Idag är det ånyo Första Maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Det kan då vara lämpligt att ta upp begreppet antikapitalism, då användandet av detta i högerradikala sammanhang har en tendens att leda till onödiga missförstånd och konflikter. Detta beror på att många människor förknippar begreppet med vänsterns definition av det, och därför oroar sig för att horder av flaggviftande ”nationalkommunister” kommer att jaga dem från hus och hem den dag som nationalistiska antikapitalister får inflytande i vårt land.
Man bör därför slå fast att det finns (minst) två sorters antikapitalism. Dels vänsterns antikapitalism, som i sin rena form är kommunismen. Dels den högerradikala idétraditionens antikapitalism, som i sin nutida form snarare är korporativismen, folkstaten eller gillesocialismen.
Det finns några grundläggande skillnader mellan dessa båda former av antikapitalism. Det rör sig om synen på egendom och individualitet, om synen på folk och klass, om synen på det politiska, och om synen på idealism och materialism (av naturliga skäl kommer det att finnas många undantag när det gäller reellt existerande rörelser och personer både till höger och vänster, men det är svårt att undvika när man försöker att sammanfatta idealtyper. Det är ju till exempel uppenbart att delar av den Nya vänsterns och miljörörelsens antikapitalism är betydligt mer avancerad än de rena bolsjevikernas, liksom att det finns företrädare för ”white power”-tänkande som inte skiljer sig nämnvärt från en genomsnittlig folkpartist i sin världsbild i dessa avseenden).
Privatkapitalism eller kollektivism
I synen på privat egendom skiljer sig den kommunistiska antikapitalismen från vår idétradition. Kommunisterna ser privat egendom som något i grunden ont. Vi ser det däremot som något som ofta är kopplat till den fria personen, till familjens oberoende, till en reell frihet. Vi påminner därför i vår grundsyn en del om de tidiga anarkistiska tänkarna, främst bland dem Proudhon. Proudhons mål var att så långt det var möjligt skulle varje familj äga sitt eget hem, ett litet företag eller gård, och liknande. Denna positiva grundsyn på det oberoende som är kopplat till småföretagande eller självägande har normalt gått som en röd tråd genom våra idéers historia, och våra föregångare har därför oftast försökt skydda småbönder från ”marknadskrafterna”.
I praktiken har också många jordreformer utförts av människor som tillhör vår idétradition, bland annat i Asien. Målet med detta har varit att göra självägande småbönder av jordlösa lantarbetarproletärer. Här bygger alltså vår antikapitalism på att en otyglad kapitalism gynnar några få stora företag och slår ut många andra. Det innebär att den möjlighet till frihet och individualitet som egendomen kan innebära blir en lyx för ett litet fåtal.
Kommunismen däremot drivs enligt en traditionalist som Julius Evola i grunden av en motvilja mot individualitet och distans mellan människor, och eftersträvar därför ett kollektivistiskt, nivellerat och promiskuöst tillstånd. I praktiken har visserligen framgångsrika kommunistiska rörelser varit tvungna att konkurrera med andra stater när de gripit makten, vilket inneburit att de tvingats kompromissa med detta ideal (vilket är förklaringen till att många kommunistiska stater påminner om religiösa kastsamhällen, och att ”kommunister” från dessa stater ibland kan dela en del av sin världsbild med vår). Men idealet finns där, och förklarar delvis det hat med vilket de bemött individer som de ansett har tillhört olika ”överklasser”. Det finns heller inga begrepp om humanitet, nåd, människovärde eller heder i den realsocialistiska materialismen, som annars kunnat ge dessa försvarslösa ”reaktionära” grupper någon sorts skydd. Dessa begrepp finns däremot i det traditionella arvet (även om de i modern tid också här ofta fallit bort, med förödande följder för samhällen och individer).
Folkgemenskap eller klasskamp
Den kanske avgörande skillnaden mellan vänsterns och vår antikapitalism finner man dock i synen på klasshatet. Vänstern ser ofta detta som något positivt, vilket gång på gång lett till att de mördat stora delar av det egna folket när de kommit till makten. Det finns också exempel på framgångsrika vänsterrörelser som omdefinierat sig till att bli folkpartier snarare än klasspartier (den svenska socialdemokratin var inne på den linjen), men man kan då fråga sig om de inte i praktiken närmat sig vår ståndpunkt, eller en syntes.
I sin rena form ser vår idétradition folket som den naturliga enheten (det kan sedan variera om man med detta avser de som är inordnade i en viss stat, eller de som delar samma etniska ursprung. Fascismen stod ju ursprungligen för den förstnämnda tolkningen). Klasshat blir då något främmande, även om man kan avsky orättvisa förhållanden eller individer som svikit folket. Men att hata hela ”klasser” är ett främmande fenomen (frågan är ju också om ”hat” överhuvudtaget är förenligt med det ideal om självdisciplin som är centralt för oss).
