Att den politiskt korrekta världsbilden arbetar utifrån antagandet att världen är full av människor som innerst inne är ”nazister”, men som inte står för det öppet, torde vara välkänt. Detta innebär bland annat att den politiskt korrekta hetsjakten på oliktänkande aldrig får nog. Lite naivt skulle man kunna föreställa sig att när man förbjudit uppmaningar till folkmord, så borde allt vara frid och fröjd för de politiskt korrekta. Så är dock inte fallet, man upptäcker då nämligen att det finns ”nazister” som är illistiga nog att låta bli att uppmana till folkmord. Att dessa innerst inne är ute efter att göra detta, är dock något man som politiskt korrekt inte för en sekund ifrågasätter. Man blir då tvungen att förbjuda deras symboler, och därefter att även förbjuda dem att ”uttrycka missaktning” för andra raser. Och så fortsätter det…

Problemet med den politiskt korrekta världsbilden är alltså att den aldrig får nog. Lyckas dess representanter förbjuda eller utestänga ”nazister” från samhället, så kommer de att fortsätta med nationalromantikerna. Och därefter med dom som har synts i samma sällskap som nationalromantiker. Det slutar alltså aldrig, i varje fall inte förrän folk eller makthavare på allvar sätter ner foten.

Kielosdebatten
Ett tydligt exempel på detta är den senaste tidens diskussioner kring konstnären Markus Andersson och hans målning av ”glamourprinsessan” Karolina Lassbo.

Tydligen hade den nationalromantiska konstnären Markus Andersson alltså målat en tavla av Lassbo. Andersson har mig veterligen aldrig yttrat något som ens med väldigt god vilja kan anses som ”nazistiskt” (och då har jag ändå följt hans karriär den senaste tiden med välvilligt intresse). Vad han däremot gjort är att intressera sig för syndabocksmekanismer i vårt samhälle (och då målat även sådana herrar som Christer Pettersson och Mihail Mihailovic, vilka knappast ses som förebilder i nationalsocialistiska kretsar). Han har också ett intresse för fornnordiska motiv, nordisk natur, och liknande, inte heller det särskilt främlingsfientligt.

Hur som helst, detta ledde till en debattartikel från en Katrine Kielos, som formligen dröp av hat (kanske det hat som varje makthavande grupp känt genom historien när deras åsiktsmonopol utmanats?). Kielos benämnde artikeln ”Mörkbrun skymning”, och lyckades redan där utmåla Andersson som en av de ”bruna”. Hatet mot Andersson är tydligt, närmast patologiskt. På något vis måste hans konst ha påverkat Kielos djupt. Kielos skriver bland annat att han är ”en komplett obegåvad bildlärare långt ute på den främlingsfientliga högerkanten” och skapar ”hötorgskonst”.

Andersson besvarade detta i debattartikeln ”Smutskastning”, som är ett rent under av behärskning och hövlighet i jämförelse med Kielos’ förbittrade förlaga. Han påpekar där flera rena faktafel i Kielos’ artikel.

Förmodligen hade Kielos inte räknat med att få ett genmäle, så hennes svar på Anderssons artikel är betydligt mer sansat än hennes första personangrepp. Hon ber om ursäkt för felaktigheterna i sin text, påstår att hon aldrig kallat Andersson ”nazist” (bara ”mörkbrun”…), och påstår sedan återigen att hans konst är främlingsfientlig. Det är här som Kielos blir intressant inte bara som en den politiska korrekthetens vakthund, utan också som en illustration på den etnomasochistiska världsbilden. Som etnomasochist kan man nämligen inte hantera att vita, nordbor, blondiner, eller liknande grupper beskrivs på ett positivt sätt. Detta då det enligt etnomasochisten måste innebär att andra grupper är dåliga. På samma sätt är intresse för den egna historien suspekt för etnomasochisten. Då det måste innebära att man tycker mindre om andra grupper. Kielos skriver:

Markus Anderssons konst består av hyllningar till den svenska naturens renhet, idealiserade nordiska kvinnor och ett blont barn vid en forntida runsten. Oavsett vad Markus Andersson röstar på eller vilka åsikter han har privat så skapar han den här typen av konst och måste därför kunna ses som ansvarig för den politiska världsbild hans tavlor förmedlar.

……

Det går möjligen att hävda att den sammankoppling av nordiskhet med renhet och den dröm om fornstora svenska dagar som strålar ut från Anderssons oljedukar bör kallas för nationalism, och att detta begrepp inte nödvändigtvis inbegriper främlingsfientlighet. Men jag skulle vilja hävda att nationalism av den typ som bor i Anderssons konst inte går att särskilja från främlingsfientlighet. Det som Andersson idealiserar som rent, vackert och starkt är det nordiska, och hans idealisering bygger på att det finns något annat som är smutsigt fult och svagt. Detta andra blir ovillkorligen, på grund av den kontext som all samtida konst verkar i, andra kulturer än vår egen. Därför menar jag att det finns mycket tydliga främlingsfientliga drag i Anderssons konst.

