En grundtanke i den politiskt korrekta världsbilden är att tiden löser allt. Detta är sannolikt ett arv från den sekulära framstegstron, där man tror att allt blir bättre och bättre (tillväxt, integration, jämställdhet, det finns ingen hejd på alla de fina saker framstegstron lovar oss, så länge vi underkastar oss ”marknaden” eller någon annan sekulär käpphäst). Detta innebär att som politiskt korrekt så ser man de problem som är en följd av massinvandringen som tillfälliga och som något som kommer att gå över. Det rör sig kort sagt om kortvariga ”offer” som vårt samhälle måste göra under en begränsad tid, för att vi sedan ska kunna nå det paradisliknande mångkulturella samhället. Dessa ”offer” drabbar sällan samma personer som predikar deras nödvändighet, det är alltså sällan överklassen i media och politik som råkar ut för gruppvåldtäkter eller bötning (det enda undantaget jag kan komma på är Anna Lind, och det hade mer med svensk utrikespolitik att göra, även om antisvensk rasism också spelade in). Men förmågan att delegera uppoffringar till människor längre ner i hierarkin har länge varit ett av maktens kännetecken, ofta förenat med floskler om att ”vi” måste göra vissa åtstramningar eller liknande.

Problemet är dock att det finns tecken på att tiden inte alls löser allt. Snarare tycks det vara så att tiden kan förvärra ”integrationsproblemen”. En rapport från Storbrittannien antyder att så är fallet. Man har där studerat muslimers attityder i olika frågor, och man har funnit att de äldre muslimerna ofta har en mer tolerant och ”västlig” inställning, medan deras barn och barnbarn däremot radikaliserats och ser på värdlandets traditioner och samhälle med hat och/eller förakt.

Till exempel har 40% av de unga muslimerna mellan 16 och 24 år svarat att de vill leva under sharialagar i Storbrittannien, medan bara 17% av de tillfrågade över 55 år gav samma svar.

36% av de unga menade att en muslim som konverterar till en annan religion skulle bestraffas med döden, medan bara 19% av de över 55 år gav samma svar. Tre av fyra av de unga menade att kvinnor skulle bära slöja, medan detta bara gällde en av fyra av de gamla.

Intressant är dock också att en majoritet av de tillfrågade tyckte att det var fel att förbjuda julfirande för att undvika att ”kränka muslimer”, och liknande starkt etnomasochistiskt beteende. Sådana förbud tycks alltså mest vara något som infödda etnomasochister anser behövs. I ärlighetens namn tycks alltså de flesta invandrare kunna leva med att vi firar jul, det är istället de gravt hjärntvättade av våra egna som har svårt för att acceptera det.

En tidningsartikel om rapporten finns här: Young British Muslims Getting More Radical

Etniska relationer har en egen dynamik
Hur ska man då förklara denna ökade religiositet bland de unga muslimerna? Jag misstänker att det finns två huvudsakliga förklaringar, den ena kulturell och den andra etnisk. Den kulturella är den som oftast förs fram, och går ut på att olika kulturer är oförenliga med varandra, att islam och västlig kultur inte går ihop, och liknande. Den förklaringen är relativt välkänd.

Då är en förklaring med utgångspunkt i etniska relationer givande som ett komplement. Etniska grupper är en av historiens och samhällets allra viktigaste huvudaktörer, även om vänstern och liberalerna ibland kan ondgöra sig över det. Detta gäller även när dessa etniska grupper är nästan omöjliga att skilja åt vad gäller kultur, ras, religion, rentav språk.

Etniska gruppers relationer till varandra har en egen dynamik, som inte huvudsakligen kan förklaras med vare sig kultur, ekonomi eller ras (politik är väl det som kommer närmast en förklaring). De befinner sig nämligen i en ständig rivalitet vad gäller makt, resurser, kvinnor, territorium, respekt et cetera. Inte minst gäller denna rivalitet ickemateriella och symboliska saker, såsom respekt och fruktan. Det är alltså inte bara av intresse att veta hur svenskar eller muslimer ”är”, utan minst lika viktigt är det som händer när de möts, eftersom relationen och/eller konflikten i sig är det som sätter händelsekedjor i rörelse (den uppmärksamme, och den teorikåte vänsteristen, kommer att märka att dagens inlägg bygger ganska mycket på vissa inslag i Deleuzes Nietzschetolkning, som beskrivs mer här och här. Förhoppningsvis ska den även vara läsvärd utan att man behöver fördjupa sig i obskyr nietzscheana dock).

Denna de etniska gruppernas dynamik innebär också att det ständigt finns en risk för att gränserna mellan de etniska grupperna suddas ut. Därför måste ständigt nya symboler och beteenden uppfinnas för att man ska kunna hålla gränserna tydliga (man kan se samma beteende när det gäller klassgränser. När arbetarklassen börjar spela golf, så börjar överklassen med nya sporter, till exempel). Man märker detta i flera av svaren i rapporten, där krav på slöja och dödsstraff för ”avfällingar” vittnar just om en vilja att ha tydliga gränser till andra etno-religiösa grupper. Antagligen blir detta behov starkare för just de unga muslimerna eftersom de i praktiken, vad gäller allt från språk till konsumtion, upplever att de börjar ta till sig engelsmännens livsstil. Detta problem har inte 55-åringarna.

Det är också i ett etniskt perspektiv man främst bör se den ökade religiositeten misstänker jag. Att som etnisk minoritetsgrupp ta till sig majoritetssamhällets normer är milt sagt problematiskt, eftersom det innebär en underkastelse under ”engelsmännens” samhälle. Att däremot kräva införande av sharia i England skulle innebära att ”muslimernas” regler skulle gälla, alltså en kraftig förändring av styrkeförhållanden och respekt.

Detta innebär samtidigt att ”integration” är en önskedröm. De etniska relationernas egen dynamik innebär att det ständigt kommer att uppstå nya skiljelinjer, oavsett hur ”västliga” de olika immigrantkulturerna blir i sin mentalitet. Detta bör dock ses som något i grunden positivt. Ju mer dessa grupper anstränger sig för att inte integreras, desto mindre blir hotet mot urbefolkningens etniska identitet, och ju mer vinner vi tid. Individer kommer naturligtvis ändå att integreras, men det kommer då trots allt att röra sig om individer och inte om hela folkgrupper. Det bör också ligga i den etniska dynamikens natur att när en etnisk grupp (exempelvis svenskar) omges av andra etniska grupper som aggressivt och självhävdande framhäver sin egen identitet, så kommer det att smitta av sig. Varje aktion har en reaktion, och för varje ”stolt kurd” eller ”somali for life” som våra unga stöter på så ökar chansen att de får den där aha-upplevelsen som är första steget på den identitära vägen. Till skillnad från identitetsmedvetna kurder och somalier så kommer dessa svenskar av etablissemanget inledningsvis att stämplas som ”nazister”, men på sikt kommer alltfler att inse att etablissemangets världsbild är en masochism och en lögn. Det finns alltså alltid positiva tendenser, och vår situation är definitivt inte så nattsvart som den kan verka.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.