Häromdagen skrev Expressenkrönikören Linda Skugge att det var jobbigt att blogga på grund av näthatet. Hon påpekade då även att det var när hon i sin blogg sågade diverse kändisar som hon fick verkligt positivt gensvar från sina läsare. Skugge är normalt ingen skribent jag följer, men hon lyckades här förmodligen sätta fingret på en sida av det senmoderna samhället. Närmare bestämt att det är ett samhälle som har ett milt sagt kluvet förhållande till sina ”kändisar”, och inte minst då de kändisar som är kända enbart eftersom de är… kändisar….
Å ena sidan är Kändisen vår tids svar på forna tiders kungar, hjältar och gudar. Både i allmänhetens ögon, och inte sällan även rent juridiskt, står Kändisen bortom gott och ont och över lagen (”finally Big Ern is above the law”, som antagonisten uttrycker sig i slutet på Kingpin). Att vara känd framställs som något gott och eftersträvansvärt, och det är många som drömmer om att få ta del av glamouren det innebär. Antingen genom att dejta en kändis (och i ärlighetens namn är det sällan deras yttre som attraherar, var och en kan själv komma på ett flertal milt sagt osnygga kändisar), genom 15 minuter i rampljuset på en lokal krog där man kan utmärka sig på samma sätt som tusentals andra, eller i nödfall genom att följa deras äventyr genom media. I välfärdssamhället lever vi inte minst genom att följa kändisar i deras liv.
Vaneigem skrev om detta:
The affluent society is a society of voyeurs. To each his own kaleidoscope: a tiny movement of the fingers and the picture changes.
Å andra sidan balanserar dessa kända människor ständigt på gränsen till en avgrund av det svartaste hat. Ett enda misstag, och likt fradgande rovdjur är vi redo att slita den fjolliga Dicaprio eller den blåsta Paris Hilton i virtuella småstycken.
Detta undertryckta hat mot kändisen, som får leva ett liv som är allt det vårt eget meningslösa, fattiga och anonyma liv inte är, kommer till uttryck bland annat i just näthatet, i att vi gärna läser om när de går ner sig eller det på annat vis går dåligt för dem, och så vidare. Ett särskilt talande, och välgjort, exempel på detta är bloggen What Would Tyler Durden Do, där flera av vår tids idoler brutalt tas ner på samma låga nivå som oss andra. WWTDD skriver bland annat om Nicole Richie och Joel Maddens väntade baby:
Is it still called a baby even when the parents are this ugly? That feels misleading. Deceptive. ”Baby” makes you think you might see something cute. This thing will make you shake your fist at God. They should call it something else. Maybe ”hatchling” like they do with dinosaurs and snakes. Or whatever it is they call baby goblins.
Motviljan är nästan lika tydlig som under tiden närmast före Franska Revolutionen, då man skrev förnedrande och pornografiska noveller med kungar och adelsmän i huvudrollerna på löpande band. Det finns alltså både revolutionära och väldigt låga inslag i det senmoderna samhällets förhållande till kändisar. Det går att spåra både tydlig avundsjuka, och avståndstagande från hela det samhälle och dess värderingar som kändisarna står för. Det förra är undermänskligt, det senare är revolutionärt.
Ett av de säkraste sätten att bli rik inom ett år vore förövrigt att skapa ett svenskt svar på Durdens sida, och börja sälja reklam. Att kanalisera pöbelns motvilja kan vara lönsamt, om än inte särskilt hedervärt (och den motviljan är en realitet, vilket vem som helst kan undersöka bland sina bekanta).
Det narcissistiska samhället
Det kluvna förhållandet till kändisskapet i det senmoderna samhället/Skådespelet beror inte minst på att det är ett narcissistiskt samhälle (som det beskrivits av Christopher Lasch). I ett sådant samhälle är vi alla på något sätt uppmärksamhetsjunkies. Detta förklarar fascinationen för märkliga människor i media, men även motviljan mot dem. För även uppmärksamhet är en knapp resurs, och även det narcissistiska samhället är ett klassamhälle där resurserna är ojämlikt fördelade. Men det är ett samhälle där orättvisan och den rena slumpen blivit än mer uppenbar än i det ekonomiska klassamhället, för de flesta av oss känner nog att vi är både roligare, smartare och snyggare än personer som Linda Rosing eller Paris Hilton. Detta innebär att det är ett klassamhälle där alla kan ifrågasätta varför just dom ska vara i centrum. Skillnaden mot forna tiders gudar och hjältar är att vår tids ”idoler” sällan har uträttat eller gjort någonting av egentligt värde, och innerst inne anar vi alla detta (och förmodligen även de själva).
Samtidigt finns det skäl att anta att det moderna samhällets känsla av overklighet och meningslöshet drabbar människor som lever av sitt kändisskap eller av ärvd förmögenhet, hårdare än andra. Detta förklarar bland annat deras slaviska insupande av PK-myterna, eftersom de så sällan vistas i den reella verkligheten utan bara får sin ”verklighet” genom Skådespelet (lite extremt blir det ändå när de får för sig att adoptera barn från hela världen (utom Europa), eller när Angelina Jolie slutar att äta eftersom det är så många som svälter). Men det kan förmodligen förklara varför de så ofta spårar ur. Dessa människor är offer på samma sätt som vi andra, men de är offer i kvadrat.
Samtidigt innebär narcissismen att den självkontroll som är nödvändig för att man inte ska utagera sitt hat på diverse ovärdiga sätt, ofta saknas. Vi håller därför på att förvandlas till ett folk av schizofrena peeping-toms, med stalkerns kluvna förhållande till sina offer. Frågan är naturligtvis om detta är önskvärt.
Situationisten Vaneigem skriver om detta att det enda sättet att verkligen bli fri från Skådespelets roller, är att sluta ta dem på allvar (han skriver egentligen att man ska leka med dem, men det kan vara svårt när det gäller just kändisrollen). Slutar man att ta kändisrollen på allvar, så har man inte längre något behov av att leva genom Britney Spears och inte heller att hata henne. Hon blir då en tragisk människa i mängden, och själv kan man koncentrera sig på att leva det liv man vill. Kanske är det detta som är själva kärnan i vår motvilja mot dessa kändisar, den vaga aningen om att vi inte lever det liv vi skulle önska och att vi försöker döva denna insikt genom allt från sprit och MMORPG till kändisstalking och damtidningar.
Om skribenten: Joakim Andersen