Här finns det dock nationalister och traditionalister som är mycket känsliga för allt som kan antyda klasskamp eller klassmedvetande, i varje fall när det uttrycks av folkfränder ur arbetarklassen. Dessa tycks ha glömt att ett starkt socialt medvetande går som en röd tråd genom vår idétraditions historia, och när vissa ”eliter” bara ser till de egna intressena och sviker det egna folket så blir någon form av ”klasskamp” en nödvändighet. Detta innebär dock inte att någon klass ses som överlägsen, eller ressentimentanstruken vilja att ”hata de rika”. Istället har vi en organisk syn på samhället, som i grunden är klasslös. Det finns olika uppgifter i ett samhälle, men de är alla viktiga. Vår syn på samhället är alltså nära besläktad med den historiskt vanligaste, där samhället ses som en organism, som en kropp. Dess olika delar kan då inte överleva utan varandra, och de är alla värda respekt. Detta leder naturligt till olika former av korporativism, även om det varierat hur genomgripande reformer detta innebär (den italienska fascismens andlige gudfader Gentile hade här betydligt mer långtgående planer än spanjoren Franco, exempelvis). Korporativismen är alltså en mer naturlig modell än parlamentarismen om man ersätter atomistisk individualism med en syn på samhället som en organisk enhet (i sin tur sammansatt av mindre organiska enheter, såsom lokalsamhälle, stånd/yrkesgrupp, och familj).
Här bygger alltså vår antikapitalism på att folkgemenskapen, och människans värdighet, urgröps och hotas när vissa lever i fattigdom och otrygghet. Denna urgröpning leder förövrigt mer eller mindre automatiskt till det lika splittrande klasshatet, vilket i sig borde vara ett argument för en grundläggande social trygghet och värdighet för alla. Vill man ha otyglad kapitalism får man räkna med att det uppstår klasskamp förr eller senare.
Suveränitet eller politikens död
Vår idétradition skiljer sig också från kommunismen, och från liberalismen, genom att vi i de gamla indo-européernas efterföljd sätter folkets intressen högre än ekonomin. För oss är staten det högsta, då den representerar folket och de högre värdena. Ekonomin ska därför underordnas staten, även om det kan variera i vilken grad detta sker. Detta innebär paradoxalt nog att vår antikapitalism i många fall kan acceptera förekomsten av ”kapitalism”. Denna paradox är obegriplig så länge man inte kan skilja på yta och innehåll. En ytligt sett kapitalistisk ekonomi som är underordnad en stark stat med sunda värderingar, är då till sitt innehåll inte längre ”kapitalistisk” i egentlig mening. Detta innebär att både marknadskrafter och kapitalister kan ha en roll att spela för ett land, men att det sker inom de ramar som bestämts av de politiska ledarna (där målet kan vara full sysselsättning, självförsörjning när det gäller livsmedelsproduktionen, skydd mot skadlig kulturindustri och massinvandring, eller liknande). Dessa ramar kan vara mer eller mindre flexibla, beroende på den historiska situationen. En central del av vår antikapitalism bygger här också på att den globala kapitalismen är just global, och därför inskränker folkets och statens möjligheter att välja sin egen framtid.
Både kommunismen och liberalismen sätter i praktiken det ekonomiska över det politiska. Detta är oförenligt med vår idealistiska grundsyn, vilket leder oss vidare till den sista skillnaden.
Idealism eller materialism
För att den inte ska urarta till ren kollektivism, biologism eller våldsmakt, innehåller vår världsåskådning ett starkt drag av idealism. Detta innebär att det finns värden och ideal som betyder något, som heder, traditioner, vördnad för naturen, heroism, patriotism och/eller religion. I försvaret av dessa värden uppstår ofta också en antikapitalism, eftersom en otyglad kapitalism undergräver allt sådant och ersätter dem med en materialistisk och rotlös massa av konsumenter. Vårt människoideal är alltså idealistiskt, och bygger på människans värdighet, medan vänsterns materialism här ironiskt nog ofta bara är en variant på den globala kapitalismens materialism. Särskilt tydligt blir detta hos vänsterideologier som helt tar avstånd från vår historia.
Detta antyder en viktig skillnad mellan oss och vänstern när det gäller synen på kapitalismen. För vänstern är det en i första hand ekonomisk och materialistisk företeelse, som utmärks av lönearbete och liknande mätbara fenomen. För våra tänkare, från Veblein till Sombart, har det däremot varit minst lika vanligt att man studerat idealen i ett samhälle för att definiera det som kapitalistiskt. Detta påminner återigen om den skillnad mellan yta och innehåll som kännetecknar skillnaden mellan materialism och idealism. Ur ett materialistiskt perspektiv kan man säga att vår antikapitalism är en antikapitalism light eftersom vi kan acceptera både lönearbete och företagare. Men mot det kan vi invända att det är materialisternas antikapitalism som är en light-version, eftersom den inte på djupet bryter med den världsbild, den livssyn och de ideal som den moderna, globala kapitalismen bygger på. Båda synsätten kan naturligtvis bidra till en förståelse av vad kapitalism är för något, men vill man skapa ett hållbart och mänskligt alternativ så tycks vår idétradition vara den mer konstruktiva.
Om skribenten: Joakim Andersen
