I kretsen kring den Nya Högern återfinns Robert Steuckers’ Synergies Européennes. På deras hemsida hittar vi en samling läsvärda artiklar om den nya världsordningen, om geopolitik, och om en av den högerradikala idétraditionens verkliga giganter: Vilfredo Pareto. Artikeln om Pareto är skriven av James Alexander, och den hittar vi här: Vilfredo Pareto – The Karl Marx of Fascism.
Pareto beskrivs i artikeln som ”fascismens Karl Marx”, och det antyder hans betydelse för den italienska fascismen. Pareto var en stark motståndare till liberalismens och marxismens egalitära ideologier. Han ansåg att det stora hotet mot aristokratier var att de blev ”mjuka”, alltså att de förlorade sin vilja att utöva makt. Pareto skilde här, som de flesta högerradikaler, mellan makt och rent våld. Det rena våldet är ofta något som används av den som inte har någon egentlig kraft; ingen självdisciplin och ingen respekt med sig. Alexander skriver:
Violence, we should note, is not to be confused with force. Often enough one observes cases in which individuals and classes which have lost the force to maintain themselves in power make themselves more and more hated because of their outbursts of random violence. The strong man strikes only when it is absolutely necessary, and then nothing stops him. Trajan was strong, not violent: Caligula was violent, not strong.
Pareto såg historien som en ständig strid, där de svaga, de som inte vill försvara sig, går under. ”Man is a beast of prey”, uttryckte Oswald Spengler detta, och även: ”Pacifism will remain an ideal, war a fact. If the white races are resolved never to wage war again, the colored will act differently and be rulers of the world.”
Pareto såg också felaktigheten i marxismens samhälls- och historiesyn. Han kunde hålla med Marx om att ”historien är en historia om klasskamp”, men insköt att historien i första hand är en historia om kamp mellan grupper, där klasser bara är en av de olika sorters grupper som kämpar. Det kan vara sekter, stammar, folkgrupper, partier, och många andra grupper. Att se klasskampen som något radikalt annorlunda var därför inget för Pareto. Inte heller inbillade han sig att arbetarklassens seger skulle leda till ett utopiskt nytt samhälle. Troligare skulle vara att en härskande elit ersattes av en annan (Sovjetunionens, och varje annan kommunistisk stats, historia bekräftar ju förövrigt Paretos teori).
Pareto var, som man kanske anat, intresserad av elitstudier. Han studerade hur eliter förlorar viljan att försvara sig, och ersätts av andra eliter. Ett centralt begrepp var då ”residuer”, vilket är känslor. Olika eliter drivs av olika känslor, och man kan se att en grupp plutokrater drivs av försiktighet och girighet, medan aristokrater kan drivas av risktagande och våld. Vissa eliter är ”rävar”, andra eliter är ”lejon”. Pareto menade att det måste finnas en balans av rävar och lejon i en stats elit för att den ska vara livskraftig.
Han påpekade också att det är viktigt att en elit kan berikas med de bästa individerna ur folket, eftersom den annars kommer att bli förslappad och hatad. Alexander skriver: A dominant group, in Pareto’s opinion, survives only if it provides opportunities for the best persons of other origins to join in its privileges and rewards, and if it does not hesitate to use force to defend these privileges and rewards.
Den svenska politikerklassen håller på att bli en ”adel”, och det är troligt att den inte kommer att klara sig särskilt länge i så fall. Det finns erfarenheter, kunskap och vitalitet i de breda folklagren som behövs för att styra vårt land. Pareto påpekade också att demokratin som statsform har en tendens att förvandlas till plutokrati, till rikemansvälde. Men han påpekade också att detta leder till en reaktion av samhällets ”lejon”.
Man inser alltså att likheterna mellan fascisterna och Pareto var stora, och han kom också att vara något av en statsideolog och förebild för Mussolini. Det är hur som helst en värdefull artikel Alexander skrivit, och den rekommenderas varmt till alla som är intresserade av fascistisk ideologi och världsåskådning.
Vi har tidigare skrivit på bloggen om andra förebilder för den italienska fascismen, den intresserade kan söka på sökfunktionen på Motpol.nu. Lämpliga sökord är då Pareto, Panunzio, Evola, Sorel och Michels. Eller varför inte Spengler.
Om skribenten: Joakim Andersen
