Bland vår tids främsta författare återfinns japanen Yukio Mishima, som bland annat var samurajättling och kendomästare. Han reste flitigt, och försökte sig på en kupp för att återupprätta det traditionella Japan. Denna kupp avslutades för Mishimas del med seppuku, rituellt självmord.

Det påstås ibland att Mishima skall ha varit någon sorts ”högerextremist”, vilket i sig är ett både europeiskt, vänstersinnat och modernt begrepp som är tämligen meningslöst att använda om man vill beskriva vem Mishima var och vad han trodde på, och dog för. En mer givande läsning av hans verk och liv utgår istället från att han var japansk traditionalist. Detta blir tydligt genom tre teman i den korta novellen Patriotism.

Patriotism behandlar de sista dygnen i livet för ett ungt japanskt par under 1930-talet. Redan från början får vi veta att den slutar med att de tar sina liv tillsammans, i samband med ett av de patriotiska militära kuppförsök som under den tiden skakade Japan.

Trots detta lyckas Mishima på ett imponerande sätt skapa en tät berättelse, som verkligen berör (den som inte är helt uppslukad när han/hon läser de sista sidorna, är ingen riktig människa).

Dödsögonblicket beskrivs verklighetstroget i hans böcker, men döden är samtidigt det helt andra för Mishima, det fullständigt främmande som inte kan beskrivas med vanliga ord. Han beskriver inte vad som sker när hans huvudpersoner lämnat vår värld bakom sig, däremot beskriver han i detalj deras sista ögonblick. På samma sätt hanterar han det övernaturliga i sina romaner och noveller. Det antyds, genom drömmar, genom sammanträffanden, men varken vi eller huvudpersonerna får några säkra svar. Det dyker inte upp några gudar eller änglar som lovar dem ett antal jungfrur eller ett paradis, vilket gör deras val så mycket mer verkligt och så mycket mer fruktansvärt och ensamt. Men därigenom också naturligtvis mer heroiskt.

"Sometimes harakiri makes you win"
För den moderna, individualistiska och utilitaristiska människan är döden något fasansfullt, som man helst inte vill tänka på (i de flesta människors livslögn ingår tron på den egna odödligheten som en sällan uttalad ingrediens). För den traditionella människan är döden istället potentiellt meningsfull, men rädslan för den är en fiende som skall nedkämpas och fördrivas. Det berättas att österländska vismän besökte gravplatser och slagfält för att se lik i olika stadier av förruttnelse, för att begrunda att detta en dag skulle bli deras öde. Det berättas också att de japanska samurajerna ständigt levde i dödens skugga.

Detta är också innebörden i det ofta misstolkade slagordet "Viva la Muerte!", "Länge leve Döden" (på ryska ”Da Smert!” och på engelska ”Long live Death!”). Detta stridsrop var de spanska falangisternas, innan Franco utmanövrerade dem och förvandlade deras vision till ett mer småborgerligt samhälle.

När falangisten hyllar döden är det inte andras död, eller någon sorts infantil socialdarwinism, det rör sig om (hur gärna vänstern och modernisterna än vill tro det), utan sin egen. Det rör sig om ett återknytande till en människotyp som sällan skådats sedan den heroiska eran, sedan samurajernas, vikingarnas, korsfararnas och spartanernas dagar. Den traditionella krigaren, oavsett om han är japansk samuraj, fornnordisk kämpe eller falangistisk soldat, har accepterat sin egen dödlighet, vant sig vid tanken på den tills den är en ständig kompanjon, och förlikat sig med den. Han lever så att säga ständigt i dödens skugga, i dödens närvaro. Det paradoxala för modernismen är att detta ingalunda är en källa till sorg eller passivitet, utan tvärtom en sporre till aktivitet och heroism, som samtidigt bygger på en större realism.

Skillnaden mot modernismen är att för modernisten är döden alltid en fruktansvärd tragedi, något som helst borde undvikas fullständigt (om det inte är av rent utilitaristiska skäl, nämligen att få slut på fysisk smärta). För traditionalisten kan döden däremot ges en mening. En död för ett ideal eller en furste är så att säga kulmen och beviset på ett heroiskt liv, en självdisciplin och idealism som inte ens fruktar det som för modernister är det yttersta fruktansvärda.

Detta är det ständiga huvudtemat i Patriotism. Huvudpersonens harakiri får mening genom det han tror på, genom hans ideal. Han hamnar i en situation där det inte tycks finnas några hedervärda utvägar, och då blir seppuku hans enda värdiga alternativ.

Tron, Fana och Armé
Ett annat missförstånd bygger på att patriotismen alltid är kollektivistisk, och mer eller mindre biologistisk. Så är inte fallet hos Mishima, utan det är en traditionalistisk patriotism som beskrivs. Detta utesluter inte att den japanska rasen och/eller det rena blodet ses som ovärderligt i traditionalistiska civilisationer (vilket definitivt varit fallet), men man får ändå skilja på olika inslag i patriotismen som beskrivs.

Huvudpersonens patriotism bygger på att Kejsaren är en gudomlig gestalt, den direkta förbindelsen till en högre värld och de högre lagar som härstammar från denna. I Europa talade man om kungar ”av Guds nåde”, men i Japan menar man rentav att kejsarfamiljen härstammar från solgudinnan. Detta kan vara knepigt för en modern människa att fullt ut inse, då det är en världsbild som så totalt skiljer sig från de världsbilder som modernismen innehåller. Modernister kommer därför att försöka förstå det traditionella Japan med hjälp av moderna begrepp, som klass eller socialdarwinism, vilket innebär att man missar mycket av dess särart och reducerar det till en karikatyr på det moderna Europa. För Mishima är nämligen Kejsaren, Fanan och Arméns hierarki förbindelselänkar till något som är högre än det rent mänskliga. Detta innebär också att den faktiska Kejsaren kan svika de högre idealen, och att det då kan vara legitimt att avsätta honom, vilket är ytterligare en paradox. När både flaggviftande punchpatrioter/monarkister och antirojalister ska försöka förstå monarkin eller fanan så missar de ofta det reella innehållet, och stirrar sig blinda på former och på ytliga symboler.

Kvinnligt och manligt
Det tredje temat i Patriotism utgår från den traditionella synen på manligt och kvinnligt som mer än bara biologiska skillnader, där mannen ses som aktiv och kvinnan som passiv. Detta är dock det mest uppenbara temat i novellen och behöver kanske inte broderas ut mer.

I vilket fall som helst är det en synnerligen stark berättelse, både rent konstnärligt och som en inblick i en traditionell japansk världsbild.

Mer Mishima:
Yukio Mishima – Sea of Fertility

Att ha något vackert att dö för

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.