För några dagar sedan fördes en debatt om fantasygenrens relation till fornnordisk mytologi på bloggen En skogsmans skriverier. Detta var en händelse som ser ut som en tanke, eftersom jag själv just då läste Roger Zelaznys fantasyepos Amber. Dagens inlägg blir därför en recension av Amberserien, med vissa hedniska inslag, och en mer allmän betraktelse över fantasygenren. Det kommer också att innehålla en del spoilers, men förhoppningsvis ganska få.
Amber
Det som skiljer Amberserien från andra fantasyserier är två saker. Dels bygger Zelazny upp en mycket egen fantasyvärld, som bygger på att det finns ett stort antal parallella universa. Vi får dock tidigt veta att det bara finns en verklig värld, Amber, och de andra världarna är bara Skuggor av Amber (en tanke som påminner lite om Platons berömda liknelse med grottkammaren, kan man tycka). Invånarna i Amber färdas till dessa Skuggor med jämna mellanrum, där de inte sällan ses som gudar. Eftersom dessa andra världar, inklusive vår egen, bara är Skuggor av Amber, kan de också stöta på skuggor av sig själva i dem. Denna grundtanke, med ett multiversum av otaliga parallella universa, utvecklar Zelazny till fullo, och det är en stor del av behållningen i hans böcker.
Det som också utmärker Amberserien är de mycket invecklade intrigerna, som kretsar kring Ambers styrande familj. Zelazny lyckas hantera ett flertal olika konspirationer genom flera böcker, konspirationer som vi först invigs i efter många hundra sidor. Någon huvudperson visar sig vara släkt med en annan huvudperson, några huvudpersoner visar sig ha konspirerat i århundraden, den som först verkade god visar sig vara ond, och så vidare. Detta är både imponerande och fascinerande, och gör att Amberserien får ses som intelligent fantasy.
Samtidigt innebär det att vi inte får någon djupare inblick i de flesta huvudpersonernas inre liv, eftersom det skulle innebära att dessa hemliga planer och konspirationer avslöjades. Detta innebär att personbeskrivningen är Zelaznys svaga punkt, och han kan även hoppa över långa skeenden på bara några sidor. Men det är små nackdelar om man jämför med seriens starka sidor, som gör att man läser den som förtrollad av den komplexa värld och skeende han målar upp.
Zelazny lånar i sin mytologi friskt från europeiska myter och religioner, särskilt keltiska och nordiska (faktum är att det inte dyker upp en enda inkvoterad icke-europé i hela serien vad jag minns, vilket onekligen är uppfriskande i dessa dagar). Ambers kung är till exempel Oberon som vi känner igen från västeuropeiska sagor, det dyker upp mytologiska monster från bland annat grekiska sagor, och vi passerar också förbi Avalon (som här naturligtvis är en Skugga). Zelaznys litterära knep med multiversum och dess många Skuggor innebär ju att han kan låna friskt från olika mytologier (då de ju är sanna i någon Skugga). Vi känner också igen både trädet Ygg och fågeln Hugi.
Det är heller inte bara namn Zelazny lånar, utan även mer djupgående tankar ur en europeisk världsbild. Gradvis tonar till exempel konflikten mellan Ordning och Kaos fram som en av seriens huvudintriger, och utan att avslöja för mycket märker här den uppmärksamme läsaren ännu fler likheter mellan Oden och Oberon (samtidigt som dualismen blir allt mer nedtonad). Att Mönstret och Logrus kan tolkas som mönster för invigning kanske heller inte ska beskrivas för mycket, men det finns alltså många sådana inslag. Därmed inte sagt att Zelazny är någon traditionalist eller ens hedning, men som europé är det alltså väldigt svårt att komma ifrån den man är, och inslag ur våra sagor och vår mytvärld kommer därför att smyga sig in i det man skriver antingen man vill det eller inte (och i Zelaznys fall är det ju dessutom högst frivilligt). Hos många fantasyförfattare framträder en tydligt kristen inspiration, bland de främsta av dessa återfinns Tolkien och Narniaförfattaren C.S. Lewis, men detta är mindre tydligt hos Zelazny.
Fantasy
Det har ibland sagts att fantasygenren till sin natur är reaktionär, och det ligger en del i detta. I vår tid stöter man förvisso inte sällan på politiskt korrekt fantasy, och det finns också inslag i andra genrer som stämmer överens med en ”reaktionär” världsbild (exempelvis de spenglerska tankarna om civilisationers uppgång och fall i Frank Herberts Duneserie och Asimovs Stiftelseserie, eller Heinleins militära science fiction. Star Wars och annan space opera bör däremot snarast räknas som en sorts fantasy). Men överlag finns det inslag i fantasygenren som gör den särskilt lämpad för en mer traditionell världsåskådning. Dels genom historiesynen, där hjältar och kungar spelar en framträdande roll (att jämföra med marxisters och, faktiskt, liberalers kollektivistiska och ekonomistiska historiesyn), dels genom intresset för olika folk och rasers historia och unika egenskaper (Tolkiens säregna raslära är väl idag den enda rumsrena form som ett intresse för fysisk antropologi får ta sig i vårt samhälle). Den nostalgiska känslan för allts förgänglighet återkommer också i många fantasyvärldar, där de ädlare raserna sakta men säkert dör ut. Att tron på gudar och magi kan ses som reaktionär är däremot så uppenbart att det egentligen inte behöver nämnas. Kanske kan man rentav hävda att fantasygenren är en ”bakdörr” genom vilken många gamla europeiska arketyper kunnat återkomma in i det moderna samhället, inte sällan med stor kommersiell framgång. Man kan till exempel nämna den vise gamle mannen, som har skägg och försvinner iväg på långa resor, i snart sagt de flesta fantasyserier. Den uppmärksamme läsaren känner snabbt igen likheterna mellan denne och Oden eller Merlin, oavsett om de sedan kallas Gandalf eller Oberon. På samma sätt dyker både gudar, arketyper och mytiska varelser upp i den mesta fantasyn.
Om skribenten: Joakim Andersen
