Som nationalist får man ofta höra att ens ideologi bara bygger på hat, och inte är genomtänkt. Men detta är en uppenbar historieförfalskning, för som nationalist har man tillgång till en rik tradition av tänkare, ideologer och föregångare som lätt kan mäta sig med liberalernas och socialisternas. Bland dessa hittar vi bland annat den Nya högern. Namnet är visserligen inget de valt själva, utan ett namn som media gav dem. Den nya ”högern” är i själva verket motståndare till både kommunism och liberalism, och står väldigt långt från ”högermän” som Bush och Reinfeldt. Men media använde namnet så flitigt att det kommit att fastna, och idag kallas de oftast Nya högern, eller, på franska, Nouvelle Droite.
Den nya högern uppstod på 60-talet, bland en grupp unga, franska intellektuella. Deras mål var att försvara de europeiska folkens identiteter, som hotades alltmer av amerikanisering, kapitalism, etnomasochism, och liknande tendenser. De ansåg att eftersom man befann sig i en helt ny situation, så behövdes det nya metoder och nya teorier. Den gamla högern hade uppenbarligen misslyckats, för vänstern hade tagit över både den akademiska världen och det offentliga samtalet (och när de väl tagit över dessa så vägrade de att släppa in andra grupper). Den nya högern ville då erbjuda ”intellektuell ammunition” för dem som stod emot vänsterns offensiv och hoten mot européerna. Man har lyckats väl med detta, och påverkat flera större partier som tyska NPD, flamländska Vlaams Belang och franska Front National. Inte minst är deras påverkan tydlig när det gäller de mindre, men snabbt växande, identitära grupperna, såsom Terre et Peuple, Jeunesses Identitaire, eller Bloc Identitaire (som nyligen hamnade i tidningarna för att de serverade fläsksoppa till hemlösa). Den Nya Högerns intellektuella framtoning har bidragit till att dess idéer idag förekommer i en bred men ganska opolitisk undergrund av hedningar, dark wavemusiker, och liknande subkulturer. De har också lyckats intressera etablerade akademiker för sina teorier, till exempel den gamle vänstermannen Paul Piccone. Piccone tillhörde själv den marxistiskt influerade Frankfurtskolan, men menade att i en ny värld så var Nya högerns analys av hur identiteter och levande kollektiv hotas av globalisering och teknokratiska och kapitalistiska eliter och krafter ett mycket viktigt bidrag för att man skulle kunna förstå vår tids centrala frågor. Denna företrädare för den Nya vänstern väckte bland annat något av ett ramaskri inom vänstern när han introducerade deBenoist i sin tidskrift Telos.
Den viktigaste organisationen var länge GRECE, och den nya högerns ”gudfader” Alain deBenoist. Vid sidan av deBenoist har särskilt Guillaume Faye varit framträdande. Man kan sammanfatta det hela som att deBenoist gradvis blivit mer och mer intellektuell och opolitisk, och att GRECE:s arv då förts vidare av mer politiska tänkare som Faye, Robert Steuckers, med flera. De har också alltmer kommit att knyta band till likasinnade tänkare och rörelser i östra Europa. GRECE:s och den Nya högerns historia är dock inte det viktiga för dagens inlägg, utan det är deras idéer. Man kan sammanfatta dessa i några viktigare teman.
Metapolitik och ny kultur
Den nya högern slog tidigt fast att en framgångsrik politisk rörelse har som en av sina förutsättningar ett tänkande, en kultur, som är mottaglig för dess idéer. ”Utan Marx, ingen Lenin”, var ett sätt att uttrycka detta. Med det menade man att det skulle vara svårt att nå politisk framgång för nationalistiska rörelser i ett samhälle vars invånare var hjärntvättade av individualism, liberalism, antinationalism, skuldkänslor, och så vidare. Man måste alltså arbeta med att skapa en ny kultur, där begrepp som identitet stod i centrum, och där européerna återfår tron på sig själva, sitt värde, sin historia, och sin framtid. Vänstern hade tidigare gjort något liknande genom att ta över universiteten och media, och därifrån aktivt hjärntvätta befolkningen. Nu var det dags att skapa egna centra varifrån man kunde sprida en annan världsbild, en annan kultur. GRECE var ett sådant centrum. Detta var alltså en metapolitisk strategi, inte en partipolitisk.
