småskalig gemenskap är en förutsättning för en fungerande demokrati. Han menar också att en fungerande demokrati förutsätter högkvalitativa medborgare, medborgare med dygder och moral. Sådana dygder tycks förmedlas på bästa sätt genom familjen och lokalsamhället, snarare än genom TV och skola. Lasch tar som ett exempel följande, hur social kontroll tidigare upprätthölls lokalt och informellt men idag hellre genom poliser och lärare:
Neighbourhoods encourage ”casual public trust” according to Jacobs. In its absence the everyday maintenance of life has to be turned over to professional bureaucrats. The atrophy of informal controls leads irresistibly to the expansion of bureaucratic controls.
De flesta av oss inser instinktivt vad han menar, många av oss minns rentav den tid då man kunde lämna sitt hem olåst eftersom man visste att alla ens grannar delade ens värderingar och skulle låta bli att kika in hos en när man inte var hemma. Vi visste också att om någon främling kikade in, så skulle våra grannar avbryta dem, eller ringa polisen. Detta var självklart för oss, eftersom vi fått våra värderingar från familjen och lokalsamhället. Det är inte lika självklart i det mångkulturella samhället, men enligt Lasch beror dessa gemensamma värderingars förfall även på en stat utan känsla för sina gränser och på en kapitalistisk kulturindustri som ständigt undergräver och fräter sönder dessa traditionella värderingar. Som statsvetaren Putnam påpekade så blir det allt vanligare att vi ”bowlar ensamma”, vilket alltså innebär att våra konsumtionsmönster blir mer och mer individuella och atomiserade.
Samtidigt menar Lasch att dessa traditionella värderingar inte kommer att återuppstå automatiskt om vi kraftigt minskar statens storlek. Det kommer att kräva en lång och medveten kamp för att de ska återuppstå, och ibland kommer det att krävas politiskt stöd.
Den Nya Klassens svek
Lasch tar också upp hur det i forna tiders lokalsamhällen förvisso fanns en överklass, men hur denna var lokalt rotad och stolt över sitt lokalsamhälle. I USA var det rentav överklassen som var minst benägen att flytta. En sådan överklass bidrog i ideala fall till värderingarnas och gemenskapens fortlevnad, och kunde vara aktiv för att stödja allt från konst till välgörenhet lokalt. I idealfallet kunde den rentav ses som en organisk del av lokalsamhället, som då utgjorde en folkgemenskap i miniatyr (verkligheten var dock sällan fullt så romantisk ens innan den Nya Klassen).
Den nya överklassen har dock kommit att allt mindre identifiera sig med något lokalsamhälle. Den är mycket mobil, och ser det som en självklarhet att om man ska komma någonstans måste man flytta till universitet och arbetsplatser över hela jordklotet. Den har också sett till att skapa egna skolor, egna sjukhus, egna bibliotek, egna debattforum, som gör att den har allt mindre med andra delar av folket att göra (Lasch skriver här främst om USA, men samma tendenser är tydliga i Sverige). Att en sådan överklass ser med förakt eller muntration på det traditionella ”Middle America”, på människor som är för dumma för att flytta till öst- eller västkusten, är ganska logiskt. Att de tar till sig det mångkulturella idealet, och ser världen som ett smörgåsbord, är också uppenbart. Lasch använder ordet ”denationaliserade” om denna nya kosmopolitiska överklass, som vänt lokalsamhällets och nationens gemenskap och demokrati ryggen. Vi ser här hur denna är tudelad, och hur den ekonomiska överklassen slår på våra folk med sådant som företagsnedläggningar och arbetskraftsinvandring, medan den del av överklassen som är knuten till staten istället utsätter oss för politisk korrekthet, åsiktsförtryck och massinvandring. Gränserna mellan dem är också ofta flytande, och en minister kan gifta sig med en företagsledare, likaväl som en miljonär kan bli minister.
Laschs bok ger många viktiga insikter om vad som är fel med dagens samhälle, och många argument att använda (den har några år på nacken, men är fortfarande aktuell). Däremot ger den oss inte så många råd om hur vi kan återskapa ett sunt samhälle. Ska vi skapa en egen transnationell ”yuppieklass” som identifierar sig med Europa och européerna snarare än med det mångkulturella smörgåsbordet? Ska vi föra en lokal kamp, och kanalisera människors motstånd mot allt från moskébyggen till företagsnedläggningar? Eller ska vi rentav göra båda sakerna samtidigt? Sådana frågor ger Lasch inte så mycket svar på, men han hjälper oss i varje fall att ställa dem.
Äldre inlägg om Lasch:
Christopher Lasch om demokrati och folkgemenskap
Christopher Lasch och familjens kris
Mer Laschiana:
Pierre Kullbom – Eliternas förfall och svek
Om skribenten: Joakim Andersen
