De senaste dagarna har en livlig debatt förts inom den svenska etniska nationalismen, efter vad som tycks vara en synnerligen tråkig händelse där nationalister hotat en annan nationalist på grund av meningsskiljaktigheter. I denna debatt har de flesta varit rörande överens om att sådant beteende är både skadligt och fel på ett otal andra sätt. Det har dock återkommit en högljudd minoritet som antingen försvarat det inträffade med att påstå att ”ja, men han var ju Strasserist” eller försökt att få diskussionen att handla om ”Strasserism” eller ”rödinginspirerade nationella”.

Det är därför dags att vi gör en sak klar en gång för alla: det finns inga ”strasserister”. I sådana här situationer försvåras allt av att vi använder samma ord men menar olika saker med dom. Vi tvingas därför gå igenom de olika betydelserna av ordet strasserist.

Man kan för det första mena någon som följer den nationella socialism som utformades av de tyska bröderna Strasser på 1930-talet. Några sådana strasserister finns inte i vårt land, eftersom vi inte ens vet vad de stod för. Vi kan hitta enstaka korta artiklar på internet om dom, men några strasserister finns knappast.

För det andra kan man mena någon som sätter den etniska frågan i andra hand. Då missbrukar man visserligen ordet ”strasserist” men några sådana ”strasserister” har jag ändå aldrig träffat. Det finns nationalister som har den etniska frågan som en så självklar del av sin världsåskådning att de också kan utveckla tankar kring hur man bäst förverkligare den etniska solidariteten i socialpolitiken (därav att de ofta kallar sig nationella socialister), men den är fortfarande kärnan i deras ideologi även om de inte talar om rasfrågan oavbrutet. De flesta radikala nationalistiska grupperingar i Sverige har rentav utvecklade versioner av nationell socialism, och det är inget skäl att kalla dem strasserister eller att ifrågasätta deras etniska engagemang. Tvärtom.

En detalj i sammanhanget är förvisso att om man måste ta avstånd från alla som inte sätter rasen högst, så kan den nationella rörelsen aldrig ha några former av samarbete med icke-nationella grupper (från abortmotståndare till fackföreningar som i framtiden är mot invandring). Men det är ju ett rimligt pris att betala för att känna sig renlärig.

För det tredje kan man mena någon som inte följer Adolf Hitlers lära till punkt och pricka. I det läget blir situationen en annan, för i så fall är en överväldigande majoritet av de svenska etnonationalisterna ”strasserister”. Det är få nationalister som inte anser att situationen förändrats de sista 60 åren, och att det finns mer eller mindre som måste uppdateras. Att diskutera hitlerism kontra strasserism blir då också meningslöst, eftersom detta inte är två urskiljbara läger i svensk nationalism utan en mycket glidande skala. Ordet ”strasserist” kommer förövrigt i praktiken mest att fungera som ett verktyg för 14-åriga, nyfrälsta ”nationella” att ”vinna” debatter på internet, så frågan är om man kanske inte bör låta bli att använda det helt och hållet.

Avslutningsvis kan påpekas att jag är inte nationalsocialist, vilket gör det meningslöst att kalla mig strasserist. Det kan också påpekas att symboler och palestinasjalar är inte i besittande av magiska krafter, som förvandlar de som bär dem till ”rödingar”. Den enda frågan som betyder något är ”fungerar de?”. Ger dessa symboler och sjalar fler anhängare, eller färre?

Det innebär att även om Helsingborgskampanjen, i likhet med ett flertal tyska nationella, använt sig av symbolen hammaren och svärdet, så innebär det inte att de håller på att förvandlas till ”rödingar” (vilket i sig är ett uttryck som för ner varje diskussion på samma nivå som ordet ”nasse”, en nivå där de nyfrälsta 14-åringarna alltid vinner). Detsamma gäller de nationalister som stört sig på användandet av palestinasjalar. Är man emot sådant måste man kunna anföra sakliga argument för varför det är skadligt, inte känslomässiga skäl eller estetiska skäl (”vi nationella har aldrig haft såna sjalar förr, och jag tycker det är fult”). Att man stör sig på en symbol är i varje fall inget skäl att tillgripa våld mot andra nationalister, oavsett vad som nu hände i Helsingborg.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.