De flesta har vid det här laget insett att ”mångkultur” innebär betydligt mer än att man inte ska vara elak mot invandrare, och att det i praktiken är en ideologi i sin egen rätt. En av de som studerat denna ideologi närmare är professor Paul Edward Gottfried, som i flera böcker tagit upp de historiska förutsättningar och förändringar som lett fram till mångkulturalismen.
En av dessa böcker är Multiculturalism and the Politics of Guilt – Toward a Secular Theocracy. Den tar, ur ett ganska nietzscheanskt perspektiv, upp hur mångkulturalismen i vår tid fungerar som en sorts religion och hur vårt samhälle håller på att förvandlas till en sorts teokrati. Vad vi får säga och tänka styrs förvisso inte längre av katoliker eller lutheraner, utan av en ”prästkast” av politiskt korrekta journalister, akademiker, politiker, och så vidare. Men resultatet har ändå vissa likheter med forna tiders inkvisition.
Multikulturalismens religiösa förutsättningar
Professor Gottfrieds studie är ett värdefullt komplement till Kevin MacDonalds bok Culture of Critique, där han studerar judisk aktivism bakom rörelser som varit fientliga till, och skadliga för, de europeiska folken, såsom marxism, feminism och anti-nationalism. MacDonald har en gruppevolutionär, och psykologisk, förklaring till detta, och han tar upp flera viktiga samband. Gottfried påpekar dock att den kombination av vänstersympatier i ”det nya landet” med stark patriotism vad gällde ”the old country” var betydande även vad gällde invandrargrupper som irländare och italienare i USA. Denna ”dubbla lojalitet” var alltså inte något exklusivt judiskt (även om Gottfried inte förnekar att denna var betydelsefull).
Intressant är också att Gottfried tar upp frågan om den politiska korrekthetens religiösa förutsättningar ur en tämligen oprövad vinkel. Nämligen frågan om huruvida den kan ha sitt ursprung i protestantismen. Tecken på detta kan vara att politisk korrekthet ersatt mycket av den traditionella teologin i flera protestantiska kyrkor, och att protestantiska länder är den politiska korrekthetens starkaste fästen (därmed inte sagt att detta inte drabbat katolska kyrkor och länder). Som utomstående blir man tämligen förvånad när Gottfried räknar upp olika företrädare för den teologiska riktning som kallas ”liberal protestantism”, där man bland annat skriver feministiska studier där syndafallet beskrivs som att en ursprunglig ”enkönighet” ersattes av två kön. Denna riktning är enligt Gottfried både starkare i den teologiska världen, och mer politisk, än vad vi som utomstående normalt känner till. Förmodligen har vi främst stött på den i samband med omskrivna händelser som Ecce Homo.
En kärna i detta är fenomenet individualiserad skuld. Den protestantiska teologin är relativt individualistisk, och den enskilda protestanten har historiskt varit väl medveten om sin skuld och sin synd. Det sätt som man hanterat denna skuld har varit bekännelsen, inte sällan offentlig (ett fenomen som inte återfinns i alla kulturer och religioner). Gottfried påpekar att dessa inslag är en stark aspekt av den politiska korrektheten. Den handlar också om att man erkänner sin, eller sitt folks, historiska och nuvarande skuld, och tar avstånd från den offentligt, genom en ständig serie ursäkter för historiska synder. Genom sådana bekännelser och ursäkter framstår man också som en bättre människa än de som inte gör dem (det är i dessa stycken Gottfrieds nietzscheanska ådra blir som tydligast). Detta förklarar den perversa tillfredsställelse som de politiskt korrekta får ut av att gång på gång be om ursäkt på våra vägnar.
Gottfried och vänstern
Professor Gottfried har i sina böcker ofta återkommit till vänstern, och dess förvandling från en klasskampsrörelse vars medlemmar i praktiken ofta var både nationalister och patriarker, till en rörelse för vilken identitetsfrågor som feminism och massinvandring spelar den främsta rollen (och för vilken arbetarklassen inte sällan ses som suspekt på grund av sina mindre upplysta tendenser). I dessa böcker märker man hur Gottfried fått en allt starkare sympati för den klassiska vänstern, vilket är intressant då han egentligen själv står närmare en klassiskt konservativ ståndpunkt. Det är med uppenbar sympati han beskriver forna tiders arbetarklasskommunister, en sympati han inte känner för politiskt korrekta journalister.