Man riktade därför in sig på att intellektuellt och filosofiskt attackera vänsterns och liberalernas världsbild. Till en början var man mycket intresserade av vetenskaper som genetik, etologi, och liknande, som ofta bevisar att vänsterns och liberalismens egalitära/jämlikhetsinriktade människosyn helt enkelt är verklighetsfrämmande. Man studerade också Nietzsche, som kunde visa att den ateistiska vänsterns, och liberalernas, historiesyn och antropologi bygger vidare på kristendomens historiesyn, och inte alls är så neutral som många tror.
Den Nya högern har aldrig varit främmande för nytänkande, och när man kunnat identifiera nya trender i samhället som man kunnat vända till sin egen fördel så har man gjort det. Till exempel så upptäckte man snart att antikolonialismens diskurs/ideologi delvis byggde på en identitär världsbild, alltså alla folks rätt till frihet och ett eget land. Men man såg också att det fanns en inbyggd motsättning i den etablerade antikolonialismen, eftersom denna rätt till frihet och ett eget land inte ansågs gälla europeiska folk. GRECE lanserade då slagorden cause des peuples och droit a difference, som kom att vara betydelsefulla i den moderna etnopluralismens framväxt. Mot etnopluralismen hade etablissemanget svårt att argumentera, annat än genom glåpord (av typen ”vi vet nog att innerst inne är ni nazister, och därför behöver vi inte bemöta era argument”).
Hedendom
Ett originellt nytänkande i ett land där högern traditionellt alltid varit katolsk, stod GRECE för genom sin kritik av kristendomen och monoteismen. GRECE återknöt till det hedniska förflutna. Man menade att det fanns en koppling mellan kristendom och monoteism å ena sidan, och totalitarism å den andra. Om det bara finns en enda Gud, så innebär det också att det bara finns en enda sanning, och ett enda sätt att leva. Mot detta ställde GRECE hedendomen, som har flera gudar, och därmed är mer öppen för olika sanningar och olika sätt att leva. Man såg också kristendomen som en semitisk lära som inte var anpassad för de indo-europeiska folken. Det finns dock även kristna tänkare knutna till den Nya högern, så det innebär inte en barnsligt överdriven antikristen inställning, utan snarare en kritisk analys av inslag i europeisk historia. Idag är Nya högern i södra och östra Europa ockå oftast kristna.
Den Nya högerns hedendom innebär sällan att de försöker återuppliva en bokstavlig tro på hednagudarna, utan det rör sig mer om en filosofisk inställning till världen, till historien och till livet. Mot monoteismens tro på en sanning och ett mål med historien, så såg man att olika folk har olika sanningar, och att målet med livet är att leva det och att vara sann mot den man är.
Den Nya högern insåg tidigt att postmodernismens kritik av moderniteten innehöll mycket som var av värde för identitärer och antiliberaler, såsom just att det inte finns en enda sanning (liberalismen är ju till exempel en sådan modern ideologi som menar att just dess världsbild är giltig för alla folk, överallt, alltid). Man insåg att de etablerade postmodernisterna satt fast i en politiskt korrekt världsbild, och därför inte lyckades föra postmodernismen till sina identitära konsekvenser, men det fanns värdefulla tankar i idébyggnaden. Främst kritiserar man vänsterns postmodernister för att de anser att identitet är något man kan köpa, och inte inser att en meningsfull identitet bör ha några tusen år på nacken (kort sagt, för att vänsterns postmodernister ser stormarknadens och MTV:s ”identiteter” som likvärdiga med till exempel den baskiska eller skånska identiteten). Identiteter man kan byta ut när plånboken tillåter det är inte identiteter som kan ge livet mening, utan djupare mening får man av en kultur och en identitet man delar med de sina.
