Som hednisk traditionalist eller identitär bör man ha vissa grundläggande kunskaper i våra förfäders tro, deras livssyn och världsåskådning. Detta är inget man får över en natt, utan en gradvis pågående process där man hela tiden lär sig mer och mer. En bra bok att börja med är då Lars Magnar Enoksens Fornnordisk mytologi, även om den också har värdefulla stycken för den mer initierade hedningen.
Magnar Enoksen går i boken igenom både historien bakom Eddan och Eddaöversättningarna, de nio världarna i hednisk mytologi, naturfenomenen i nordisk tro, skapelsemyten, Ragnarök, ödesgudinnorna och fylgjorna, och mycket mer. Dessa stycken är både initierade, informativa, och spännande. Man märker tidigt att Enoksen har både kunskap och ett brinnande intresse för det han skriver om, och det smittar av sig under läsningen.
I centrum för hans bok står dock egentligen figuren Oden, som återkommer genom hela texten. Ett sätt, bland flera, att se de hedniska gudarna är som arketyper och förebilder, och Oden är då en sådan arketyp bland flera. Enoksen återger i början av boken den hedniska Vaftrudnersmål, som beskriver hur Oden i förklädnad beger sig till den vise jätten Vaftrudner för att med livet som insats tävla med honom i gåtkamp och samtidigt ta del av hans kunskaper (eftersom jättarna var ett så uråldrigt släkte ansågs de ha tillgång till mycken kunskap).
Den kunskapstörstande guden
Resan till Vaftrudner illustrerar en av Odens centrala sidor, nämligen den okuvliga törsten efter kunskap. Enoksen tar också upp hur han offrar sitt öga för att få dricka ur Mimers brunn, hur han hänger sig själv i ett träd i nio dagar för att vinna kunskapen om runorna, hur han lär sig sejdkonsten av vanerna, hur han genom ett veritabelt ”playerbeteende” vinner mjödets visdom, och hur han både vandrar bland de dödliga och frågar ut de döda i den ständiga strävan efter kunskap och visdom.
Denna sida av asarnas övergud kan kopplas till Oswald Spenglers beskrivning av den nuvarande europeiska högkulturen, den faustiska, som han också menar har flera av sina rötter i förkristen nordisk kultur. Oden utgör på så vis en arketyp med fler sidor än de Jung tar upp i studien Wotan. Jung tar främst upp besattheten och bärsärkraseriet, men den sida av Oden som Enoksen framhäver är den nyfikna och kunskapstörstande, som kan genomgå både prövningar och äventyr för att lära sig nytt. Det är en nordeuropeisk arketyp som vi bland annat anar hos Ernst Jünger och Rudolf Sebottendorff.
Den nordiska suveränen
Varje verklig kultur har en idealbild av hur den gode fursten skall vara, och denna idealbild uttrycks normalt i myterna. I indisk tradition är det till exempel guden och fursten Rama som är denna idealbild, och om vilken poeten Valmiki säger:
”Who is a perfect man – possessing strength, aware of obligations, truthful in an absolute way, firm in the execution of vows, compassionate, learned, attractive, self-possessive, powerful, free from anger and envy but terrorstriking when roused?”
I nordisk världsåskådning kan man hitta flera ledtrådar till motsvarande idealbild hos just Oden, och Enoksen beskriver flera av dessa i avsnittet om Valhall. I eposet Beowulf återkommer samma fursteideal i mer jordnära tappning hos furst Hrotgar.
Nordisk ödestro
Enoksen tar också upp den ödestro som den nordiska mytologin uttrycker. Där finns en insikt i allts förgänglighet, som uttrycks både genom att även gudarna kommer att falla i Ragnarök, att Nidhögg gnager världsträdets rötter, och genom uttryck som ”fä dör, fränder dör”. Denna realistiska inställning till världen och livet blir mycket tydlig i Nibelungensången, där den tidvis närmast övergår i nihilism.
Värt att notera är dock att denna ”nihilism” inte leder till passivitet eller depression vare sig hos våra förfäder eller Oden (som alltså vet att han kommer att fällas av Fenrisulven vid Ragnarök). Istället leder kunskapen om den egna dödligheten till heroism, och till en vilja att leva livet till det yttersta, att lämna efter sig ett ärofullt eftermäle och att erövra så mycket kunskap från världen innan man försvinner vidare som möjligt. Detta kan jämföras med den japanska bushido, som också byggde på insikt i den egna dödligheten.
Enoksen går också in på blodshämndens betydelse, och att Odens död skulle komma att hämnas av hans son. Detta var viktigt för våra förfäder, som gav ätten en central plats i sin världsbild. De var alltså inte individualister i vår tids mening, utan insåg alltid att de ingick i en blodsgemenskap, en ätt.
Enoksen går också in på Odens många namn, hans tidvis svekfulla natur, funktionen som krigsgud, med mera, vilket sammantaget gör det till en läsvärd bok.
Enoksen har också skrivit Runor och Vikingarnas stridskonst, av dessa kommer troligtvis den senare att bli föremål för en framtida recension då den innehåller mycket spännande information (särskilt styckena om sköldmöer och kampsporten glima).
Om skribenten: Joakim Andersen
