Det har den senaste tiden förts en mycket intressant diskussion om anarkoprimitivism och den moderna civilisationen på kommentarerna till bloggen. Anarkoprimitivismen är troligtvis den mest sympatiska, och mest egensinniga, av de många anarko-riktningarna. Min inställning till den sammanfattades i en kommentar med, ungefär, följande innehåll:
Personligen ser jag anarkoprimitivismen som en sympatisk idériktning, som utgör en nyttig motvikt mot många andra idéer (inklusive mina egna). Det moderna industrisamhällets radikala samvete skulle man kanske kunna säga. Vad som kan nämnas är att flera traditionalister, trots en förkärlek för brons- och järnålderscivilisationer, också uttryckt respekt för stenålderscivilisationer (Evola gör detta i Elements of Racial Education), vilket ju är ganska naturligt med tanke på deras historiesyn. Det jag föredrar hos Evolas traditionalism framför anarkoprimitivismen är just tanken att de goda idealen kan återkomma i vilken epok som helst. De fanns i vissa stenåldersfolk, men de dök åter upp under medeltiden (med riddarordnar och höviskhet), och de kan dyka upp även i ett högteknologiskt samhälle. Bland dessa goda ideal ingår vördnaden för natur och djur, och det kan återkomma både i en rymdålder och i en post-apokalyptisk era av krig. Anarkoprimitivismen är på den punkten ibland närmast historiematerialistisk, då den materiella basen får en så stark betydelse.
Mitt stora problem med anarkoprimitivismen är däremot att den inte är lika klarsynt i alla frågor. Mänskligheten kommer inte att glömma bort jordbruket även om dagens system kraschar, förmodligen inte heller järnsmidet. Inte heller kommer dagens enorma ansamlingar av automatvapen, bilar och ammunition att försvinna över en natt. Om civilisationen kraschar kommer det alltså snarare att vara ett post-apokalyptiskt krigstillstånd som följer, snarare än ett idylliskt naturtillstånd. Och ett sådant krigstillstånd leder naturligt till den typ av kastsamhälle, med bland annat en krigarkast, som Faye och Evola skriver om, och tydligt etniska eller religiösa samhällen.
Däremot är jag imponerad av den indiska kulturens förmåga att kombinera en stadens kultur med en vildmarkens tradition, där den senare (shivaismen) överlevt sida vid sida med civilisationer som fötts och dött under årtusenden. En gammal indolog och traditionalist som skrivit mycket om detta är Alain Danielou, och om man bortser från en del inslag (människooffer och kannibalism bland annat) så är det en tradition som borde vara av intresse för gröna anarkister han beskriver i sina böcker.
Jag kan också tycka att anarkoprimitivismen har en tendens att försköna jägar-samlarfolken som de rent faktiskt levt och lever. Att man lever av jakt och växter är ingen garanti för att man inte utvecklar obehagliga kulturella beteenden (vi har ju de papuanska samhällen där manlig pedofili är ett stående inslag i de unga gossarnas uppväxt, liksom vi har både kannibaler och våldsamt xenofobiska och krigiska jägarfolk). Där ger traditionalisterna istället måttstockar med vilka man kan mäta om en kultur är degenererad eller inte.
Bland de traditionalister som beskrivit sin respekt för ”primitiva” folk finns kanske särskilt Frithjof Schuon, med sitt intresse för de nordamerikanska indianernas traditioner. Där finns även italienaren Julius Evola. Evola tar upp sin syn på våra paleolitiska förfäder i ett stycke i Elements of Racial Education, en spännande liten bok som kommer att recenseras i en oklar framtid. Det är inte direkt någon radikal anarkoprimitivism Evola framför, men han påpekar att materiell civilisation inte alltid är detsamma som att en kultur är högtstående, och tar våra stenåldersförfäder som exempel:
These people, certainly, were not ”civilised” in the modern sense, linked to the development of experimental knowledge, technology, and juridico-positive organisation, but they had qualities of character and their own very precise spiritual vision of the world, proceeding from real contacts with forces of a super-human nature; a vision which was not ”thought”, but experienced, made real in traditions, expressed and developed in symbols, rites and myths.
Evola vänder sig starkt mot den moderna evolutionistiska synen, där det som kommer före oss i historien ses som sämre. Han menar att våra cro-magnonförfäder redan hade en utvecklad och hedervärd tradition och livssyn. I likhet med anarkoprimitivisterna menar han alltså att de var sanna och fulla människor, trots att de saknade bilar och flygplan.
Evola vänder sig också mot den historiesyn han kallar Ex Oriente Lux, alltså tanken att allt bra kommit från öster. För Evola är det tvärtom så att det bästa kom från nordväst:
The origin of the highest civilisations of the white race and, in general, of the Indo-european races is not Eastern, but Western, and Nordic-Western.
Våra förfäder levde i dessa länder för tiotusentals år sedan, sida vid sida med djur som idag bara finns kvar som fossil och den konst genom vilken våra förfäder förevigade dem. Det Evola och anarkoprimitivisterna påpekar är att vi inte ska skämmas över dem och se dem som mindre vetande halvapor, utan att vi bör inse att de hade värdiga och goda kulturer och traditioner. På samma sätt kan vi respektera många av dagens överlevande jägar- och samlarfolk. Men vi kan förverkliga det bästa av deras livssyn i våra egna samhällen, genom att vara i naturen och leva sunt, och genom att föra en politik som respekterar djur och natur, snarare än genom att avskaffa det teknologiska samhället.
Är man intresserad av anarkoprimitivism är Fimbulvinter en bra plats att börja på: Fimbulvinter. Där finns en hel del sunda tankar man kan kombinera med en identitär och/eller traditionalistisk världsbild, även om man alltså inte bör ta steget fullt ut och bli anarkoprimitivist till 100%.
Om skribenten: Joakim Andersen