Den Nya högern har också varit framträdande när det gäller att introducera gamla antiliberala tänkare och ideologer, som mellankrigstidens konservativa revolutionärer, Ernst Jünger, traditionalister som Guenon och Evola, Carl Schmitt, med flera. När vänsterns tänkare haft något av värde att bidra med, så har man också studerat dessa, inte minst då de frihetliga socialisterna, Proudhon med flera, som har en del gemensamt med den Nya högerns vision av ett federalistiskt europeiskt imperium.
Identitet
Den Nya högerns syn på kultur är till stor del inspirerad av den filosofiske antropologen Arnold Gehlen. Gehlen menar att människan skiljer sig från många andra djur genom att hon skapar sig en ”andra natur”, en kultur. Detta eftersom hennes instinkter inte är tillräckliga för att hjälpa henne att hantera omvärlden. Tar man bort kulturen så återstår det inte mycket av det vi ser som mänskligt. Kulturen är summan av denna ”andra natur”, och det innebär att den är i ständig utveckling. Hela tiden lär vi oss nya saker, omvärderar gamla saker, och vår kultur utvecklas. Men denna utveckling sker mot bakgrund av den kultur vi redan har med oss. Stöter vi på något nytt, så är det alltid med hjälp av vår kultur som vi tolkar detta. Detta är en organisk och metamorfisk syn på kultur, som skiljer sig både från liberalernas förakt för traditioner och från de rena ärkereaktionärerna som vill ha en oföränderlig kultur.
Inspirerade av Heidegger så menar den Nya högern att autentiska/sanna mot oss själva är vi när vi lever vår kultur. Vår kultur ger oss förebilder för vad som är ett bra liv, och det är när vi förverkligar dessa gamla förebilder i en ny tid, tillsammans med de våra, som vi är sanna mot oss själva och som våra liv är verkligt meningsfulla. Kulturen ger oss mening, och förklarar vilka vi är och varför vi är här. Kulturen ger oss alltså identitet.
Man märker denna betoning vid identitet i de rörelser som inspirerats och påverkats av den Nya högern, bland annat genom att de har så starka regionala identiteter. När identitära grupper i Frankrike demonstrerar, så gör de det ofta under sin hembygds fanor, inte under nationalstatens. Detta innebär inte att de är anti-franska, men däremot att de ser det franska som en sorts ”union” av flera lokala identiteter. De franska identitära grupperna har också en mycket estetisk känsla för sina traditioner, och smyckar både hemsidor och tidningar med keltisk och nordisk konst av olika slag. Utbildning och information om de egna traditionerna och historien har också en framskjuten plats. Den Nya högern var också bidragande när det gällde att återuppliva intresset för forskaren Georges Dumezil, och hans studier av vårt indo-europeiska förflutna.
Kopplat till denna betoning av olika kulturer och av identitet, är etnopluralismen, eller ”folkens rätt”. Det innebär att man menar att begrepp som ”mänskligheten” eller ”mänskliga rättigheter” är ganska tomma, eftersom det som gör oss till människor ligger i kulturen och det finns flera olika kulturer. Här kommer begreppet biokultur in, som inte rakt av kan reduceras varken till biologisk ras eller sverigedemokratisk ”kultur”.
Det finns en diskussion mellan Guillaume Faye och Alain deBenoist i det senaste numret av Folkets Nyheter, angående just ”folkens rätt”. deBenoist går där så långt att han menar att den borde gälla även invandrargrupper i Frankrike, medan Faye står för en europeisk Reconquista, alltså en europeisk återerövring av Europa. Det är inte omöjligt att deBenoists inställning på sikt kommer att bli ganska populär bland intellektuella, men Fayes är mer lämplig för politisk aktivism.
