Julius Evola/Elements of Racial Education

Okategoriserade

Den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen hade vissa likheter, men det fanns också avgörande skillnader. Bland skillnaderna finns synen på ras, som i Italien utvecklades av, bland andra, traditionalisten Julius Evola. Evola såg den tidigare rasläran som biologiskt materialistisk, och därför förenklad. Det fanns sanningar i den rent biologiska rasläran, men den missade också viktiga sammanhang. Han beskrev sin egen, och det fascistiska Italiens, ståndpunkt i boken Elements of Racial Education, som var avsedd som en introduktion till ämnet.

Betydelsen av ”ras” och ”rasism”
Evola börjar med att definiera sina begrepp. Han beskriver först de många olika definitionerna av begreppet ”ras” som tidigare använts. Han fastnar för följande definition, då den kombinerar de rent fysiska sidorna av rasen med de psykologiska och spirituella:

…the essence of race is sought in a ”style”, in a way of being. Race here becomes a sort of constant ”line”, which expresses itself not only through the physical characteristics, that is to say through the race of the body, but also in the way of using the various psychic qualities or gifts… On the basis of this style, itself hereditary, a given group of individuals is defined, a group which, in relation to other groups with a different style, constitutes a ”race”.

Evola fortsätter sedan med att beskriva den fascistiska rasismen, och den traditionella synen på ämnet. Han påpekar att man i traditionella samhällen talar om ”thoroughbred men”, alltså helgjutna män, ”män med ras”. Man har då avsett människor som varit ädla och helgjutna av naturen, och detta har ansetts bero på att de haft rent blod (denna syn på blodet som bärare av högre egenskaper kommer till uttryck i talesätt som ”good blood does not die”). Evola skriver att i det moderna samhället är det vanligare att blodet blandats, och detta innebär att olika typer av blod, olika rasliga impulser, för en ständig konflikt inom oss. I det gamla Rom mytiserades betydelsen av den rena blodslinjen genom att man vördade anfäderna och de lägre gudar som var knutna till blodslinjen och hushållet (Lares och Pentes. Liknande gudomligheter går att hitta i nordisk tradition, såsom fylgja, hamingja och den sentida hustomten).

CM

Evola fortsätter sedan med att jämföra den italienska rasismen med den egalitära universalismen, som förnekar eller tonar ner skillnader mellan olika grupper av människor. Han finner här att den rasism han står för har mer gemensamt med den klassiska världsbilden. Han skriver: ”The racist, therefore, acknowledges difference, and wants difference. To be different, to be oneself, is not an evil, but a good”. Han påpekar att alternativet till en värld av skillnader är en kaotisk, kollektivistisk, promiskuös, värld. Här hamnar Evola nära både Nietzsche och den Nya Högern i sin kritik av universalismen och den likriktade värld som universalismen leder till. Han använder det, i vår tid, synnerligen demoniserade uttrycket ”rasism” om sin världsåskådning, men det är tydligt att det inte handlar om hat eller folkmord, utan om en ärligt menad kritik av modernitetens likriktande krafter och ideal. Lika tydligt är det att han anser att ädla och helgjutna individer av alla raser kan ”ha ras”.

Tre former av ras
Evola fortsätter sedan med att beskriva de fysiska/biologiska rastyperna. Har man studerat fysisk antropologi kommer man att känna igen de rastyper han här beskriver som Europas vanligaste, det rör sig om den Nordiska rasen, den Västliga rasen (även kallad Mediterranid), den Faliska (robust Skando-Nordid), den Dinariska rasen, den Alpina och den Baltisk-Östliga. Han nämner också kort de utom-europeiska rastyper som idag också återfinns i Europa. Dessa är den Levantina rasen, Ökenrasen, den Mongoloida rasen, den Negroida rasen, den Mediterrana-Afrikanska rasen, och det Judiska elementet (som Evola inte ser som en fysisk rastyp utan mer som en etnisk grupp). Detta avsnitt är dock ganska kort, och det mesta av informationen går att hitta på grundläggande internetsidor om fysisk antropologi (med undantag för Evolas tankar om vilka europeiska rastyper som lämpar sig mer eller mindre bra för att blandas).

