Dagens inlägg blir en favorit i repris, närmare bestämt en krönika som ursprungligen publicerades i Folkets Nyheter en tid efter det förra valet. Avsikten med den var att försöka påbörja en analys av den nya politiska situationen i vårt land, då socialdemokratin förlorat makten, och de nya utmaningar och möjligheter detta innebär för oss som etniskt medvetna identitärer (såhär i efterhand kan man tycka att ordet utmaning borde använts istället för hot, och identitär istället för nationalist). Hur väl den analysen står sig när borgarna nu haft makten ett tag är naturligtvis en fråga som är öppen för diskussion, men någonstans måste man börja.
Rävar i hönshuset
När den svarte amerikanske ledaren Malcolm X skulle beskriva skillnaden mellan rasmedvetna/"konservativa" vita och antirasistiska/"liberala" vita, valde han att använda en liknelse. Han beskrev de rasmedvetna som vargar, och liberalerna som rävar. Vem som helst kunde se på vargens huggtänder och höra på dess hotfulla morranden att den inte var den svarte mannens vän, men när det gällde den listiga räven så dolde dess vänliga leende dess verkliga målsättningar (för även den ville att den svarte mannen skulle vara underordnad). Malcolm X menade därför att vargen var ärligare än räven, eftersom man visste var man hade den. Detta förklarar det samarbete som tidvis ägt rum mellan vita och svarta nationalister i USA, båda har också haft separation mellan raser och folk som sitt mål.
Malcolm X:s liknelse med vargar och rävar är väldigt passande för att förstå den situation vi har i Sverige efter det senaste riksdagsvalet. Den förra, socialdemokratiska regeringens medlemmar hade förvisso inte mycket gemensamt med vargar på det personliga planet, men få kan ha missat att den hade massinvandring och ett "mångkulturellt samhälle" bland sina främsta mål. Detta kopplades till synliga symboler som finansierades med skattepengar, bland dem Centrum Mot Rasism med sina strider mot glassar med en folkmördande agenda, Masoud Kamalis aldrig sinande ström av integrationsutredningar och nya ord, Diskrimineringsombudsmannens förmåga att förvandla politik till juridik och liknande. Dessa synliga symboler kom snabbt att bli målet för ett djupt hat från många svenskar, särskilt från dem som ännu inte bildat sig en egen världsbild utan ännu stod med ena benet i de etablerade politikernas läger.
Den nya, borgerliga regeringen avskaffade snabbt flera av de mest hatade symbolerna för den gamla ordningen. Detta är givetvis begåvat, eftersom dagens nyhetsförmedling blivit snuttifierad och handlar mest om just symboler. Och det innebär att vi som nationalister står inför en annan situation med de borgerliga rävarna i regering än vi gjorde med de socialdemokratiska vargarna. Den nya regeringen innebär för oss både ett hot och en möjlighet.
Ett hot är den just eftersom det rör sig om rävar, eftersom många människor som retat sig till förbannelse på Centrum Mot Rasism och Masoud Kamali nu riskerar att i en känsla av falsk säkerhet luta sig tillbaka och tro att allt blivit bra eftersom de förlorat sin skattefinansiering. Detta är givetvis inte något som borgarna är omedvetna om, möjligheten att neutralisera en opinion genom att avskaffa några symboler skulle nog vem som helst ta i deras situation. Problemet är bara att den nya regeringen är lika ointresserad av de etniska svenskarnas öde som den gamla var, och man måste därför kunna skilja mellan yta och innehåll, mellan symboler och realiteter.
Verkligheten är att ökad arbetskraftsinvandring har lika negativa konsekvenser för de etniska svenskarna oavsett om Masoud Kamali skriver sina utredningar eller inte. Verkligheten är att strävan efter det mångkulturella samhället består, att Diskrimineringsombudsmannen får ökad budget med den nya regeringen, även om den nya jämställdhetsministern Sabuni innan valet föreslagit obligatoriska gyntester på alla svenska tjejer för att komma åt vissa osunda afrikanska seder (ett förslag hon sedan tycks ha tagit tillbaka). Verkligheten är nämligen att borgare och socialdemokrater delar samma inställning till den etniska svenskheten, och det är en inställning om inte av aktivt hat, så i varje fall av ointresse. Etnisk svenskhet är helt enkelt i bästa fall en icke-fråga för båda dessa läger, en icke-fråga som alltid kommer att underordnas ekonomiska (arbetskraftsinvandring till exempel) eller PR-mässiga frågor (vikten av att inte målas upp som rasister av de ännu ganska mäktiga vänsterjournalisterna). Borgarna kanske vill förvandla oss till lönarbetare och konsumenter, medan socialdemokraterna hellre ser oss som bidragstagare, det rör sig ändå om universalistiska och därmed anti-nationella ideologier och världsbilder.
Men de borgerliga seger innebär också möjligheter. Dels innebär det att alliansen mellan politiskt korrekta medier och politiker inte längre är lika total, vilket bör kunna erbjuda ett ökat spelutrymme för oss. Det kan även innebära att icke politiskt korrekta i makteliten vågar tala mer öppet än tidigare (oväntat frispråkiga debattartiklar och krönikor om invandringsnära ämnen av sådana medieherrar som Johan Hakelius, Ulf Nilson och Björn Ulvaeus efter valet kan tyda på detta).
Det finns också en risk att den nya regeringen skapar en situation av klasskamp, särskilt genom sänkningen av a-kassan. Detta kan leda till att många som röstat på verkligt oppositionella partier återvänder till socialdemokraterna, och därför är det av stor vikt att nationalister aktivt visar att även nationalismen är socialt medveten och har ideologin om folkgemenskapen som sin kärna. Detta kan innebära att borgarna ger en nationell vänster möjligheten att ägna sig åt den sociala frågan.
När det gäller den nya regeringen, och om den eventuellt kanske avskaffar Diskrimineringsombudsmannen, utvisar kriminella invandrare, eller något annat positivt, så finns det en grundläggande insikt som bör vägleda en i ens förhållande till dessa nyvalda makthavare: De älskar inte oss, de älskar inte Sverige, och de kommer bara att göra något för oss om de känner sig tvungna.
Så det är dags att börja tvinga dem, och tvångsmedlen omfattar både opinionsarbete, demonstrationer och liknande. För den borgerliga eran, rävarna i hönshuset, kommer bara att utgöra ett kapitel i sagan om svenskarnas återtagande av sitt eget land, men är vi tillräckligt aktiva kan vi se till att det kapitlet också har några goda sidor.
Om skribenten: Joakim Andersen