Hotet mot Europa
Den Nya högern identifierar hotet mot det traditionella Europa som mångsidigt. Liberalismen, kapitalismen och socialismen bygger alla på en människosyn där identitet ses som ointressant eller skadligt, och de har därför fört en politik som är anti-identitär. Inte minst har den Nya högern analyserat hur det uppstått teknostrukturer, alltså ekonomiska och byråkratiska strukturer och system som inte har något med människors identiteter eller traditioner att göra. Kort sagt system som reducerar oss till siffror, till det rent kvantitativa. För kapitalisten och byråkraten är vi inte svenskar, män eller kristna, utan vi är bara siffror och faktorer i ett system. Man har lånat insikter från 60-talets situationister, och ser media och reklamen som ett Skådespel. Skådespelet är en, med fint språk, virtuell och medierad, värld, som har tämligen lite med den verkliga världen att göra. Det kan man ju exempelvis se när media presenterar en bild av nationalister som fradgande idioter. Som nationalist vet man att det suttit människor och gjort ett medvetet urval innan den bilden presenteras, men många människor reflekterar aldrig över detta och sväljer Skådespelets bilder som verklighet.
Den Nya högern ser dessa teknostrukturer som ett stort hot mot våra identiteter och kulturer. När man får sin världsbild och sina livsmål från reklamen (”naaaaaaaaajs” och ”tjejer ringer gratis”), så blir livet helt materiellt, inriktat på nuet, och i grunden meningslöst om man jämför med den mening man kan få när man är sann mot sig själv och lever sin kultur. Teknostrukturerna administreras ofta av det som kallas ”den nya klassen”; materialistiska, hedonistiska, ”anti-rasistiska” och anti-identitära gamla 68-or som nu lärt sig att samexistera på ett ekonomiskt givande sätt med kapitalismen. Den Nya högerns bidrag enligt Piccone är inte minst att den visar att den gamla indelningen i ”höger” och ”vänster” idag är meningslös. Den nya konflikten står mellan de krafter som förvandlar världen till en enda historielös och kulturlös teknostruktur, och de som försvarar levande kulturer och identiteter. Mellan identitärer och den nya klassen, skulle man kunna säga. Piccone insåg att detta krig mot småskaliga och lokala identiteter och gemenskaper var en central del av den senmoderna kapitalismen, och att den nya klassen var lika skadlig som gamla tiders eliter även om den ibland av nostalgiska skäl kallade sig ”vänster” eller ”progressiv”.
Denna kritik av teknostrukturerna gjorde att Nya högern tidigt tog avstånd från allt tal om ”västvärlden” och allianser med USA mot Sovjet. De tar också avstånd från den typ av ”höger” som offrar Europas folk och traditioner för massinvandring, BNP och hamburgare. De ser den ”coca kolonisering” och den själsdöda kapitalism som utgår från USA som ett betydligt större hot än Sovjet någonsin var. Kommunisterna kunde krossa människor fysiskt, men den senmoderna kapitalismen dödar deras själ istället, och dödar deras vilja till liv och motstånd. Den Nya högern har också studerat det som de kallar ”mjuk totalitarism”, alltså de metoder som används i vårt samhälle för att tysta och trakassera oppositionella. När det gäller mjuk totalitarism är den sällan inskriven i lagböckerna, utan de makthavare som utövar den sitter istället i media och skolväsen. Men resultaten är desamma, och den som stirrar sig blind på forna tiders maktstrukturer och maktens rena formalia kommer därför att missa en viktig sida av det senmoderna samhället.
Visionen
Den Nya högerns framtidsvision är ett Europa (och där inräknar de bland annat euro-amerikaner, australiensare, boer och chilenare) där européerna återvunnit sin vilja till liv och sina ”långa minnen”. Dessa långa minnen är minnena från folkens första tid, som inspirerat till stordåd gång på gång under deras historia. Det handlar inte om nostalgisk längtan bort från verkligheten eller nuet, utan om att man lever dessa minnen, och de kommer att levas på nya sätt i varje generation. På så vis är de långa minnena alltså alltid inriktade på framtiden, men de finns kvar så länge det finns européer. Detta synsätt kan kallas arkeofuturism.
Den Nya högern vänder sig mot det moderna synsästtet där ekonomin är överordnad kulturen, och menar att kulturen är det viktigaste. Det innebär inte att de inte kan tänka sig ett samhälle där det finns en marknad, och det finns tänkare i den Nya högern som kan acceptera långt gående marknadsekonomi, men ytterst måste den vara underordnad folkets kultur och framtid.