Intressant är att han i Multiculturalism också tar upp mer teoretiska företrädare för vänstern som gjort nyttiga iakttagelser om mångkulturalismen och vår tids utveckling. Dessa kan vara intressanta bekantskaper för de vänsterister som mot förmodan läser denna blogg. Han nämner att en av de ledande männen bakom den flamländska separatiströrelsen är en gammal freudian-marxist, Urbain Decat, som ingalunda anser att han övergett marxismen. Tvärtom är det vulgärmarxisterna som övergett marxismen med sin politiska korrekthet, menar Decat. Han menar att kärnan i Marx’ projekt var att befria individer och samhällen från konsumerism och universalism, och att den politiska korrektheten är den fria diskussionens död. Vilket i sin tur passar som hand i handske för de ledare som driver på den globala kapitalismen. Att i det läget försvara organiska, historiska och meningsfulla gemenskaper som den flamländska eller den skånska kan vara väl så förenligt med att göra motstånd mot systemet som att verka för en massiv folkomflyttning och att försöka döda den fria diskussionen med gatstenar och bomhot.
Gottfried citerar också den gamle marxisten Hilferding och dennes iakttagelser under Andra Världskrigets inledningsskede. Hilferding avvek då från den ”klassiska” historiematerialismen, där man anser att ekonomin är det som avgör politiken (väldigt förenklat). Istället var det enligt Hilferding så att politik, makt, ofta avgör den ekonomiska utvecklingen. Bland annat såg han att den moderna staten börjat invadera det som tidigare varit autonoma sociala rum, och han såg inga tecken på att detta skulle avta.
Man kanske inte blir marxist efter att ha läst Gottfrieds beskrivning av dessa båda herrar, men det antyder i varje fall att man som vänstersinnad eller marxist inte måste stödja den politiska korrektheten. För om mångkulturalismen är en hel ideologi i sin egen rätt, så bör man inse att den är en konkurrent till den gamla marxismen, och att den inte ens är särskilt antikapitalistisk.
Gottfrieds bok är i vilket fall som helst mycket intressant och läsvärd (som vanligt). Han tar bland annat upp kopplingen mellan ”the managerial state”, alltså en stat som administrerar allt mer av samhälle och ekonomi, och ”the therapeutical state”, alltså en stat som även vill styra våra tankar och känslor och som ser ”rasism” och ”diskriminering” som käppar i hjulen som man bäst åtgärdar genom ”utbildning”, ”terapi” eller, i svåra fall, fängelse.
Intressant är också att han tar upp i hur stor grad den terapeutiska staten och mångkulturalismen bygger på ren okunskap. Han tar också upp hur de terapeutiska och mångkulturalistiska staternas utrikespolitik idag alltmer styrs av deras ideologi, som när röster höjdes för att man skulle tvinga fram jämställdhet i Afghanistan, eller när utrikespolitiken alltmer styrs av motsatsparet ”offer/förövare”. Han tar också upp de populistiska rörelser som står för motståndet mot mångkulturalismen, och deras balansgång mellan regionalism och nationalstat. Han tar också upp viktiga exempel på hur orättvis mångkulturalismen är mot majoritetsbefolkningen, och vilken dubbelmoral den bygger på, men detta torde redan vara välkänt.
Avslutningsvis påpekar Gottfried att mångkulturalismen skiljer sig från andra religioner/teokratier genom att den undergräver förutsättningarna för sin egen existens. Genom att importera befolkningar som på sikt kommer att ersätta både den och den kultur som en gång födde den.
Äldre inlägg om Gottfried återfinns här: Strange Death of Marxism
Motpol.nu har också en sökfunktion där man kan knappa in ”Gottfried”.
Om skribenten: Joakim Andersen