Vad blir då den praktiska följden av Kielos’ resonemang (förutom att det är en imponerande förmåga till långsökta tolkningar, och en oförmåga att se konst som annat än politik)? Tja, att det är synnerligen suspekt att måla blondiner, runstenar och svensk natur. Kielos skriver faktiskt uttryckligen att Andersson ”måste därför kunna ses som ansvarig för den politiska världsbild hans tavlor förmedlar”, frågan är bara vilken samhällsaktör hon hoppas ska utkräva detta ansvar? Polisen? Presumtiva arbetsgivare? Lokal vänsterungdom? Funderar Kielos på vad hon skriver innan hon trycker på ”skicka”?

Detta är dock ett ypperligt exempel på det jag skrev inledningsvis om att det politiskt korrekta drevet aldrig får nog. När man förbjudit hakkorsen med juridiska medel, så fortsätter man genom att med informella medel försöka förbjuda runintresset som sådant (och när man väl med informella medel lyckats få dem att ses som ”nazistiska”, så är förövrigt nästa logiska steg att förbjuda dem även juridiskt).

Kort sagt, de socialpsykologiska mekanismer som Kielos är en omedveten del av, kommer på sikt att leda till att det blir förbjudet med både vikingar, könspunk, och torshammare i vårt land (jag vill understryka att Kielos, och hennes likar, är omedvetna delar av detta, och att man därför bör se dem med medlidande snarare än hat. Detta gäller också Bryns).

Annika Bryns hoppar på tåget…
Man kan tycka att detta borde räckt, men politiskt korrekta drev utmärks vare sig av sin höga intellektuella förmåga eller sin kortvarighet. Annika Bryns fortsatte därför med att ”forska” kring Andersson, och upptäckte då att hans konst bland annat sålts genom Nordiska Förlaget.

Återigen har vi här en person som ser det som en självklarhet att intresse för svensk historia i sig är något ont:

Jag forskade lite i Markus och hans idévärld, och hans nationalromantik verkar gå en bit bortom nostalgi vid midsommarstången och att tycka att skärgården är fin. En bra bit. Till att börja med får man en liten fingervisning av det vikingaklingande namnet på hans ateljé – Theodorikhall (själv har jag svårt att inte associera till nazistkoryf’en Görings Karinhall) – som är fylld av gamla nordiska symboler.

Man har lust att skrika rakt ut: ”Låt oss för helvete använda vikingaklingande ord ur vår historia utan att mentala dvärgar ska börja associera till nazistkoryféer till höger och vänster! Har du ”svårt att inte associera till nazistkoryfén Göring” så kanske du ska söka professionell hjälp, istället för att skriva långa blogginlägg som avslöjar din fixering”. Men man låter bli, eftersom det vore både ohövligt och meningslöst. Hjärntvättade människor svarar nämligen inte positivt vare sig på argument eller ett högt tonläge.

Bryns drar också långt gående slutsatser utan något egentligt material. Hon tror sig veta att Salemmarschen är en ”nazistmarsch” (trots att den som är insatt vet att sanningen är aningen mer komplex än så). Hon tror sig också veta hur alla Nordiska Förlagets kunder tolkar Daniel Wretströms tragiska död.

Den egentliga anledningen till Bryns’ blogginlägg tycks dock ha varit att drabba Lassbo genom ”guilt by association”. men inte vanlig ”association” i det här fallet, utan dubbel. Dubbel på så vis att om Lassbo låter sig målas av Andersson, och Andersson låter sin konst säljas av Nordiska Förlaget, så är Lassbo ”guilty by association”. Det är så man häpnar…

…och drar i nödbromsen
Detta ledde till en diskussion mellan undertecknad, Bryns och Axel Nordin/Opium på kommentarsfunktionerna till hennes blogg.

Annika tycks dock ganska snabbt ha tappat intresset för vidare diskussion. Tydligen var det alltså roligt att sparka på en marginaliserad grupp av oliktänkande, men inte fullt lika roligt när denna grupp visade sig kapabel att bemöta sparkarna intellektuellt, och att bita tillbaka. Citat: ”Nu är det stopp. Jag kommer att radera fler inlägg som försvarar nationalistiska nätverk, ni får fortsätta på era egna sidor. Det här har redan dragit ut alldeles för länge trots att jag satte streck i debatten. ”

Och med de orden från demokratins försvarare avslutar vi dagens inlägg.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.