Förutom att vara en av vår tids främsta skräckförfattare, var H.P. Lovecraft även en synnerligen beläst herre, vilket inte minst kommer till uttryck i hans flitiga brevväxling. Han skrev även en längre studie av den moderna skräcknovellens historia och uppbyggnad, Supernatural Horror in Literature. Denna studie innehåller flera intressanta inblickar i hur hyllade författare för mindre än 100 år sedan såg på världen, och kommer därför att bli föremål för dagens inlägg (detta blir också det sista inlägget om Lovecraft, därefter återvänder vi till mer tydligt politiska och metapolitiska ämnen).
Om skräck som fenomen
Lovecraft inleder sin studie med ett evolutionärt konstaterande, nämligen att mänsklighetens äldsta och starkaste känsla är fruktan, och att den äldsta och starkaste formen av fruktan är skräcken för det okända. Han menar att det okända spelade en stor roll för våra förfäder, och att de menade att okända och svårförklarliga krafter kunde ge dem både tur och otur. De lyckobringande okända krafterna kom snart att inordnas i religioner, men det okända som bringar otur, död och vansinne kom istället att leva vidare i mörka folksagor och vidskepelse.
Då detta är en så urgammal känsla, menar Lovecraft att den alltid kommer att finnas hos oss. Han skiljer dock tydligt på den rent fysiska skräcken, och den rena, ”metafysiska” skräcken. Fysisk skräck kan vara blodiga filmer som handlar om seriemördare, eller gorefilmer där man redan från början vet vad som är vad och vem som är vem. ”Sann” skräck däremot bygger enligt Lovecraft på en känsla av det morbida okända, av osynliga och fasansfulla krafter av kosmisk natur som lurar strax bortom den kända verkligheten. Sådan skräck kräver ett visst mått av fantasi för att man som läsare ska kunna uppskatta den, menar Lovecraft.
… a malign and particular suspension or defeat of those fixed laws of nature which are our only safeguard against the assaults of chaos and the daemons of unplumbed space.
Lovecraft övergår därefter till att spåra skräckberättelsen genom historien, från tidig folklore och ceremoniell magi, via medeltiden och orienten. Han menar att det fanns pre-ariska demonkulter och häxkulter med mongoliska rötter i Europa så sent som på medeltiden, och att det ur dessa växte en mängd av de skräckens arketyper som gav Europas folk en så rik förmåga till skrämmande litteratur (den svarte magusen, varulven, häxsabbaten och så vidare).
Därefter fortsätter han och följer skräckberättelsen till dess renässans i form av den gotiska vågen. Vi får en mängd tips på god litteratur, bland annat Machen, Poe, lord Dunsany och Clark Ashton Smith tas upp i djupgående analyser. Det är tydligt att han var väldigt insatt i skräcknovellens historia, även om studien av naturliga skäl inte tar upp författare som skrev efter hans tid.
Etniska drag och skräck
Intressant är att Lovecraft menar att olika etniska grupper på grund av sina särarter har en fallenhet för olika former av skräck. Den nordiska rasen har en känsla för det mystiska, och den keltiska rasen har minnen från druidernas blodiga offer som påverkar deras skräck. De latinska folken däremot har ett rationellt drag som gör deras skräck mindre intensiv. Lovecraft skriver:
In the West, where the mystical Teuton had come down from his black boreal forest, and the Celt remembered strange sacrifices in Druidic groves, it assumed a terrible intensity and convincing seriousness of atmosphere which doubled the force of its half-told, half-hinted horrors…. in the Latin races there is a touch of basic rationality which denies to even their strangest superstitions many of the overtones of glamour so characteristic of our own forest-born and ice-fostered whisperings.
The Scandinavian Eddas and Sagas thunder with cosmic horror, and shake with the stark fear of Ymir and his shapeless spawn; whilst our own Anglo-Saxon Beowulf and the later Continental Nibelung tales are full of eldritch weirdness.
Lite oväntat är att Lovecraft också nämner det judiska folket som ett av de folk med en rik folktradition och känsla för det mystiska som kommer att skriva stor skräck i framtiden (vilket ju stämmer, både Kafka och Meyrinks användande av golemfiguren kan räknas till denna tradition. Hos Kafka har dock det okända, absurda och skrämmande ”flyttat in i” den moderna byråkratin, vilket är ett effektivt grepp i vår tid då vi alla känner en vag oro inför de moderna teknostrukturernas förmåga till strukturell irrationalitet).
Det är hur som helst en intressant liten bok, som dels kan köpas separat, dels ingår i den andra volymen av H.P. Lovecraft Omnibus.
Om skribenten: Joakim Andersen