Intressant är också den Nya högerns syn på nationalstaten. De menar att denna historiskt ofta tjänat moderniteten, genom att den tvingat ett antal mindre folk och regioner att likriktas. Dessutom har den svårt att lösa vår tids problem. Många problem är den för stor för, och dessa löses bättre på lokal nivå, andra problem är den för liten för, och dessa skulle lösas bättre på europeisk nivå. Nya högerns ideal är därför ett europeiskt ”imperium”. Denna imperiala vision har funnits med européerna under årtusenden, och innebär att man samlas under en vision och ett ideal, men att det mesta sköts på lokal och regional nivå. Imperiet har alltså inte samma likriktande egenskaper som nationalstaten eller globaliseringen.
Politiskt har man som ideal den organiska demokratin, där det är ett folk som kommer samman och väljer sin framtid. Alltså inte en slumpmässig ansamling av ”individer” med mycket lite gemensamt. Den demokrati som Nya högern förespråkar innebär alltså att demos och etnos är identiska.
Denna genomgång av den Nya högern har av naturliga skäl inte kunnat göra hela dess ideologiska arv rättvisa, men det visar i varje fall att det på många sätt är överlägset liberaler och socialister när det gäller att förklara och förändra den nya era vi lever i. En sund inställning till den Nya högern är att se den som ett teoretiskt smörgåsbord, där man som nationalist kan hitta mycket som kan fördjupa ens förståelse av världen och ens argumentation mot anti-identitärer och företrädare för den nya klassen. Som Piccone antyder så kan man rentav tänka sig att den Nya högern berikar världsbilden för både anarkister och marxister, för i vår tid så är kriget mot lokalsamhället och dess identitet och unika kultur och solidaritet en central del av världssystemet. Vår tids ödesfråga är inte kampen mellan en liberal höger och en kommunistisk vänster. Vår tids ödesfråga är försvaret av vår identitet.
Böcker
Ett problem med den Nya högern är att så lite material finns publicerat på engelska, och än mindre på svenska. Några grundläggande böcker finns dock, och även en hel del på internet (mer om det nedan). Det rör sig om följande (har jag missat någon, så är det välkommet med boktips):
New Culture, New Right av Michael O’Meara är ett standardverk när det gäller den Nya Högern. O’Meara går igenom historien, och de viktigare inslagen i tänkandet. Han är intellektuellt hederlig, och framstår som positiv till nya högern.
Against Democracy and Equality av Tomislav Sunic är också ett standardverk.
On Being A Pagan av Alain deBenoist är mig veterligen det enda verk av denna företrädare för Nya Högern som finns på engelska, och jag har inte läst den. Jag misstänker dock att den är ganska tung teoretiskt, så om man inte uppskattar sådant bör man börja med O’Meara eller Sunic.
Nyttiga länkar
New Right Australia New Zealand
Fascism and the Primacy of the Political
NR-arkivet, med en mängd bra texter av och om Nya Högern.
New Right (Troy Southgate)
From Race to Culture – The New Right View on European Identity
A Global Village and the Right of the Peoples
The New Right in France has struck the Opening Blows
Metapedia: Portal Europeiska Nya Högern
Resurs med texter av och om Guillaume Faye
Gamla blogginlägg om den Nya högern:
Indo-européerna och deras gudar
Ratatosk: Alain deBenoist och GRECE
Motpol har också en bra sökfunktion, så den nyfikne kan söka rätt på fler artiklar om både Dumezil, situationism, Nietzsche, Nya klassen, Jünger, Schmitt, och mycket mer. Detsamma gäller Metapedia.
Webblogg Oskorei kommer framöver att ägna den Nya Högern en hel del intresse, bland annat genom en genomgång av New Culture, New Right kapitel för kapitel, och en tribut till den intellektuellt hederlige och modige Paul Piccone. Detta då det är ett perspektiv som kan vara mer lämpat för svenska förhållanden än den rena traditionalismen, som lätt blir en politisk återvändsgränd (traditionalismen har också påverkat den Nya Högern, bland annat i kritiken mot den kvantitativa världsbilden, men det är en inspirationskälla bland flera).
Om skribenten: Joakim Andersen