Den andra gradens rastyper, som studeras av det som kallas psykoantropologi (eller på sin tid raspsykologer), beskrivs sedan. Det handlar om ”race of the soul”. Han finner till exempel att den Nordiska typens ”race of soul”, eller psykologiska typ, är ”the race of the active man”, medan den Alpina rasen föredrar lugn och ro, liv i liten skala och i mindre kollektiv. Detta tillhör bokens mest spännande avsnitt, och det är synd att det är så kort. Frågan om huruvida det finns psykologiska drag som kan kopplas till de fysiska rastyperna är en fråga som många antropologer ställer sig, och Evola hade bättre tillgång till källor om detta än vad vi normalt har idag.

Därefter beskriver Evola den tredje gradens rastyper, ”race of spirit”. Här handlar det om hur rastypen ser på det övernaturliga, hur den fungerar religiöst. Vissa människor dyrkar Moder Jord och ser fram mot att försvinna efter döden, vissa grupper anser att religion handlar om underkastelse och lydnad, medan andra människor dyrkar Solen och strävar efter att bli halvgudar. Han räknar här upp Olympisk, Ktonisk/Tellurisk, Demetriansk/Lunär, Titanisk, och flera andra sådana rastyper som man känner igen från hans andra böcker (särskilt Revolt Against the Modern World). Även detta är ett mycket spännande avsnitt, som också är på tok för kort. Det ger ändå en bra bakgrund till liknande stycken i Revolt.

Begreppet över-ras
Ett intressant avsnitt är Evolas genomgång av relationen mellan nation/folk och ras. Nationer är ju normalt mångrasliga, även om det kan röra sig om mycket närbesläktade raser. Det finns alltså ingen ”svensk ras”, eftersom den svenska nationen historiskt har inslag av flera olika nordeuropeiska rastyper. Evola skriver för italienska förhållanden, och den italienska nationen var än mer heterogen än den svenska. Han menar därför att även då en nation har flera olika etniska inslag, så finns det historiskt en ”över-ras” (supraras) som är det dominerande elementet. I Italien menar han att detta dominerande element varit, och skall vara, den arisk-romerska typen. Denna typ beskrivs av Evola som mycket lik den nordeuropeiska, och han menar att dess värderingar och världsåskådning skall dominera det fascistiska Italien. Detta innebar naturligtvis också att han kunde acceptera existensen av individer som inte tillhörde denna rastyp i nationen, det är ju till exempel välkänt att många italienska judar ingick i den fascistiska administrationen.

Evola går däremot inte i Elements in på den traditionella politiska formen, nämligen imperiet, där olika folk kunnat bevara sin särart och sina traditioner (det indiska kastväsendet är visserligen ett extremt exempel, men det har tillåtit stenåldersfolk att överleva genetiskt och kulturellt i tusentals år). Istället tycks han ha anpassat texten tämligen mycket till den moderna nationalstaten, vilket väl är det som kan överraska en mest om man läst annat av honom. Här balanserar han alltså på gränsen till att stödja den moderna statens likriktande tendens.

Tocharisk mumie

Som man kanske anar av referenserna till ”race of spirit” så kan Elements of Racial Education vara i mesta laget för en del läsare. Evola är traditionalist, vilket innebär att en del av hans ideal kommer att framstå som konstiga för en och annan. Han är heller varken nationalsocialist eller politisk korrekt. Vet man med sig att man har väldigt svårt för att stöta på nya synsätt, så bör man alltså undvika boken och hålla sig till trygga och förutsägbara jaktmarker. Om man däremot är intresserad av traditionalism, antropologi, eller raslära, och vet med sig att man har förmågan att själv sålla det som är värdefullt från det som inte är det, så är det en klart rekommenderad bok. Man kommer inte att hålla med om allt Evola skriver, men den kommer att ge en många begrepp och tankar att brottas med när man mejslar ut sin egen ståndpunkt i dessa frågor. Det finns kort sagt mycket matnyttigt både för icke-rasistiska och identitära traditionalister i den, likaväl som den kan vara läsvärd som ren kuriosa eller idéhistoria.

Elements of Racial Education går i Norden att få tag på genom Nordiska Förlaget och Integral Tradition Publishing.

Vad gäller fysisk antropologi rekommenderas Society for Nordish Physical Anthropology, som är opolitiskt men mycket matnyttigt. Där finns flera texter, en hel bok, och flera länkar till andra intressanta sidor.

Lares